Från ett till två barn.....

Den största förändringen som är negativ är väl ekonomin då Jag kände mig mkt säkrare andra gången.

Det som kan vara jobbigare är ju just att räcka till för båda barnen!
Den store blir oftast lite lidande, men då får man se till att tex. pappan tar mkt. mer ansvar om den store ! (iallafall när man har ett litet spädbarn)

Men som Ks skrev så är man ju mkt. säkrare som flerbarns mamma.

Ja jag tyckte faktiskt att det var en väldigt stor omställning att bli tvåbarnsmamma, mer än jag hade trott.

I början kände jag mig oerhört splittrad när båda barnen var vakna samtidigt. Det liksom snurrade i skallen på mig och jag var inte helt avslappnad förrän antingen den ena eller den andra sov.

Efter några veckor började jag vänja mig rent psykiskt, men då började den stora tröttheten sätta in. Vi som har en 2,5-åring hemma får ju inte en lugn stund på dagarna och när hon väl somnar vid 19-snåret så är det ju såååååå skönt att äntligen får slappna av... fast då är den lilla bebisen vaken i ytterligare tre-fyra timmar och så blev det ingen egen tid den dagen heller

Vad jag vill säga är att det är ganska mycket jobb med två små, speciellt i början. Det är absolut inte så att det är för mycket, men så länge lillbebisen håller sig vaken både kvällar och X antal gånger varje natt så är det ganska tröttsamt. Jag är väldigt trött nästan jämt känns det som.

Precis som KS säger ovan så är man ju mycket säkrare och tusen gånger mer avslappnad med andra. Nu när lillbebisen ska börja med smakisar så oroar jag mig inte alls för när, hur och på vilket sätt, jag gör liksom bara.

Jag tyckte inte att det var någon större omställning!

Det var så mycket jobbigare! Med bara ett barn går det ju att vila när barnet vilar. Jag trodde att det skulle vara lite jobbigare, men för mig blev det jättejobbigt under de två första åren.

Det var bara två år mellan mina barn, och de visade sig vara lika envisa bägge två och ingen av dem sov ordentligt. Tack och lov så vänder det ju när de blir lite större och då tror jag de har glädje av att ha ett syskon.

Samtidigt finns det ju inget som smälter hjärtat mer än de tillfällen då de är så där riktigt goa mot varandra. Ångrar inte alls att jag fick mina så tätt, men det är inte alltid någon dans på rosor och det är bra att vara inställd på det från början.

I mammarollen är man ju lite säkrare förstås, det är stor skillnad från det första barnet, men jag kände och känner ibland fortfarande att jag inte räcker till för dom bägge två.

Det däliga samvete som ständigt gnager. Det är bättre nu, 7 månader senare! Men man känner som man aldrig räcker till! Men det är underbart, skulle inte tveka att skaffa en till! Kram

Jag var inte alls beredd på att omställningen från 1 till 2 barn skulle bli så stor som den faktiskt blev. Första halvåret som 2-bansmamma tyckte jag var fruktansvärt jobbigt. Att ta hand om en bebis funkade väl rätt bra redan från början ... det hade man ju lite vana av sen tidigare ... men så tillkom ju en massa andra saker ...
Det jobbigaste var nog mitt och makens förhållande ...
I början så tog han mest han om vår 2,5-åring medan jag skötte ALL omvårdnad av bebisen. Det var jag och bebisen HELA tiden och det tyckte jag var jobbigt.
Det första halvåret, så bråkade vi jätte ofta och jag mådde väldigt dåligt. Men så blev det ju bättre sen allt eftersom den lilla växte och utvecklades. Nu är vår yngsta 2 år och nu känns det jätte bra med två barn. Man får ju så mycket glädje från dem och de leker bra ihop. Mitt och makens förhållande är bättre och man räcker bättre till för de båda nu.

Vad gulliga ni är som svarar! Skönt med alla raka o ärliga svar...

tycker också det är jätte bra med raka ärliga svar.
snart ensamstående med 2 småttingar:-d