Ni som haft en kris i förhållandet!

Kanske gå på rådgivning, både som par och att han går själv, så han kan komma underfund med varför han känner som han gör.

Är han villig att arbeta på situationen så ser jag inget skäl till att ni ska separera.

jag är helt övertygad om att sånt går i vågor! Vi upplevde nått liknande för ett par år sedan, vi gjorde som ni till en början: pratade mycet om det, separation dök upp. Men vi väntade ut det och efter det har vi nått några toppar av kärlek med det har även vart dåligt ibland.
Vänta ni med att separera, det är inte omöjligt att det löser sig av sig självt!
Lycka till!

jag och min man har varit tillsammans i snart fyraår. Känner själv att det går lite upp och ner i vårt förhållande med känslorna för varandra. Men jag tror inte på att lämna varandra för det..... Gräset är inte grönare på andra sidan. Och man kan inte vara stört förälskade hela tiden. Sen att man ett tag kan känna som att man bara är vänner beror nog på att när man har barn går man upp i det så mycket att man kanske glömmer bort varandra... Hoppas det ordnar sig för er

Jag tror oxå att familjerådgivning kan vara till hjälp här. Och kanske att ni var och en funderar lite vad ni förväntare er av ert förhållande.
Att förvänta sig strålande kärlek jämt i ett långvarigt förhållande känns för mig orealistiskt. Vissa perioder är man vänner som har en familj tillsammans och vvissa perioder flödar känslorna igen. Så är det nog för alla. Den heta passionen kommer och går och ska man ha en framtid så får man nog ta sådana perioder med jämnmod.

Skönt att höra. Jag har pratat med en person som står mig nära. Jag frågade om han trodde att det här var början till slutet och han sa då att han inte trodde att det var början till någonting. Det kan finnas så många orsaker till att man känner som man gör ibland och det behöver inte alltid vara det man tror.
Att man inte ens ska tänka på separation utan se det som en down period.

det är hemskt hur snabbt ens liv kan förändras, han är mitt liv, min familj och min framtid, och nu vet jag ingenting längre. har svårt att sova, äta och är väldigt ledsen av och till.
Men försöker hålla modet uppe när vi är tillsammans.

Så många frågor kommer upp, ska man vara mer ifrån varandra, vara mer isär, eller finns det sätt att få tillbaka svalnade känslor?!

Försök göra något av det roliga ni gjorde i början tillsammans. Ta lite tid för er själv... Och vill inte han så överraska honom med något kul när barnet har somnat.

Sjalvklart kan kanslorna ga upp och ner och att borja tala om separation direkt ar att ta i, enligt mig.
Ni har bestamt er for att leva med varandra, sa se till att ni gor det. Motarbeta tristessen och kampa for att kunna leva med varandra. Prata mycket med varandra, gor saker tillsammans och mala upp framtidsdrommar.
For oss har det alltid under svara stunder kannts skont att veta att hur jobbigt det an ar sa existerar aldrig tanken pa att leva utan varandra. Vi har gift oss och alla jobiga stunder vi far tillsammans ingar i aktenskapet, precis som de goda.

Lycka till!

Nu är jag ung och har inte ett förhållande som varat i Flera år och vi har inga barn, än. Men jag tycker inte att ni ska separera för något som pågått i "Några veckor"..

Åk iväg nånstans bara ni 2 en vecka! Skaffa barnvakt, ta semester, skrapa ihop lite pengar o fundera ut ett roligt och mysigt ställe!

Tack för alla svar!!

Det som känns så jobbigt är det där med känslorna, där känner jag mig så maktlös. Det hade varit lättare om han hade sagt att jag gjort något fel eller att han var missnöjd med något, då kunde jag ändra på mig. Det finns ingen uppoffring som jag inte skulle göra för oss. Vi har ett bra förhållande, vi gör det mesta tillsammans men har ändå friheten att göra sånt vi själva vill. Ingen av oss är svartsjuk eller på annat sätt kontrollerande. För mig kommer nästan alltid han och vårt barn i första hand.

Man blir bara så rädd när han säger att han inte känner som tidigare och min största rädsla är att det inte ska komma tillbaka, då spelar det ingen roll vad jag gör!
Men huvudsaken är ändå vad han tänker och jag hoppas verkligen att han ändå inte ser det här som en stor grej, utan mer som en del av ett förhållande, en del av livet!

Finns det fler som gått igenom samma sak, där den ena har tappat mklt av sina känslor, men att det ändå fått ett lyckligt slut. har ni gjort något speciellt, något för att känslorna ska komma tillbaka.

Kan tillägga att det varit en del händelser den senaste månaden, särskilt för honom. Med nytt jobb, erbjudanden och annat som lett till mkt funderande och beslutsångest. Vet inte om det kan spela in?!

Detta behöver inte alls vara början till slutet. Det kan lika gärna vara början på något nytt och bättre. Ni kanske behöver en kris för att jumpstarta ert förhållande. Bli nykära liksom.

Börja dejta varann igen. Det är svårt jag vet men det går om man försöker. Får ni ingen barnvakt så dejta hemma. Försök att se varandra med nya ögon. Som att ni precis har träffats och inte känner varandra.

Se även till att ge varann utrymme till att utveckla sin egen person på eget håll. Hitta nya hobbies. Om man hela tiden utvecklas som person så får man dels bättre självförtroende och dels så hittar ens partner nya spännande sidor hos en också.

Kämpa på om du tycker att det är värt det. Jag gjorde det och jag och min sambo har blivit kära om och om igen efter varje kris.