Barn i stan vs Barn på landet

Då är jag först...kanske...hihi

Jag är född i Sthlm, flyttade från Sthlm vid 7 års åldern upp till Landet i Norrland. Jag bodde i urskogen, vilket jag då i tonåren avskydde, men som jag idag uppskattar.

Jag tror att där man vuxit upp är också det man uppskattar i slutändan, vare sig det är storstaden eller landet.

Tror nog egentligen inte att det spelar så stor roll - det har nog betydligt större betydelse hur föräldrarna är. Men jag har sett forskning nyligen som visade att barn i stan - tvärtemot vad alla tror - mår bättre än barn på landet. Men det finns ju för- och nackdelar med allt givetvis och det gäller även landet och storstaden.

Själv bor jag i Stockholms innerstad och är inte det minsta rädd för att låta mitt barn växa upp här. Här finns mycket positivt som jag vill att mina barn ska få ta del av - och eftersom vi har landställe kommer vi ge vår knott en bra blandning av stadens brus och individualism och landets lugn och gemenskap. Det bästa av två världar helt enkelt.

Men alla gör sina egna val och huvudsaken är att man tycker att man tar det bästa beslutet - man ska inte flytta för att andra tycker att det är bättre att bo någon annanstans bara för att man har barn.

Jag har själv växt upp i en liten svensk stad (Örebro) men bor sedan flera år tillbaka i en stor stad. Saknar ingenting från Örebro och är så glad att jag inte bor där längre!

Den staden jag bor i nu har enormt mycket att erbjuda för barn: Muséeum, utställningar, konserter, vackra parker, flerspråkiga skolor etc. Det enda som oroar mig är den dåliga luften med alla avgaser.

Landet åhh landet jag är uppvuxen på landet och när jag var i tonåren så blev jag skjutsad dit jag skulle, för det måste ni tänka på att skjutsa er barn hur trötta ni än är jag letar just nu efter hus och det kommer bli landet

Och jag är uppvuxen i en villaförort till Stockholm - som hade alla negativa tendenser hos en småstad. Kunde inte ta mig därifrån illa kvickt för jag höll på att kvävas där. Stortrivs med mitt storstadsliv i Stockholm -och bor nog kvar ett tag till. Men jag vet att jag förr eller senare vill ha hus så då får det bli förorten igen - men jag tror jag kan hantera det bättre nu när jag har en stark identitet som inte är beroende av min omgivning. Däremot kommer jag hålla känselspröten ute ordentligt vad gäller mina barn - minsta antydan att de vantrivs så flyttar vi tillbaka till Stockholm.

Jag tror att barn mår bäst på landet....

Snart tre,

Din förort kan väl ändå inte ha varit värre än Örebro?

Säkert lika hemsk - enda fördelen var att jag kunde ta mig in till staden om jag kände för det. Vantrivdes väldigt mycket där ute - där ingen fick sticka ut eller tro att de var något.

Jag tror att det kvittar vart barnen växer upp, så länge de har föräldrar som bryr sig, engagerar sig och älskar sina barn.

Ariane

Inge fel med Örebro Bara man håller sig på landet och åker in dit max en gång i veckan