Någon som vill agera hobbypsykolog åt mig?

Det låter ju som om du inte mår bra i den situtaion du har. Kanske skulle du göra något annat på prov ett tag? Ta ett firår, läsa på folkhögskola, resa... Hur gammalt är barnet?

Skulle det vara möjligt att pröva att göra något annat ett tag, bara du och barnet, och träffa din partner som särbo ett tag?

Jag är nog ingen bra hobby psykolog, men känner igen mig själv väldigt väl i punkt 1, 2 och 4, om det är någon tröst...

TS här.

Vitsippa: Känns som om vårt barn är lite för litet ännu (6 mån) för att vi skulle separera på oss redan. Och dessutom vill jag göra allt i min makt för att undvika separation. Att läsa ÄNNU mer på högskola känns också som om jag blir alltför överkvalificerad. Dessutom har vi inte råd med det just nu..
Anonym 2928500: skönt att jag inte är ensam .
Något mer tips/bot?

Nej, om barnet är så litet är det kanske ingen bra idé att separera.

Jag tänkte inte på högskola, utan på folkhögskola. Du skulle kunna läsa en kurs i keramik eller drama eller foto eller franska. Något för din egen skull, inte för att bli mer utbildad. Jag har själv goda erfarenheter från folkhögskola. Det är en sund, varm och läkande miljö där man ser till hela människan och inte bara "kunskapsdelen". Stämningen är bra, alla känner varnadra och man gör mycket ihop.

Hej igen anonym från Anonym 2928500 (vill vara anonym här pga att dessa saker är känsliga för mig)

Jag har inga barn, men känner att jag inte kan prata med min pojkvän samt vi har den inkompitibilitet som du beskriver i sängen... Men samtidigt tycker jag om honom o vill att det ska funka...
Jag har ett osäkert jobb inom den utbildning jag gått... trivs inte alls och önskar att jag utbildat mig inom nåt annat...
Vi flyttade förra året o jag känner mig väldigt ensam här, känner ingen. Har för övrigt aldrig haft många nära vänner, var mobbad under hela skoltiden och har haft svårt att lita på folk. Men vad man längtar ibland (ofta), efter att ha någon man verkligen kan prata med, någon som bryr sig!

Jag vet inte riktigt vad jag har för råd till dig... Men det vore kul om vi kunde hålla kontakten tycker jag!

För att vara en riktig Dr Phil:

Nr 1> Om du väljer bort vänner av rädsla att förlora dem måste du befria dig från rädslan. Fundera på vad din "belöning" är, VILL du gärna ha vänner eller är det enklare att skylla på omständigheterna? Vågar du satsa på vänskap? Om inte - måste du sluta med det negativa mönster som driver dig. Kanske lättare sagt än gjort, men fundera över hur du egentligen tänker.

Nr 2> Detta är svårt. Du måste ta reda på vad du egentligen vill. Det verkar som om separation är uteslutet - och då måste du/ni helt enkelt kompromissa. Du kanske får ha dina djupa diskussioner med andra än din man, och vad gälelr ert sexliv måste ni ha en diskussion där du helt enkelt ber/kräver att han lyssnar till vad du vill. Du kan inte begära att din man helt plötsligt blir en känslig Casanova, men om ni båda vill kan ni säkert nå fram på det sexuella planet. Det kräver jobb, förstås.

Nr 3> Är en flytt möjlig? Om inte får du se till att du i alla fall inte blir avskärmad mentalt. Då får du hålla kontakt via mail och telefon.

Nr 4> Yrkesbiten är svår. Jag tror att det handlar om en positiv inställning. DEt är oerhört svårt att överleva som konstnär - men man kan hålla på på hobbynivå och hoppas att man utvecklas och kanske någon gång slår igenom. Under tiden är det bra med en rejäl försörjning, MEN Man behöver inte se sig som ett offer för omständigheterna. Det är BRA att vara kreatvi, och det går att få utlopp för det på något sätt.

Slutligen vill jag som Dr Phil säga: Du måste sluta se dig som ett offer. Du har en massa positivt som du kan glädjas åt (barn, man, jobb och inte minst en kreativ ådra) och det är jätteviktigt att förändra det man kan och stå ut med det man inte kan göra något åt.

Jag hoppas att jag inte är alltför hård. Jag förstår dig väldigt väl, faktiskt, och det är så himla lätt att trilla ner i en negativ spiral. Men man får jobba på med sig själv, och se till att man har projekt som håller själen levande.

Lycka till!

TS: Maila redaktionen eller en moderator så att de kan ta bort ditt förra inlägg om du vill fortsätta vara anonym!

TS igen.

Om man glömmer att kryssa i anonymitetsknappen blir det ju förstås väldigt pinsamt Hoppas att de tar bort mitt förra inlägg. Vill inte att det ska ligga ute vem jag är, särskilt eftersom min familj är här inne ibland och inte minst min pojkvän.. Men du Anonym 2928500 kan ju ta kontakt med mig om du vill så kan vi hålla kontakten via mail (inboxen) .

Astarte: Tack för superbraiga råd. Precis vad jag behövde höra! Är som du kanske märkte på förra inlägget också ett fan av Dr Phil och älskar hans råd och försöker leva efter dem. Försöker att se min del i allt som har hänt mig i livet istället för att skylla på omständigheterna och försöker att göra det bästa jag kan av situationen. Men ibland får jag svackor som sagt och då känns bara allt så hopplöst. Särskilt det här med ensamheten, även fast jag har människor runt omkring mig. Ska fundera lite till och skriva vidare sen...

