Att vara adopterad och gå på anställnings intervju!

Jag har gått på jättemånga intervjuer (har fått de flesta jobb jag sökt faktiskt och det är aldrig någon som kommenterat mitt utseende. Förutom vid ett tillfälle då hon sade att hon föreställt sig en blond och blåögd tjej men tänk vad mycket vackrare jag var i verkligheten än hon föreställt sig sade hon! Visste inte vad jag skulle säga ang det liksom....jaha, typ

Har faktiskt inte reflekterat över det, att de förväntar sig en helt annan person med mitt svenskklingande namn....kanske gör dom det, kanske inte, spelar inte så stor roll vad dom tycker

Jag har inte gått på så jäte många anställningsinterjuver men jag har fått de jobb som jag sökt.. men på ett av jobben så utnyttjade de mig ,men det är nog vanligt när man är ung som jag (22 år) .. men annars har jag inte fått höra nåt... men lite kul att man har ett svenskt namn och så dyker de upp en mörk ,söt och trevlig tjej istället

Samma här..har oxå fått de jobb jag sökt fast ibland har de hajat till när jag stiger in..
Jag heter ett vanligt svenskt namn med ett efternamn som klingar öbo lång väg och med en hysterisk ödialekt så när det stiger in en mörk tjej, på 1.40 cm reagerar de..och för det mesta väldigt possitivt
Tydligen låter jag "större" och grovare än va jag är.
Sen tar folk mej gärna för att vara yngre än jag är. De är lite kul att säga att man är gift och snart 3 barns mor...

jag har inte alls haft något problem av min bakgrund alls.... inoka...senast i dag fick jag höra att min kollegas kille hade tappat hakan när han hörde min ålder...he he han trodde att jag var 28 högst....

Destined star : *S* Visst är det lite kul...
Jag brukar till och med få en yngre ålder satt på mej :)
Men det blir ju uppskattat sen när man blir ännu äldre *S*

Har inte heller märkt att någon skulle ha reagerat på något speciellt sätt när jag sökt jobb. Har också fått de jobb som jag har sökt =). Jag skrattar dock inombords när jag i vissa situationer måste säga mitt namn för att det ska skrivas ner någonstanns i någon affär. Jag heter Sävö i efternamn, stavas ju precis som det låter, himla enkelt. Men herregud vad det ska vara svårt att skriva. Folk skriver liksom sevä, säve, säwe mm. Trots att jag säger det långsamt. Då känns det som att folk tror att det ska vara svårstavat bara för att jag är mörkhyad. Men men, som sagt så skrattar jag åt det.

Jag har varit med om att de tittar på mig och ber mig skriva mitt namn på beställningen i en affär te x, för de utgår ifrån att jag ska heta något väldigt konstigt och annorlunda. När jag skriver mitt typiska svenskklingande namn ser de lite förvånade ut, typ, jasså, inte svårare än så här?!

I början en gång när jag sökte jobb, bad de mig om mitt påers.nr o. dum som jag var gav jag pers. i andra ändan det.
När det kom till min 9:a (första i de 4:a sista) o. direkt sade hon i tfn. att de inte var intr. Det enda jag gjorde var att sätta mig ner o. grina....
Svarade senare på en annons i tidn. om jobb o. fick det direkt, han som var chef är från samma land som jag
Där var jag tills stället flyttade medan jag var mammaled. m. sonen.

Vad sa nian dem? Att du var född utomlands? Finns det sådana koder fortfarande? *okunnig*

Åh, googlade lite och fick fram det här på Wikipedia:

"De sex första siffrorna beskriver personens födelsedatum. De påföljande tre är ett löpnummer, där tredje siffran beskriver personens kön ? jämn siffra för kvinnor och udda för män.

Ursprungligen, när personnummer infördes 1947 hade numret 9 siffror, och siffrorna 7?8 angav i vilket län personen var född. För personer födda före 1947 anger siffrorna 7?8 i stället det län personen var skriven den 1 januari 1947. Detta ändrades 1990 till det nuvarande systemet, som sagt ett löpnummer, jämn siffra för kvinnor och udda för män."

Då förstår jag varför nian var betydelsefull för den sa alltså att du var född utomlands . Tur att det systemet inte finns kvar längre, det låter ju faktiskt inte riktigt klokt!