Jag har varit otrogen flera gånger, det är det värsta jag gjort mot min sambo och mig

Märkligt att man är så "dum" innan och när man blir påkommen så kommer man til "insikt".

Gå vidare, tjejen. Du har vaknat upp och insett varför det blivit såhär och varför det inte kommer att hända igen. Gjort är gjort, gå nu vidare och låt det du känner nu göra dig till en bättre människa i framtiden.

Och nu var det ju så att ts i det här fallet INTE blivit påkommen...

hmm det konstiga är att jag är likadan när det gäller självförtroende å bekräftelse men jag själv skulle aldrig kunna gå så långt som att vara otrogen mot min partner. Men det är verkligen trist att du har gått så långt. Men det bästa du kan göra är ju att vara ärlig mot din partner å berätta hur du känner osv. Ärlighet å trohet är ju det viktigaste i ett förhållande å visst vill väll du att din partner är ärlig mot dig? Och jag tror knappast du kommer att stå ut med att gå med en lögn inom dig. Du kommer ju må så dåligt av det själv. Du kommer nog må bäst av att berätta hur det ligger till trots konsikvenserna i längden. Aja men jag hoppas det löser sig i allafall. Trist att du har hamnat i en sådan sitution pga bekräftelse.

Alphamale: Som sagt jag är inte påkommen än. Och insikt får man just efter man gjort eller upplevt något bra som dåligt.
I detta fallet dåligt och ja det är trist att det gick för långt innan jag hajjade.

jessicolors: tusen tack för ditt stöd! Det var kloka ord!

Anonym: Beundrar människor som alltid sätter ärlighet och trohet i första hand. Dessvärre är inte jag sådan. I detta fall är det bäst och inte berätta. Sanningen kommer göra så ont för honom, vi kommer aldrig kunna fortsätta för han skulle aldrig förlåta. Mina vänner skulle heller aldrig stötta mig efter en sådan grej. De känner honom och värderar också trohet och ärligt högt. Jag kan nästan stå ut med och gå med detta innom mig men det känns ego och berätta bara för att jag ska få lätta mitt hjärta. Allt skulle bara rasera om jag sa som det va

Jag menade generellt

Så ofta människor "kommer till insikt" efteråt med något de redan vet inte är rätt att göra. Ändå gör man det och sedan ska man ångra sig.

Jag köper inte konceptet bara.

Hoppas du får ordning på allt.

Jag var otrogen om min man i början av vårt förhållande. Han är min första på väldigt många sätt - min första pojkvän, min första riktiga förälskelse, min första älskare och min första kärlek...

Men efter ett par månader åkte han utomlands för att studera i en termin och jag började på högskola här hemma i Sverige. Vi var ett gäng i klassen som umgicks mycket och en av killarna blev kär i mig. När han under en omgång av "sanning eller konsekvens" fick veta att jag hade pojkvän och att han tagit min oskuld gick han in hårt på att få mig att göra slut.
Jag har aldrig i mitt liv blivit så uppvaktad!
Jag som är en mullig, grå liten mus blev behandlade som den sexigaste, mest åtråvärda kvinnan på jorden. I två månader pratade han om hur underbar han tyckte att jag var och hur mycket han ville att det skulle bli vi. Hur kunde jag vet att min pojkvän var rätt för mig om jag inte testat någon annan??
Jag kände inte samma känsla för honom som för min kille men jag blev såå frestad...
När jag tillslut gav efter och gav mig till honom... Själva sexet var inte så fantastiskt men jag förundrades över hur han rörde vid mig - som om jag var en skir porslinsdocka, en oerhört vacker och ömtålig gåva. Jag kände mig dyrkad.

En period var vi nog som ett par han och jag - fastän jag inte sagt något om detta till min pojkvän...
När min pojkvän återvände hem och jag såg honom igen stod det klart - När jag mötte honom på flygplatsen kramade honom och drog in hans doft så fanns det inga tvivel i mig att det här var rätt. Hela min kropp pirrade av kärleken till honom.
Jag berättade direkt för den andre killen att jag älskade min pojkvän och tänkte fortsätta med honom. Jag bad honom att hålla vår hemlighet.

Nu är det här 15 år sen - Jag är gift med min första och största kärlek och vi har tre barn.
Min man vet om att den andre killen uppvaktade mig och att vi kysstes. Det är allt.
Om jag hade berättat för honom då så hade han gjort slut. 
Den hemlighet som jag bär kommer han aldrig få höra - den skulle bara såra honom. Det faktum att jag varit med en annan man kanske skulle överskugga det viktigaste - Att jag valt att dela mitt liv med just honom.

