Sura kärringar

Det är faktiskt chefens ansvar att se till att personalen fungerar ihop. Ge henne Handbok i konflikthantering av Kjell Ekstam, eller något, och KRÄV förbättring. Man kan också anlita folk utifrån som hjälper en att komma till rätta med sånt här. Ofta är det faktiskt svårt att ta tag i det för man vet inte hur man ska göra. Men det som hjälper är KUNSKAP om hur man hanterar konflikter. Det skulle vara ett stort nederlag om du väljer att inte jobba kvar där, eftersom situationen kommer att kvarstå även om du inte längre är en del av den. Lycka till!

Hej!

Jag klistrar in ett svar som jag skrev till inlägget som en annan tjej skrivit under rubriken "Så jävla perfekt" för jag tyckte att det svaret passade bra in på ditt inlägg också. Det låter som om "kärringarna" skulle behöva en kurs i personlig utveckling - så att de kan ta tag i sina egna liv och sluta vara offer för omständigheterna. Gå till chefen och föreslå en sådan! (Jag har själv arbetat på en arbetsplats i samma anda så jag vet att det är jättetröttande, tillslut satt jag bara på mitt eget kontorsrum och blev då självklart målet för mycket snack, men jag orkade helt enkelt inte vara mitt ibland dem. Sedan sa jag givetvis upp mig tillslut). Jag håller själv kurser i personlig utveckling och jag vet att det finns många bra utbildningar där ute!

Här är svaret jag skrev till ett annat inlägg!

Det är bara människor som inte själva tror att de kan nå framgång som missunnar andra människor framgång. Människor som inte tror på sig själva, sin egen förmåga att göra sig själva lyckliga.

Tyvärr så har jag upplevt det i mina vänskapskretsar lite som att det är "förbjudet att vara lycklig" - att många vänskaper handlar om att tillsammans vara negativa, deppa och beklaga sig så att man kan stötta varandra i deppigheterna. Som om "vännerna" inte kan känna sig tillräckligt behövda om vi är lyckliga och positiva till livet. (Kanske lite kvinnligt oxå?).

Avundsjuka kan användas på olika sätt. Antingen som en morot, en sporre "Åh vad hon har lyckats, jag tänker också lyckas!" eller så ser man sig själv som ett offer - en som inte kan skapa sin egen lycka och då blir avundsjukan till missunsamhet "Varför lyckas hon så bra och inte jag? Gud vad orättvist". Att vara lycklig och att lyckas handlar i slutändan bara om ett val. Vi tror att vi måste ha en omständighet för att BLI lycklig. Om jag bara hade pengar... Om jag bara hade det och det... DÅ skulle jag vara lycklig. När sanningen egentligen är att vi SKAPAR omständigheter genom att först vara det vi vill vara - det vill säga, genom att välja att vara lyckliga - så skapar vi lyckliga omständigheter för oss själva! Må så gott och våga tro på er själva!

***
Hoppas det löser sig för dig till det bästa. Det är ohållbart i längden att arbeta under sådana omständigheter om man själv önskar behålla någon värdighet och se det positiva i livet. Så om det inte sker någon förändring så önskar jag dig lycka till på vägen till en mer positiv arbetsplats! Kram!

Tack för att ni tog er tid att läsa om detta ganska triviala problem men det ni skriver är precis det jag funderat över själv. Ett nederlag att behöva sluta ja men mest för arbetsplatsen i sig. Det är svårt att veta om man kan vara glad och då bli påhoppad för att man är glad och positiv eller att man inte orkar med och drar sig undan och då är man "veckans ufo". Vi har nyss flyttat från hålan i fråga för jag orkade inte bo på samma ort jag jobbar helt enkelt. I mitt yrke är jag dessutom vädigt offentlig och utsatt så det blev för mycket att ha allt "jobbfolk" omkring sig jämt. Nu känner jag för första gången på länge att jag är på väg att må bättre. Jag slipper se min arbetsplats så fort jag går ut genom dörren. Men när jag kommer dit så är det med tunga steg. Ett steg i rätt riktning har jag tagit för mitt eget välmående ja, men jag kan inte ensam förändra en arbetsplats. Jag måste sätta mig själv i första rummet. Jag kan ju även tillägga att jag var EXTREMT ogillad och avskydd för min graviditet. Nu slutade ju den olyckligt men då blev de ju nöjda i alla fall. De var VÄLDIGT bekymrade över att behöva ta över mina ansvarsområden vid en mammaledighet.

Jösses! Är det sant! Blev de glada och lättade över att din graviditet slutade illa. Det verkar som om dessa kvinnor hamnat i ett negativt klagande och beklagande... en spiral som endast kan gå nedåt. Du gör rätt i att tänka på dig och ditt för det var vad jag insåg också på min arbetsplats det är bara JAG som kan göra mig själv lycklig. Ingen skulle komma till mig och knacka på min dörr och säga "hörrödu.. jag har förstått att du inte trivs så bra med ditt jobb, här får du ett nytt" *skrattar*.

Det är sorgligt att människor hamnar i sådana onda cirklar av bitterhet och pessimism utan att se det - som "kärringarna på ditt jobb. Sedan är det bara upp till de själva om de VILL göra någonting åt det. Det är var och ens ansvar att följa sitt eget hjärta. "kärringarna" har ju garanterat någonting att vinna på att beklaga sig - annars skulle de inte gnälla och prata skit - Det de har att vinna är förmodligen någon slags känsla av samhörighet och så får de medhåll, empati och uppmärksamhet. Det tråkiga är att de inte förstår, att det är DEM de snackas skit om när de gått utanför dörren.

Att säga NEJ till bitterhet och beklagan är att säga JA till glädjen, och det gör du genom att gå därifrån. Det är inte att fly problemen, det är att ta ansvar för sitt eget liv. Det är bara du som kan bestämma dig för att du vill att ditt liv ska se ut, om du vill ha en arbetsplats att gå till med lätta steg och ett glatt hjärta. Och jag hoppas att du finner vägen dit! Med värme och innerlighet...