Snart 5 och helt förbytt!!!

Men gud vad skönt att läsa att jag inte är ensam om detta problem, jag har en som fyller fem snart och hon är totalt som förbytt, jag kände så väl igen mig när jag läste detta, jag känner mig totalt maktlös, jag tror jag håller på bli galen, men vad är det som händet egentligen? Man kan ju börja fundera ibland! Men tips har jag dåligt med, men det verkar som om min tös vill ha 150% uppmärksamhet JÄMT! Vi brukar pyssla och greja och hon får vara med så mycket som möjligt på det jag gör fast på hennes nivå, hjälper ganska bra men sedan ska man ju ha den tiden också och det har man inte alltid för vi har en ett åring också som kräver sitt! Men det är förbaskat svårt! Men skönt att det finns fler med samma problem, trodde jag var ensam, alltså ibland går jag bet man börjar nästan tvivla på sig själv! Men stå på er! Fast det är svårt iblan!

Inte för att detta kanske hjälpe dig ,men jag tyckte det var skönt att det finns fler med samma problem!

Som du säger, verkligen skönt att hölra att det finns fler!

Beklagade mig i ett annat forum, och fick då rådet att testa belöningssystem, att man gör upp ett schema med 100 rutor och sen får barnet tjäna ihop stjärnor eller klistermärken att sätta i rutorna. Sen vid 5 stjärnor åker man till badhuset eller går på bio eller liknande, mest för att visa att belöningen finns där, och sen kan man ha mindre belöningar vid 10 st, 20 st osv. Vid 100 får barnet en större belöning som han/hon valt själv, den jag fick tipset om skulle köpa ny säng till sin tjej då.

Helt klart värt att testa säger jag, för det här med straff (indraget lördagsgodis eller barnprogram) verkar faktiskt bara göra saken värre!

Ohh jag kastar mej åxå in här =) Har åxå en tjej på snart 5 år som e rent ut sagt odräglig :/

Tipset med belöning verkar vara värt att testa =)

Vi körde med belöningssystemet när vår son betedde sig tvärtemot och bakochfram under en period för ett tag sedan.
Till en början blev det ju naturligt att DRA IN på saker men det gjorde ingen nytta, sedan sa en vis vännina till mig att det är lättare att få barnet att anpassa sig till ATT FÅ något istället. Biobesök, badhus ja vad som helst som man kan se fram emot om man kan lyssna på sina föräldrar och åtminstone försöka kompromissa lite...
Hur gärna man än vill så räcker ju inte tiden till att sitta med barnet o göra saker hela dagarna och då var jag med och startade upp lekarna och sedan var det lättare att efter en stund bryta upp och säga att han fick leka lite själv. Var han uppe i legobyggande, pussel eller något annat så ville han ju gärna fortsätta trots att jag gick för att greja med mitt.
Sen har jag alltid varit noga med att involvera honom i vår vardag - det finns så mycket som är roligt för barn att hjälpa till med i hemmet. (De älskar ju att springa ärenden på tid )Vi är ju mitt i renovering av huset och genom att införskaffa riktiga snickarbyxor o lite verktyg till sonen har många timmars sysselsättning tillsammans fått bort allt tjafs. Vi gav honom helt enkelt t ex en pensel, lite färg och en vägg eller något att måla (något som vi ändå skulle göra om) och på så sätt har han fått känna sig delaktig.

Hej och välkommen in i den första "puberteten". Jobbar i en 5-årsgrupp och har själv en dotter som är 5 1/2 och är som dr Jekyll och mr Hyde. Jag vet vad ni går igenom, den perioden är inte kul. De lever i någon slags mellanvärld just nu. De är inte småbarn längre (tycker de iaf) och inte stora heller (fast de tror de) och allt och alla är emot dem.

Kan ju lugnt säga att jag inte ser fram emot den riktiga puberteten. Ett dugg. Shit vilket krig det kommer bli... Har iaf kört belöning här i 2 darag, och märker direkt skillnad! Hon är gladare, och det har inte varit några allvarliga utbrott

Undrar vad man får belöna med under riktiga puberteten då? En häst? Konsert? Får börja ett speciellt sparkonto...

Hej!

Vad duktig du är som verkar kämpa på så mycket med din lilla femåring.

Jag kramar inte barnet eller ger det några andra positiva signaler när det beter sig "illa". Jag visar då tydligt att jag inte gillar det beteendet. För mig är det lika självklart som man inte klappar och smeker ett djur som gör en dum sak...om du förstår vad jag menar.

Belöningssystem är bra.

Ett annat tips är att du själv är "steget före". Med det menar jag att du pratar med din dotter innan du förväntar dig ett utbrott i en viss situation. T.ex. "Att nu när vi ska gå in i affären här så vill jag att vi hjälps åt, eller hur? Kan du hjälpa mig med att hitta de saker vi ska handla?...ja men vad bra då kan jag lita på att vi fixar det här tillsammans". Det kan eventuellt minska "spontana utbrottssituationer" om hon får tankar på annat innan ni går in. Skulle det ändå inte funka, bit ihop och gör det du ska och prata med henne när utbrottet lugnat ner sig. Under utbrottet lyssnar barnen inte så bra.
Här kan belöningssystemet vara till hjälp och var tydlig i hur positiv skillnaden blir när hon gör rätt. Då ska det kramas och skrattas och göras saker tillsammans annars blir man tyst och tråkig.
Lycka till!

