...och inte som om vi var man och hustru som vill leva och njuta av varandra. Vi njuter mycket av våra två barn, men har tyvärr tappat bort vår tvåsamhet på vägen.
Känns det igen och hur hittar man tillbaka till varandra?
Hm... jag känner igen mig i det du skriver. Jag och min sambo driver verkligen ett företag där vardagen är full av hämtning och lämning på dagis, vad man ska äta till middag (98% av våra samtal handlar om mat)! eller vem som ska få sovmorgon. Vi har glidit i sär rent känslomässigt men det känns som om vi inte ens hunnit reflektera detta för vi har inte tagit oss den tiden...
Vi ha ingen inblick i varandras privatliv längre. Vi orkar inte ta reda på saker hos den andre och vi bryr oss inte om att dela med oss av händelser heller.
Efter timmar av prat och gråt kom vi fram till att vi fortfarand älskar varandra men att vi måste göra något drastiskt nu för att det inte ska bli helt stiljte mellan oss. För det första ska vi se till att själva må bra. Om jag älskar mig själv på riktigt, har jag mycket lättare att älska min sambo. Vi lovade varandra att pussas och kramas mer. Inte bara när någon av oss går hemifrån utan också varje gång vi går in på badrumet;). Våra mobilsamtal får handla om vadsomhelst FÖRUTOM mat. Vi ska också, minst en gång varje dag säga vad vi tycker om hos den andra.
Det är ju så lätt att tala om vad man inte gillar hos sin partner.... Men det vet vi redan om. det har vi "övat" oss på i 8 år...
Jag tror också att det är superviktigt att man ser till att träffas utan barnen minst en gång i månaden. För vår del, som inte har någon barnvakt i närheten,och en 6 månaders bebis, är det inte så lätt att genomföra, men vi känner verkligen att det skulle behövas.
Nu blev mitt svar lite långt, men för att sammanfatta det hela så ska jag och min sambo börja älska oss själva, pussas mer, umgås oftare och säga bra saker om varandra för att orka vara tillsammans. Jag hoppas det funkar, för jag vill inte ge upp. Hoppas det kan funka för er också-
/Nettan
Känns på sätt och vis skönt att läsa ditt inlägg och känna igen sig så mycket. Skönt, för att då vet jag att vi inte är i en unik situation, utan att andra upplever samma sak.
Känns bara så svårt att ta tag i det hela. Vi har ett flertal tillfällen haft det där jobbiga samtalet där vi båda gråter och lovar bättring, men vips så är man tillbaka i samma hjulspår igen.
Tänker dock aldrig ge upp. Känns bara svårt just nu... 