Ts> Lycka till! Ibland är det fö tillåtet att vältra sig:)

Men ensamhet är svårt att hantera. Själv försöker jag se alla människor som en del i något större. Du vet, man har en kompis man mailar bra, en annan man gärna går ut med, en tredje man kan diskutera med. Man kanske inte kan få allt i samma person, och de byts ut oxå, lite då och då, men de finns där när man behöver.
Och sen är det viktigaste att inte tröttna på sig själv. Personligen tycker jag att jag är våldsamt intressant, och det är skönt när man umgås hela dagarna med sig själv och en liten bäbis:) (som oxå är våldsamt intressant, men ibland ganska så tröttande)

Astarte: Vad vis du verkar . *Insuper din livsvisdom*
Ibland älskar jag mig själv och ibland blir jag bara så trött på mig själv.. det går upp och ner och beror på så många olika faktorer.
Det där du skrev om belöningar... tänkte att du kanske kunde hjälpa mig med det? Vad är det som driver mig till att INTE vilja ha nära vänner?
Kramar!

Jodå, jag är ganska så vis i teorin:)

Men belöning... Hmm. Det Dr Phil menar är väl anledningen till att man beter sig som man gör. Det behöver inte vara positivt. Men man kan bete sig på ett sätt i relationer därför att man undermedvetet tycker att man kanske inte förtjänar bättre. Eller för att man har upprepat ett mönster så många gånger att man vet vad man får. Och då har man i alla fall tryggheten i det gamla hemvana. Även om det är en otrevlig sits.
Om man tex har få vänner så KAN det bygga på en otrevlig händelse som hänt. Då intalar man sig att man inte förtjänar några vänner. Har man ingen relation kan det handla om att den där killen i femman sa att man var värdelös och ful. Och så har just det fastnat, och man tuggar det om och om igen. Fast ibland utan att veta om det.

Någon anledning tror jag alltid finns. Och ibland kan det vara så enkelt att man kanske inte VILL förändra sin sits. För man vet vad man har men inte vad man får. Och dessutom skulle det ju kräva en massa. Och dessutom vara jobbigt. Och förresten så känner man inga trevliga människor i alla fall. Åtminstone skulle det bli jobbigt att få en massa andra relationer att jobba med. Och så vidare.(så kan jag själv resonera)

Men det är nog bara du som vet varför du beter dig som du gör. Om det är ett djupare "trauma" i botten, eller helt enkelt en släng leda och hopplöshet.

Men det är bra att tänka, och försöka se objektivt hur man funkar. Och ibland är det väldigt bra att fråga folk man känner eller ens partner. De brukar veta ganska bra hur man fungerar.

Jag vill återigen poängtera att jag är hobbypsykolog:) Men Phil brukar prata om avgörande händelser, och det kan vara en nyckel.

Vissa saker etsar sig fast, och sedan formar man tillvaron efter dem. Bra eller dåliga.
Men man vet sällan om vilka, förrän man nagelfar sig själv.

Hmm. *Tänker så det knakar på händelser* Får nog tänka efter ordentligt. Men jag vet att jag är rädd att bli avvisad när jag tar kontakt. Och att kompisar kanske har det bättre med andra kompisar med mig. Så har jag tänkt ibland... Vet inte varför jag tänker så dock .

*puffar*

Känner igen mig i 1,3,4 i det du beskriver. Har turen att vara tillsammans med en man som känns helt rätt på alla sätt och det är i och för sig viktigt. Samtidigt som det mesta är självklart så måste vi arbeta på relationen hela tiden.

Till problempunkterna:
1) oc 3) Känner mig utanför bland vänner.
Jag har också flyttat runt mycket, framförallt som vuxen. Det är inte lätt att komma till en ny plats och skaffa nya vänner. Därför är inte ännu en flytt någon lösning om det inte är så att ni vantrivs i omgivningen - att bo i betongkomplex med allt vad det innebär.

4) Jag är osäker på om jag valt rätt yrke.
Det är helt klart värt det att byta karriär om du inte känner att det är rätt. Jag har vågat steget och känner att jag fungerar mycket bättre i alla fyra punkterna i och med att jag trivs på ett helt annat sätt med det jag gör.

syster mini: Ska verkligen ta en rejäl funderare på vad jag egentligen vill yrkesmässigt. På ett sätt är det ju så skönt att ha en färdig examen inom ett ämne (ekonomi). Sökte till det ämnet för att jag var intresserad av marknadsföring och lite annat närliggande. Men jag är fördjupad inom IT som jag inte alls är intresserad eller duktig på (var ju en fluga som alla trodde skulle gå toppenbra på 90-talet) känner mig lite lurad där .
Sen har jag också haft den drömmen som många andra att skriva en bok. Har bara inte funderat ut vad jag ska skriva om än.. men det kommer väl ?
Ska försöka rycka upp mig ur detta negativa tankemönster och börja fokusera på det kan kan och vill göra. Kanske är den träliga mammaledigheten och segheten som börjar spöka i min hjärna? Kanske blir bättre när jag börjar jobba igen? Jag får ta nya tag och känna efter..
Tack för alla söta och peppande "Phil-kommentarer". Kom gärna med fler tips om ni vill.. jag går in här och läser ibland .
Kramar!

*puffar*

Hej! Mitt tips är att föra dagbok i en vecka. Skriv alla aktiviteter du gör varje dag. När veckan har gått så går du igenom listan och ser vad som har varit bra och vad som har varit dåligt. Tänk på vad du kan ändra på av det dåliga. Tänk på det som DU vill. Även om det kan vara jobbigt att separera, byta karriär osv. så kan det ibland vara bra att "flytta" lite på sig för att vidga sina vyer. Även om en är väldigt jobbig så är det jobbigare om du ska gå och må dåligt hela tiden. Har du några intressen? Gå en rolig kurs, där kan du även träffa andra med samma intresse. Hoppas allt löser sig. Kram!

puff