Singel 41 år och barnlös
Att vara 41 är väl ok i sig men i kombination med att vara singel OCH barnlös så kan jag i mina värsta stunder känna en sån stor förtvivlan och sorg att det nästan känns som jag går sönder.
Jag ser nog yngre ut än vad jag är och utåt sett så tror nog många som känner mig ytligt i min omgivning att jag är en rätt glad och lycklig person. Omtyckt på jobbet och av familj och vänner osv. Men jag känner mig som en stor idiot som inte förstått att man inte har all tid i världen på sig att skaffa barn. Finns det någon därute i samma situation som mig som kan berätta lite om hur ni har bearbetat/bearbetar den pågående och osynliga sorgen i att vilja ha barn men inte har träffat den rätta partnern. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna komma igenom den här krisen.
Jag dejtar och har ännu inte gett upp hoppet helt men det känns så tungt ibland... speciellt när alla runtomkring pratar om sina barn och sina familjer.
