Min kille engagerar sig inte i graviditeten!

Tror det är många killar som är sånna. De är säkert jätte glada att bli pappa men samtidigt lika rädda, hur kommer det gå med, ekonomi, frihet, festa, sex osv alla dessa frågor är oftast killarnas tankar och det gör att man inte kan njuta. Sen så är det du som bär barnet oftast kommer killens känslor upp efter några dagar då barnet är fött. Om han nu har rädsla inom sig hur tex framtiden kommer se ut (kommer han bli en bra pappa osv) så kanske de automatiskt gör så att han stänger in sina känslor och blir kall uttåt?!!

Ja, du är inte ensam. Visserligen har min karl blivit bättre nu, men jag känner igen mkt av det du skriver. Vi har ett barn sedan tidigare och då ville han hela tiden "prata" med bebisen, känna sparka osv. Nu upplever jag det som att han är fullständigt ointresserad. Han säger att det ska bli jättekul att bli pappa igen och han ser fram emot förlossningen, men enligt mig är han väldigt dålig på att visa att det faktiskt ska bli kul :) Det känns som att jag får dra med honom till typ babyland för att köpa prylar som behövs. Jag frågar om han ska följa med på ultraljud istället för att han själv "ber" om att få följa med.. Ja, du kanske förstår vad jag menar.. Han verkar ointresserad helt enkelt. 

Eftersom jag har en och annan hormon som svänger överstyr har han fått höra ett och annat under alla dessa graviditetsveckor, och äntligen börjar han förstå. 
Jag vet inte om det är någon tröst för dig, och jag vet inte hur du ska få din man att förstå heller. Karlar är karlar och ibland har jag väldigt svårt att förstå mig på dom.. 
Det enda är väl egentligen att du påpekar hur ledsen och sårad du blir av hans beteende, även om du måste göra det om och om igen. Tillslut kanske han fattar. 

Lycka till. 

Jag tror man måste slå knytnäven i bordet och säga vad man tycker om situationen. visst kunde min kille fråga mig saker under graviditeten men då följde han aldrig med på några föräldragrupper eller annat. Han tyckte det inte var så viktigt. Han sa alltid att han var tvungen att jobba och att det var viktigast att jag gick på dessa träffar. Jag sa inget under den här tiden utan allt kom efteråt. Nu har vi pratat ut det hela.

Detta är ganska vanligt och inget konstigt.
Du går igenom allt för att du bär på livet inom dig,du har massor av hormoner och kanske känner oro eller rädsla.

Men det är vanligt att män drar sig tillbaka och inte vill tänka så mycket på det.Det du går igenom nu,det är en "förstart" till rollen som mamma.Pappan får inte så mycket till den starten,deras start kommer oftast då bebisen är född eller då man börjar ge barnet annan mat än bröstmjölk.

Lite svårt att förklara detta,men det är ganska vanligt och inget konstigt.
Hans pappa känslor kommer ofta senare när bebisen föds.
Just nu står han bara bredvid dig med alla förändringar och det kanske inte är så roligt eller intressant,annat är det när allt blir verkligt.

killar snackar inte om sånt som skrämmer dem. min kille lyssnade nog bara för att vara artig nån gång ibland. me jag kände nog oxå att han "sket" i det mesta.
och de verkar tro att de har så gott om tid på sig innan bäbisen kommer. nu i somras så höll vi på att renovera å jag höll på att gå upp i limningen för att han aldrig tog tag i det och gjorde det klart. jag sa att den  här bäbisen kan komma när som helst å då har vi ingenstans att ställa skötbordet osv...men han tyckte att det var lååångt kvar.
som tur var så lessnade han på mitt tjat å gjorde klart så jag hann få fram sängen och skötbordet osv...
veckan efter är hon född i v  37+6...
de känner inte som oss. det händer inte dem på samma sätt. att han tycker det är otäckt att känna sparkar tycke rjag är lite konstigt men resten är bara typiska karlar
släpa inte med honom på alla mvc-besök. du får ut mer av dem om du går själv och slipper se honom uttråkad. nu i andra grav så var han bara med på inskrivningen och ul resten gick jag på själv. jätteskönt!
elle rjo jag tog med honom en gång då bm sa åt mig att göra dte för att hon minsann skulle talaom förhonom att jag inet fick städa och hänga tvätt eferosm jag hade så mycket sd. och jag hade berättat för henne att han gnällde på mig när det inte blev nåt gjort..
så då fick han en liten åthutning!
han kommer att kunna stödja dig unde förlossningen i alla fall...det spelar ingen roll hur mycket du fått honom att läsa han kommer inte att "göra ett bättre jobb" iaf.

som jag sa jag var oxå besviken första gången på honom men i andra så visste jag hur han fungerade och njöt för mig själv och bjöd in honom lite mera sällan och fick då ett bättre gensvar.
han sa nån gång att dte var svårt att se den man älskar förändras så mycket att han inte kände igen mig och att han inte vågade ta i mig på samma vis för att jag had eont och för att han var rädd att göra nåt fel...
tror att många karlar känner så...