Man kan lägga det bakom sig och vara lycklig.

 

Hej !

Jag förstår dig fullständigt jag är i exakt samma possition i livet. jag vill passa alla och jag vill synas jag skämms för mig själv och när jag ser mig i spegeln ser jag 2 svarta ögon. Men ändå så trillar jag dit igen för jag vill så gärna vara en bra människa just då, och vara till lags. Jag hatar mig själv och vill komma ur detta destruktiva betende. under hela min bardom blev jag matad med hur dålig jag var och var ett hårt mobbat barn. idag är jag igentlien Stark men så fort jag kan tar jag changsen att bli bekreftad jag får liksom aldrig nog.

jag är notorisk otrogen mot min familj som jag älskar över allt annat och jag kan dö för dom. det handlar om att jag är en skadad själ på jakt efter något som inte finns och aldrig kommer att finnas.

jag behöver inte höra hur dålig jag är och hur illa jag gör mm mm mm jag vet jeg vet. men det handlar inte om att göra någon illa eller att jag vill ha 6 det handlar om att jag vill bli sed.. Jag har bara skrivit från hjärat nu och tänker inte läsa vad jag skrivit.. ville tala om att jag FÖRSTÅR dig.

det hör egentligen inte hit men jag känner för att för första ggn pratat om en sak som jag har hållit hemligt i över 5 år. Det har plågat mig något fruktansvärt.

Jag har alltid varit "festar" typen och har dejtat många killar i mitt liv. Dock va jag mkt bestämd om att jag skulle ge min oskuld till min blivande man.

Efter studenten på semestern träffade jag en kille som blev vansinnigt intresserad av mig. Han gav sig inte förrän jag gick ut på dejt med honom och jag tackade till slut ja TROTS att jag kännde att han inte riktigt va min typ. Vi träffades ngra ggr, strula lite hit o dit...det va kul o jag hade inga planer på att gå vidare med honom. Men så en kväll i hans bil blev jag av med det som jag värderade sååå högt dvs min oskuld. Jag kommer aldrig glömma känsla efteråt..kännde mig äcklad o ångrade djupt de jag hade gjort. Kännde även att jag hade svikit hela min familj. Den här killen va väldigt kär i mig o behandlade mig som en gudina..så jag tänkte "jamen jag måste vara tillsammans med honom nu annars e jag en slampa". SÅ jag kämpade o kämpade i 2 månader me honom men jag va INTE kär i honom, tvärtom så ville jag inte ens att han skulle röra mig, jag hade sex med honom sammanlagt 3 ggr. När jag väl tog mig modet att göra slut med honon så börja han terra mig i tel och förfölja mig, han va med andra ord helt besatt.

Problemet:
Ca 3 månader efter träffade jag min nuvarande man. Det klicka mellan oss direkt. Han frågade mig vid ett tillfälle om jag va oskuld, och jag sa JA.

Jag ljög för min man!!

Vi har idag varit gifta i 3 år och nu väntar vi vårt första barn, en liten gosse. Det finns inte en enda dag då jag inte tänker på detta o känner mig äcklig o oärlig för att jag inte sa som de va. Det plågar mig mkt och jag lider av ångest o depressioner till följd av detta.

för 5 månader sen kom jag på att min man hade sexchatta med två tjejer på nätet som han inte kände under en väldigt kort period. Jag kände mig så sviken att jag bara vill dö.ville även i samma moment berätta för honom att jag ljugit för honom bara för o "ge igen". Men jag gjorde inte de och nu¨ångrar jag mig för att jag inet tog chansen när jag hade den. Tror inte att jag kommer kunna må bra igen förrän jag berättar de för honom.

Hade ni berättat?

Har du övervägt terapi som alternativ till otrohet om du mår så dåligt ?

Tack för att ni vill dela med er av egna erfarenheter.
Det känns faktiskt lite bättre när man vet att man inte är ensam och att det finns folk som förstår även om det fortfarande är inte okej det jag gjort.

Tänk ju vuxnare man blir desto mer komplicerat blir allt. När man var ung (runt 16-18) och oförstörd skulle man ju aldrig kunna tänka sig att man någon gång skulle bete sig så här, det är ju inget man har som mål direkt.

Jag står fast vid mitt beslut att inte berätta, däremot så kanske det hade varit bra som säger Alphamale att gå och prata med någon professionell. Det kan nog hjälpa till att reda ut mina tankar lite. En opartisk utomstående som inte tar ställning i rätt och fel.

Är det någon av er här inne som gjort så?

shit jag stavar som en kratta! sorry hoppas ni fattar ändån