Blir en kattunge och en vuxen katt alltid vänner tillslut?

Jag har den erfarenheten att det faktiskt kan ta ett tag. De kanske aldrig blir kompisar, men det lär sig att respektera varandra!
Det är ju som vi människor. Vi tycker inte heller alltid om alla, men vi får lära oss att respektera den andra
Jag har haft många katter, men har aldrig behövt att göra mig av med någon pga att de inte kommer överrens. De kanske inte älskar varandra men det funkar endå (man kan ju inte älska alla!)

Jag skulle vilja påstå att det är vanligare att det faktiskt tar längre tid än en vecka för två katter att lära sig samsas, än att de blir bästisar efter ett par dagar (som de flesta tyvärr förväntar sig).

Jag är fullt övertygad om att de allra flesta katter faktiskt blir vänner till slut, men man måste räkna med att det kan ta några månader om man har otur! Det är sorgligt att se att många ger upp så snabbt.

ne, två katter behöver inte bli samms, min mammas katter tål inte varandra alls och dom har bott tillsammans i över 7år

Nej, det tror jag inte. Jag fick göra mig av med en av mina katter, jag gav bort den yngsta då den äldre katten kom "först". Men det tog mig ca: 9 månader innan jag fattade det beslutet. Den yngre katten var inte snäll mot den äldre, utan den äldre katten blev typ deprimerad, ville inte äta eller leka. Stora katten fick aldrig vara ifred, utand en lilla katten, som efter nio månader inte var någon liten katt, gick alltid och la sig på den äldre t.ex.
Men tror att den yngsta katten inte var riktigt riktig i huvudet. Den är ensam katt just nu, men den nya ägaren testade faktiskt med ännu en katt, men fick samma problematik.

Det är ganska vanligt att katter aldrig går ihop. Min veterinär har ett gäng katter som han måste ha separerade eftersom de tillför varandra skador om han släpper ihop dem. Måånga år har han levt så nu, men som tur är har ett stort hus där detta funkar bra.

Jag har två katter, den ena 8 år och den andra 2 år och de var jätteosams i början. De gillar fortfarande inte varandra speciellt mycket ,men de accepterar varandra numera och bråkar inte lika ofta.

Det är som sagt inte säkert att två katter går ihop. Själv hade jag det oförskämt lätt när jag introducerade min minsting som då var 13 veckor med min första katt som då var 2 år. Första dagen var det mycket fräsande och morrande från den stora katten, och en del boxningsanfall. Minstingen verkade mest tycka den stora var totalt knäpp. Men på tredje dagen sov de ihop och tvättade varandra! Det som tog längst tid var faktiskt för den stora katten att förlåta mig - det tog 1,5 vecka innan jag fick gosa med henne igen. Så nu har jag TVÅ underbara katter istället för bara EN! Och de har så himla kul ihop, brottas och leker tafatt och hittar på en massa bus ihop!

Det är ju viktigt att man sköter introduceringen bra, släpper man bara ihopp dem så kan det sluta lite hur som. Jag förespråkar att sätta katterna i olika rum och sen byta rum med jämna mellanrum i några dagar tills de känner varandras lukt, sen kan de få kika lite på varandra genom ett kompostgaller, transportbur eller liknande, men inte stirra! Att låta dem äta bredvid varandra är nästa steg. Bara släppa ihopp dem är vansinne enligt mig!

Jag anser att de i 99.9999% av fallen accepterar varandra till slut. Katter är anpassningsbara djur även om de hatar förändringar. Katter lever inte i flock naturligt men i samhällen och kan hjälpa varandra med div. saker som att uppfostra ungar och annat.

Tillägger att det tog över ett halvår för mina honor att gå ihop. Den äldre honan var riktigt elak och den unga aktade sig vart hon än gick. När de båda blev dräktiga blev de plötsligt bästisar, den unga katten födde sina ungar hos den fd. arga äldre honans 2 veckor gamla kull och sen både diade de varandras bebisar, flyttade dem tillsammans mitt i natten till ett nytt "bo", åt tillsammans, SOV tillsammans. Och har aldrig varit osams efter det.

Bild på familjen.
i74.photobucket.com/albums/i270/tintilar/Katterna/Familjen1.jpg

Hej! Vilket intressant ämne!! Vi går här och funderar på att skaffa en kattkompis till vår steriliserade kisse som fyller 2 år i maj.

Från början var dom två st. Hennes syster har varit försvunnen sen oktober och vi har väl nästan förlorat hoppet att se henne i livet igen....snyft...

Hon som vi har kvar, Pepzi (det är förresten hon som är på bilden i min pres.) verkar sakna sin syster Zingo mycket. Hon går liksom ofta och letar och jamar. När vi kelar med henne nafsar hon oss i armen och slickar på oss. Min tanke är att skaffa en liten kattunge som hon får kela och leka med. (förutom oss då förstås)
Men när jag läst några inlägg här, förstår jag att det är långt ifrån någon självklarhet att det blir så "gulligt" som jag tänkt mig.

Är det någon som vet vilket kön man ska välja för att ha störst chans att få dem att tycka om varandra?

Självklart menar jag mer respektera än bli vänner.

Folk ger upp för snabbt vad det gäller det mesta när det gäller djur (Det är en sak om det gäller sjukdom i familjen).

Visst kan det ta lång tid för djur att respektera varandra men det kan det göra för människor oxå. Dock finns det människor som aldrig lär sig respektera andra.

Jag tror att allra lättast borde ju vara att introducera en katt eller kattunge av det andra könet men det funkar ju med tex 2 honor oxå.

Jag tycker så synd om alla stackars utkastade katter för folk tröttnar.

Värst ogillar jag de som slänger ut det äldsta djuret för det yngre är sötare.