Känner mig totalt tömd på energi
Jag är så fruktansvärt trött på allting just nu... Lever ihop med min sambo och hans tre barn (12, 13 och 17) varannan vecka. Tycker mycket om mina bonusbarn normalt men just nu så känns det bara pest.
Är så trött på att barnen snor mina pengar, rikskuponger och saker. Är trött på att hela tiden behöva ha koll på min väska och mina pengar. Tänk att man inte ens får ha sina saker ifred hemma.
Är trött på att min sambo (nästan) aldrig gör något hemma. Han ska ofta göra saker. Men tiden mellan tanke och handling är så lång så det blir att jag gör det han tänkt istället... Och jag vet att det är mitt fel eftersom jag gör det. Men jag orkar inte se en överfull tvättkorg utan tycker det är bättre att tvätta undan det som ligger. Är trött på att i stort sett alltid tvätta efter hans barn.
Det är i stort sett alltid jag som handlar och ser till att hans barn får mat.
Och säger jag något så säger han bara att han gör jättemycket.
Är så trött att alltid se honom sitta vid datorn eller vid TV:n. Varför kan han inte göra något innan han sätter sig ner?? Lägga i en maskin tvätt eller städa fågelburen... Men inte...
Under de här åren tillsammans har jag försökt ställa upp på barnen så gott jag kan - kört dem hit och dit, pratat med dem när de behöver det, köpt små presenter då och då, funnits där som vuxen. Inte en gång har jag fått en födelsedagspresent av någon av dem - fyra födelesedagar.
Är så trött på min sambo som alltid pratar så mycket men det händer ingenting. Det kvittar vad det är. Vi har bott i vårt radhus i 2,5 år och ännu är inte barnens TV-apparater inkopplade. Det finns massor av liknande exempel.
Vid årsskiftet bestämde vi gemensamt att vi skulle börja bli mer sunda. Och då slutade han snusa och slutade äta godis samtidigt. Hur länge tror ni det höll?? Ett par dagar. Och hur lätt är det för mig att inte äta godis när han sitter med sitt lösgodis (jag vet - mitt eget val det också). Vi skulle börja gå promenader innan jobbet. Jag har börjat gå varje dag och fått in en rutin som jag tycker är jättehärlig. I morse skulle han följa med men kom på att han har ju jouren på jobbet = en timmes inställelsetid. Den rundan vi går på morgonen är inte så lång - man hinner inte så långt innan jobbet... Så som mest är han ca 20 minuter från vårt hem. Men det är alltid likadant - ursäkter...
Är så trött på att min sambo gnäller över min matlagning. Har alltid tidigare fått bra omdömen om min matlagning. Men han gnäller mest. Vilket gör att jag totalt tappat lusten att laga mat...
Och varför stannar jag kvar.. Har själv börjat undra varför. Känns som vi inte längre har något gemensamt... Samtidigt som det ibland känns jättebra och vi har hur kul som helst ihop... Och min sambo har många goda sidor - glad, positiv, omtänksam och väldigt varm person.
Just nu känner jag mig bara tömd på all energi... Känns som jag bara ger och ger och inte får något tillbaka....
Och det är svårt att prata med min sambo om detta för han blir så ledsen när jag inte mår bra. Han har en förmåga att skuldbelägga sig sjäv för i stort sett allt..
Jag inser ju att det mesta handlar om kommunikation och att sätta gränser... Men varför är det så svårt?