Minns att jag kände detsamma när jag väntade mina. Tror att de är lite osäkra. Allt kretsar så kring dig nu. Kanske är han lite avundsjuk? Jag ville så gärna att han skulle vilja känna och lyssna på magen. Prata med bebisen och drömma lika mycket som jag om bebisens nedkomst. Men icke. De kan ju heller inte på samma sätt som vi riktigt ta på vad som faktiskt händer under graviditeten. Sen finns det faktiskt de som tycker att det är rent av obehagligt när magen rör sig (har en kompis som är sån) och bara helst vill slippa se det. Jag tycker att du ska fråga honom varför han inte vill vara mer delaktig och hoppas att han ger dig ett ärligt svar. Njut du av din graviditet nu. Han kommer svämma över av känslor både till dig och bebisen så fort det lilla livet tittar ut, och det är ju ändå det som är huvudsaken :o)

Anonym: Jo jag har också tänkt så, men hon är ju så planerad och vi fick ett mf före. Så jag tycker han borde haft tid att vänja sig vid tanken? Men vad vet jag, killar tänker ju inte direkt lika har jag märkt.

Krisselina: Tack för att du delar med dig! Det är samma här, jag måste hela tiden säga att då ska vi på FK-kurs, då ska vi på föräldraträff, han frågar aldrig själv eller tar egna initiativ. Och jag vet ärligt inte om jag orkar förklara mer för honom!!!!!! Jag har sagt så många gånger hur ledsen han gör mig, men då blir han bara arg och säger att det är mina hormoner. Gud vad härligt att vara man och kunna skylla på det!! Har försökt med omvänd taktik några veckor nu, att inte tjata eller fråga om han kan smörja in magen eller vill känna henne sparka men det funkar inte heller.

Anonym: Jag har som sagt försökt prata med honom, om hur ledsen jag blir. Och han följer ju med på allt, om än väldigt pliktskyldigt och säger aldrig något.

Skönt att höra att jag inte är ensam i alla fall! :/

jennifer06: Jag har funderat på om han kanske ändrar sig efter att hon är här, jag hoppas innerligt det!! Lite sent att "ångra" sig annars liksom. Tycker bara han borde förstå att jag är rädd och orolig, och stötta mig i det!?

Fru Humla: Nej jag ska sluta fråga om han ska följa med, och sluta boka tider som passar hans jobbschema! Jag fick faktiskt mer ut av besöket i dag när han inte var med! Tack!

gintonic77: Tack!! Det är ju det jag vill, att han också ska vilja prata med henne och så. Men men...

jag måste faktiskt säga att bm är till för oss. de SKA lyssna på vårt gnäll osv därför tyckte jag att det var skönt att gå dit ensam för då kan man ju diskutera sina karlproblem med henne....
och de sitter på så många råd så kankse hade du inte känt som du gör nu om du pratat med henne om det...vad vet man
fråga henne jag tror hon kommer säga att de flesta män är som din....

man lär sig av misstagen...andra grav var så mycket lättare när man slapp de där besvikelserna hela tiden över allting...
kram!

ja gör det. min hjälpte mig iaf massor. just med att säga att tala du om för honom att jag har sagt att du inte ska gå i källartrappen mer än en gång om dagen. han vill nog inte att bäbisen ska komma förtidigt han heller...osv...

om inte hon kan hjälpa dig att få honom att ändra sig så är det ju guld värt när någon förstår och bryr sig...

bra att vi kunde vara till hjälp!
han kommer bli en jättebra pappa ska du se..
natti!

Anonym (Ledsen) skrev 2008-02-07 23:50:33 följande:

En till här som upplevde precis samma sak när jag väntade sonen. Ointresse och oengagemang till tusen. Jag minns att jag satt och läste högt vad som hände vecka för vecka i hopp om att han skulle bry sig, men inte... Jag planerade och inhandlade allt. Han ville inte heller känna sparkarna. Mer eller mindre tvingade honom. Vid ultraljudet var första gången jag såg en annan sida, när han på skärmen såg bebisen så tårades ögonen på honom och han var lycklig. Men det försvann ganska snabbt igen. När sonen föddes så tyckte jag att han var helt toppen. klagade över att HAN var trött (stackarn) men fanns där verkligen för mig. Sa inte så mycket men gjorde det jag bad om. När sonen väl föddes, jag har aldrig sett honom titta på migpå det det sättet. Han var megastolt. Först då blev det verkligt för honom. Så det är nog som många skriver, att mammor förbereds så mycket redan genom att kroppen ändrar sig och med alla hormoner och allt. Och med papporna är allt som vanligt. De har bara en tröttare, tjockare och gråtigare kvinna där hemma. Min sambo fick också en hel del temprament så bm fick säga till honom. Men jag har hört i efterhand att när män får veta att de ska bli pappor så stiger testosteronet i kroppen så då blir de inte så medgörliga de heller.Och att deras fokus hamnar på ekonomi och bil och andra saker. Hoppas att din man kommer finnas där vid din sida när barnet väl fötts! Jag tror det. Sköt om dig!