Är det någon som vill dela med sig av funderingar runt selektiv abort...? Ifall det skulle upptäckas på rutin-UL att fostret var onormalt, hur klarar man överhuvudtaget av att ta ställning?
När jag pratat med vänner och bekanta så verkar den vanligaste uppfattningen vara att abort är helt självklart. Vad tycker ni?
beror på vad för slags missbildning tycker jag.men ja,jag tror att jag skulle välja att avbryta graviditeten...........men som sagt-det beror nog på 2skadan"
Jättesvårt att veta hur man verkligen skulle göra om det vore så. Det går nog inte att förutse. Men såhär utan att vara gravid tänker jag att jag skulle vilja göra abort. Det är nog lättare sagt än gjort...
Nää, det är väl inte alls självklart! Vi skulle älskat barnet oavsett!
Det rä klart, skulle det vara supersjukt och tvingas genomgå massvis av operationer och ändå ha liten chans att överleva - då skulle vi givetvis övervägt att ta bort det.
Men skulle barnet ha typ ds eller vara förlamat eller ja, sådär. Då skulle vi självklart behållt det.
Fast jag förstår de som tar bort skadade barn också. Känner man att man inte klarar av det på ett eller annat sätt, då är det klart man inte ska behålla barnet.
för mig är det _inte_ självklart...
jag skulle först ta ställning till vad för sorts handikapp det skulle innebära för barnet o mig som förälder...
blir det lidande i form av ett oformligt o okontaktbart paket? O riskera långa sjukhusvistelser, plågsamma o smärtsamma operationer, drogfyllda mediciner o riskera att dö före 3-4 års ålder???... Eller riskera att barnet dör redan i magen eller riskerar att dö strax efter förlossningen?
då skulle jag starkt överväga abort....
Men om handikappet är "lätt" eller hur man nu ska se det...... missbildade ben, fötter osv går att operera... likaså läpp-käk-gomspalt....
... downs syndrom.... cp-skadat.... ryggmärgsbråck..... osv...
Nej... abort är INTE ett alternativ!!
men FÖRST AV ALLT skulle jag läsa på o fråga om vad detta handikapp/missbildning skulle innebära i vardagen.....
jag skulle inte stå ut med att ta bort ett barn o sen i efterhand få veta att man visst kan uppnå vuxen ålder trots sitt handikapp.... eller kunna rätta till det på nåt sätt.... då skulle jag aldrig förlåta mig själv för att jag inte tog reda på OM det var möjligt.....
jag kan själv känna att det känns så "förmätet" att ens vara i situationen att man har möjlighet välja... Om jag nu blivit med barn så borde jag väl kunna ta emot det och älska det oavsett?
Fast det är klart att det beror på hur allvarlig skadan är. Men om det inte är värre än ds eller lättare fysisk missbildning?
Jag håller med Nyfiken Gul.
Det är väl aldrig självklart - men man måste acceptera olika människors beslut i en sådan situation. Jag tycker det är oerhört viktigt att det finns möjlighet att välja - man får inte glömma att en del typer av missbildningar leder till att barnet dör en kort tid efter födseln - och den situationen kanske man inte vill sätta sig i. Det måste vara upp till den enskilde att fatta det beslut som är bäst för dem - ingen annan kan eller ska lägga sig i det beslutet. Det är min uppfattning i alla fall.
För mig är det självklart att _inte_ avbryta för jag tycker inte jag har rät att bestämma att ett annat liv inte ska få leva, bestämma att ett annat liv inte är värdigt osv.
I min bekantskapskrets finns det en hel del barn med diverse handikapp och funktionshinder och kanske påverkar det men jag upplever inte att det ses som självklart att avbrýta.
Visst håller jag med dig "snart tre", men anledningen till att jag frågar är att det känns som att dom flesta jag pratar med verkar tycka att det är fullständigt naturligt att ta bort det, och att man är lite konstig om man INTE skulle välja abort.
Så jag ville bara höra lite fler röster, kanske mer om hur ni resonerar och funderar, än om det är "rätt eller fel" att göra på ena eller andra sättet...
Jag vet att jag inte skulle tveka att göra abort om jag fick veta att barnet jag bär vore skadat/missbildat. Sedan beror det lite på hur stor missbildning/skada det är fråga om, men jag vet också att mitt hjärta skulle förblöda för just det barnet för all framtid just därför att jag inte kommer att kunna finnas där för evigt att ta hand om mitt eget barn.
Jag skulle aldrig orka, speciellt inte som jag har andra barn som också har rätt att ha sin mamma. Skulle inte räcka till för ett barn med särskilda behov under de omständigheterna!