Känner mig orolig...
Har en dotter som fyller 4 i september och vi har redan börjat märka av hennes humör. Kan det komma redan nu? Utbrotten gäller för det mesta när hon inte får som hon vill tex. använda vissa glas, ska ha mer mat än hon äter (försöker lära henne att man kan ta lite till att börja med och sen ev. ta mer). Sen när det kommer till kläder så är det ett kapitel för sig själv
Belöningssytemet verkar definitivt vara värt ett försök! Tror mer på belöning än bestraffning....för det funkar inte med vårt "monster"

Åhhhhhh, vad skönt med en sådan tråd !!! Även här finns en liten monsterunge emellanåt.

Jag tror dock inte på belöningssystemet i längden på våran dotter. Jag tror ärligt inte att hon skulle förstå innebörden fullt ut samt att jag tror att det kan spåra ur. Så funkar det ju inte i samhället heller - att man blir belönad för att man uppför sig väl. Jag säger inte att metoden är fel utan att vi inte vill testa den hemma hos oss.

Jag försöker hellre prata med dottern och tala om för henne att jag blir ledsen när hon beter sig på ett visst sätt mm. Man får vänta ut henne helt enkelt, hur tokig man än blir på vägen.

Maria28 - våran dotter har sedan ca 1 års ålder varit i en konstant utvecklingsperiod, mer eller mindre "jobbig" så visst kan det komma så tidigt.

Jag var också väldigt avståndstagande i början när dottern började med sina utbrott, men tillslut (då det bara blev värre och värre) så började jag ta henne i famnen och försöka lugna henne, hon verkar ju må så himla dåligt, bara förtvivlan i ögonen! Kan inte påstå att utbrottet kommer av sig, men hon lugnar sig efter ett tag. Ibland finns varken ork eller tid till detta, och det var ungefär här i tingens utveckling som jag startade tråden, alternativen tog helt enkelt slut!

Ligger ofta före i händelserna, kan t ex tala om att hon inte ska börja gråta och krångla ("jag vill inte gå heeeeeem") då vi ska hem från kompisen, när vi är på väg dit. Ibland hjälper, det, ibland inte ett dugg.

Känner att dottern är i en period av stort bekräftelsebehov, och försöker så gott det går att bekräfta henne och finnas till hands. Som halvslut tvåbarnsmamma mitt i en renovering och med vinterns femtiofjärde förkylning i kroppen så går det väl si och så med den saken imellanåt  Är dock väldigt tydlig med att det är jag och pappa som bestämmer och inte hon, något som ofta leder till lååånga diskussioner om vad hon ska göra sen när hon är vuxen och bestämmer över sig själv...

Maria28, jodå, dotterns trots har pågått under en längre tid, och eskalerats under tiden. Välkommen Här pratas det också en hel del, ibland förstår hon och det blir bättre en stund, och ibland förstår hon, men skiter fullkommligt i det... Monsterunge, jo det kan jag känna igen, eller en sån där bortbyting som det talades om förr i tiden...

Men, men, det jobbigaste av allt är ju (iaf för mig) att tvingas vara en sån där skrikmorsa, som bara bestämmer och är arg och ledsen. Jag älskar ju ungen så att jag nästan dör imellanåt, och det är tamigfan det kämpigaste jag vart med om i relationsväg!

Här är en till med en snart femårig kille med utbrott varje dag. Ibland vill man byta bort han ett tag.
Har provat den där belöningstavlan och visst den funkar till viss del. Men inte helt. Han har defenitivt blivit bättre på att städa och plocka bort saker och allt sånt, men han får fortfarande sina utbrott och svär och skriker och allt möjligt.
Känns skönt att man inte är ensam iaf... =)

Ja, och här är definitivt inte utbrottens tid förbi. Hon är mer beräknande också, och kan göra sakert hon absolut inte får, och aldrig skulle vågat för bara några månader sedan. Testar gränser, oh ja, varje dag och hela tiden.

Tjatande är också en relativt ny företeelse, ett sånt där tjat som man känner är enbart för att irritera, och för att hon vet att man inte gillar det. Kämpar som ett djur för att få henne trygg och glad, men ska erkänna att det finns stunder då jag inte kan göra annat än låsa in mig på toa och grina en stund, innan jag går ut och tar itu med allt igen...

Förutom belöningssystem kan man prova med Omega-3, det hjälper hjärnan i sin utveckling. Det händer så mycket just i 5-årsåldern.

Vi ger vår son Omega-3 från Eskimo kids nu, och det blev förändring på några dagar, han klarade av att lyssna på våra argument, han bröt inte ihop totalt för att legot rasade osv. Och han somnar och sover bättre. Vi har även gett Omega-3 från Mor-EPA dom var ännu bättre när det gällde humöret men inte riktigt lika bra med sömnen. (Vi håller på att prova olika smaker, märken och effekt kontra pris.)