Begravning med 3-åring?

Inga barn under 7 år ska vara med. Det är min åsikt i alla fall.

jag hade inte tagit med mig en 3åring..dels för att en 3 åring blir snabbt uttråkad & har som du säger svårt att sitta still! & dels för de andra på begravningen skull!

Jag hade tagit med mig min 1åriga dotter.
Begravningar är en del av livet som jag inte vill dölja. döden är sorglig, men barnen bör få chansen att bearbeta det med

Det där är något ni måste bestämma så att ni känner att det blev rätt. Var du jag så hade jag låtit mitt barn stanna hemma. Av flera orsaker. Han känner inte henne. Han har svårt att sitta stilla. Han kommer förmodligen se många gråta och känna av stämningen. Jag tror att det kan vara för svårt att förstå om man bara är 3 år. Han kan ju få följa med till graven istället så att han mer konkret förstår att hon inte längre finns. Det finns många bra böcker om döden. Jag har en uppe som vi fick av en begravningsbyrå. Kanske ni kan läsa eller bara prata om bilderna. Lycka till med allt och gör det du känner är rätt.

Man kan se saker ur flera perspektiv. Jag hade med min tjej då hon var ett och ett halv. Skötte sig perfekt. Min faster alltså den döda ville att ALLA skulle vara med på begravningen. Detta lättade upp med tanke på hur jobbigt alla tyckte det var att hon gått bort.

Min pappa gick nyligen bort.
Min son, 3år, avgudade sin morfar. Det fanns inget tvivel på att han skulle vara med på begravningen.
Han hade mycket frågor och vi svarade så gott vi kunde. Mitt i alla sorg lättade han ändå upp stämningen och gjorde den till ett fint minne.
Jag ångrar absolut inte att han fick vara med, tvärtom är jag oerhört glad att han var det.

Han pratar ibland om begravningen, men då enbart på ett positivt sätt.

Ni ska själva känna vad som känns rätt, detta är våra erfarenheter.

Jag tror att det är viktigt för barn att få vara delaktiga och med. Dem är individer dem också. Min son har följt med på både min farmors och farfars och farbrors begravning han är 4... men även att man kanske läser lite om döden och begravning också så man förklarar..

om man tror att barnet kan klara av att sitta någolunda stilla och barnet själv vill följa med, när man förklarat vad som kommer och hända och vad det innebär, så tror jag inte alls att det är dumt. jag tycker barn ska få vara med på det som händer och jag tror att det kan vara bra för dem att se hur allt går till. "små grytor har också öron" och jag antar att det kommer att pratas en hel del efter och innan begravningen.

på min pappas begravning hade vi inget litet barn med, men däremot min bror som har autism. han ligger ungefär på en 3-årings nivå vad gäller förståelse, trots att han är betydligt äldre. vi hade med en person som skulle kunna gå ut med honom om det visade sig att han inte klarade av det. det gick bra och vi tror att det var en stor tröst för honom att ta farväl av pappa och se hur kistan sänktes ner i jorden. han pratar fortfarande om det när vi går till kyrkogården.

dessutom tycker jag att det har varit en enorm tröst att se små barn i all sorg. det påminde om att livet fortsätter trots all smärta och sorg.

MEN! det är viktigt att utgå från barnet. känner du inte att din son skulle ha behållning att vara med på begravningen, och du inte skulle kunna slappna av med honom med, tycker jag inte att du behöver ta med honom för att din bror väljer att ta med sitt barn. det är ju upp till var och en att bestämma och det ska ju inte behöva bli så att barnet eller de runt omkring far illa.

detta är mina åsikter och tankar... jag förstår absolut varför många väljer att inte ta med sina barn på begravningar, men jag har också träffat barn i de yngre åldrarna som haft stor behållning av att vara med och se hur allt gått till, och ta farväl som de vuxna, fast på sitt vis.

men utgå från barnet och din egna känsla och vilja...

Beklagar sorgen Höst06. Det hade absolut inte varit någon tvekan om att han fått följa med om det t ex var hans morfar, men han kände inte min farmor och har bara träffat henne ett par gånger. Det är mest det, att det då kanske blir lite väl abstrakt!

Vi har pratat mycket om döden och jag är inte rädd att utsätta honom för sorg osv. Hans mormor är död och henne pratar vi ofta om, han fick dock aldrig chansen att träffa henne... En katt som han älskade mycket dog i somras och då fick han ju se kroppen och vi går och tittar på graven och pratar om katten också.

Ju mer jag tänker på det tror jag att vi låter honom stanna hemma denna dag! Tack för synpunkterna :)

På min farmors begravning hade jag dottern 9 månader med i kyrkan och sonen 2,5 år väntade utanför med sin pappa. Sedan var han med på begravningskaffet.

Jag ville gärna ha med dottern i kyrkan av egoistiska skäl... jag blir så himla ledsen och uppriven och hade jag henne med mig kunde jag koncentrera mig på henne istället.

Fick många possitiva kommentarer efteråt av både beökare och av prästen. Just som Nelie skriver att det är en tröst is orgen att se små barn, att livet går vidare.

Mina 2 var med förra året då min farfar gick bort.
sonen var 4.5 och dottern 3. Det var helt naturligt. Varför skulle jag hålla dem hemma?
Döden är ju inte ngt hemskt. Vi förklarade att farfar gått bort. Dottern målade teckningar till honom föreställande änglar och när vi la rosen på kistan la hon sina teckningar på.
De besöker graven ibland och för dem är det helt naturligt.
Skulle vara fel att inte låtit dem vara med.

När min pappa dog så var mina två äldsta barn med, de var då 6 och nästan 5 år gamla.
De klarade det jättebra och var inte störande på något sätt. Vår tredje dotter var 1 1/2 år och hon var inte med. Dels var hon så liten att hon inte skulle ha någon behållning av att vara med, sen så kände jag att det inte skulle vara rätt att försöka hålla en liten tös i stillhet så länge.
Innan jul dog min svåger, eftersom de bodde långt bort och vi hade svårt att åka allihop så var inte jag och barnen med, bara maken. Svågern som dog hade två små barn och både de och andra släktingars barn som bodde nära var med på begravningen. Det gick jättebra.
Tror inte att man ska vara rädd att ta med barn på en begravning, det är en del av livet, och det är viktigt att få ta avsked av en närstående, även för ett barn. Det man ska tänka på är att man själv ska orka med att ta hand om sitt barn och vara ett stöd för barnet.
I TS fall, där sonen nästan inte träffat den avlidna så hade jag avstått att ta med barnet.
Är det en person de stått nära så tror jag att det är viktigt att de är med.

När vi var på begravning har inte sonen varit med (han blir 4 i sommar) och då var det nära familj!! Han har varit med på fikat efteråt men inte själva begravningen. Han skulle inte kunnat sitta still och man vill ju inte förstöra för de andra som är på cermonin. Men han piggade upp alla på fikat efteråt i allafall.

Barn som har förlorat en nära anhörig kan ha lättare att hantera sorgen om de får vara med på en begravning och ta ett ordentligt farväl (enligt forskning). Sedan får man vara beredd som förälder att få svåra frågor om döden, sorg och liknande och då måste man också orka vara öppen för en diskussion om detta.

Om det inte är en nära anhörig till barnet tror jag att man ska tänka lite annorlunda...bedömmer ni att erat barn har ett behov att ta ett direkt farväl eller kan det räcka med att ta honom till gravplatsen senare med fina blommor? Svarar ni nej på denna fråga måse ni ändå vara beredd att diskutera sorg osv. eftersom barnet kommer att märka på er att ni är ledsna. Förklara då varför ni är ledsna i lätta ord...tillåt er att gråta om ni behöver det och förklara att ni känner er ledsna men att det kommer att gå över.

Tack igen för alla synpunkter! Inser mer och mer att detta egentligen inte handlar så mycket om mitt barns ålder eller förmåga att sitta stilla eller inte.

Hade det varit en person som han haft en relation med så hade jag nog inte tänkt som jag gör nu och det hade varit självklart att han hade följt med, det handlar mest om att han inte träffat min farmor mer än två, tre gånger under de senaste två åren. Inte ens jag hade en så speciellt nära relation med henne. Vi går nog till graven senare i vår istället.

Och döden pratar vi som sagt om ganska mycket i vår familj och är inte rädda för det eller att visa sorg.

Tack igen för alla kloka tankar!