Hej,
Tänkte bara kort fråga, är det någon mer än jag som går omkring och känner sig tveksam till vårt förhållande..? Är det något alla gör, eller betyder det att något i vårt förhållande inte är helt super..?
Vad säger du? Får man lov att tveka på förhållandet? Gör du själv någonsin detta?
Du menar att du känner dig tveksam till om du vara ihop med honom, om det kommer funka osv?
Såna funderingar har nog alla till och från, men kommer de ofta och känns allvarliga så är det nog något fel.
Oj, jag startade precis en tråd då jag har exakt samma problem! Vet inte om jag ska stanna eller gå...
Tveka och dåliga perioder kan alla ha. Det är inte alltid kul, men de dåliga perioderna får man bestämma sig för att segla förbi. Man får hitta på nåt kul, skratta ihop, komma ifrån vardagen, ta hand om sig själv, träna. Men så klart kan kärlek alltid dö... Men man kan inte gå för att det blir tristess, i ett bra förhållande går det lite up och ned, inget att blir skrämd av.
tror att det ligger lite i tiden. går själv i sådan funderingar. Verkar som att fler och fler gör det. Vet inte varför men nog känner man av det. Kan det vara så att man kämpar inte lika lätt för sitt förhållande?! bara en undring..
Här har du en till med sådana tankar. Precis som personen ovan skrev så ligger det nog lite i tiden. Kanske inte just at fundera, men att hela tiden ifrågasätta och att sträva efter något bättre. Frågan om gräset verkligen är grönare har aldrig varit hetare än nu!
Själv har jag ett förhållande sedan några år tillbaka. På det stora hela har vi det jättebra, men vi har som alla andra våra svackor. Och så fort vi hamnar i dem så börjar jag undra och grubbla...
Är man någonsin nöjd och säker?
Jag är också inne i en period då jag tvekar, det är nog första gången jag riktigt på allvar tvekar under vårat fleråriga förhållande. Vi pratar nästan aldrig om våran framtid, men har börjat tala om att flytta ihop, men nu vet jag inte om jag vill det längre. Vi har olika önskemål om framtiden, då jag vill ha barn men han inte vet, då jag vill ha hus men han tycker att det är för mycket jobb och vill inte ta lån. Dessutom fungerar kommunikationen mindre bra. :( Ibland funderar jag vad det finns för hopp för oss? Jag älskar honom, men inte till vilket pris som helst...
Min kille gick precis ut genom dörren för några minuter sedan.. Han har tvekat 4 ggr senaste halvåret och nu bestämde vi oss för en paus ..
Jag gråter som en tok och vet inte hur jag ska sluta.. Har ingen att prata med heller :'(
Vi har varit tillsammans i 2 år och är förlovade. Ena dagen älskar han mig över allt annat, och nästa dag kan det vara tvärtom.. Varför håller han på såhär? Vill han ha mig eller inte? Orkar inte ha det så här nå mera..
Anonym (ensam).
Jag känner igen mig så väl.Min man tvekade oxå.De första 2 åren var vi vansinnigt förälskade och kära,vi var sambos och hade det bra.Men sen blev det för mycket för han..jag tror han tvekade till och från i 2 år innan han bestämde sig "helt och hållet".
Det bästa vi gjorde var att införa stor frihet i vårt förhållande och öva på ärlighet och tillit.
Vi började gå ut på var sitt håll med vännerna,göra kortare resor på var sitt håll,ge varandra stort utrymme men ändå vårda kärleken en aning.
Och jag tog aldrig upp frågan om han älskar mig eller inte eller om framtiden...
En dag med tiden blev allt kanon bra,och han har aldrig tvekat sen dess.Vi gifte oss och skaffa barn,ger varandra utrymme och frihet när det går,jag är glad att jag väntade.
Jag väntade för att han var mannen i mitt liv.
Annars hade jag gått vidare...men detta var nyttigt för oss.
Okej, jag förstår. Men jag törs inte ge honom för mycket utrymme heller. Då känns det som att han ska lämna mig helt.
Usch, det är så grymt jobbigt just nu. Är van vid att han ligger brevid mig varje kväll och håller om mig, och nu helt plötsligt ska han vara ifrån mig i en evighet. Älskar honom så det gör ont, och att han gör så här gör bara ännu ondare :(
Jag tror alla har dessa funderingar någon gång. Jag och min sambo kommer jätte bra överens, trivs väldigt bra ihop, umgås hela familjen på helgerna (han jobbar borta på veckorna) Ja vi rullar på som vilken familj som helst. Men lite då å då blir jag "uttråkad" det känns som om allt går på rutin och är vardag. Vi har nu vart ihop i snart 6 år och jag älskar honom men, kärleken är ju ändå inte detsamma, men så blir d väl kankse me vilket förhållande som helst efter några år? Det jag ofta går å grubblar på är om jag i ett annat förhållande skulle visa mer känslor, alltså vi visar känslor, har sex varje helg (han jobbar som sagt borta på helgerna) och säger varje dag att vi älskar varandra osv Men i början av förhållandet va man ju så där pirrigt förälskade och kysstes gjorde man ofta. Nu Pussas å kramas vi inte lika spontant det blir mest när vi säger hejdå till varandra och när vi har sex, lite mys i soffan brukar d väl bli men oftast sitter vi i en varsin soffa å umgås å har det trevligt. Ibland känns d nästan som om vi skulle vara bästa vänner å inte ett par.
Min största fundering är ju som för d flesta andra, är gräset grönare på andra sidan? Lr blir allas förhållanden vardag å rutin efter en tid? Jag trivs jätte bra ihop me min sambo och jag kan inte egentligen se mig me någon annan men jag saknar ändå den där pirriga känslan som man hade i kroppen. Den pirriga känslan e kanske inte något att sträva efter? va vet ja men den försvinner kanske för de flesta par efter ett tag? Men när ja ser på vissa av mina vänners förhållanden är dom såå kärleksfulla även fast dom har vart ihop en lång tid, så är det så ett förhållande ska vara eller blir de flestas förhållanden vardag efter ett tag?
Det konstiga är att jag sitter här å skriver att jag saknar att alltid ha det såå förbaskat kärleksfullt me en massa pussar å kramar men ändå känner jag inte att jag har behovet att klänga på min sambo hela dagarna, jag saknar honom när han e borta å vill umgås me han hela tiden när han e hemma men ändå känns d ändå inte på samma sätt längre.
Ursäkta allt mitt babbel, jag vet inte riktigt vart jag vill komma har så svårt att komma fram till vad jag vill ha sagt. Men jag känner att jag har en rädsla för att aldrig mer få känna mig sådär nykär å "galen" igen men så kanske många känner även fast de har toppen förhållanden?
Ja dela gärna me er av era erfarenheter, jag är spec nyfiken på hur kärleksfulla ni är som har levt ihop i ett antal år.
Han säger likadant som dig.. Att han tycker allt går på rutin, och att han älskar mig ibland, och ibland känns det som en lögn.
Nu har han gått hem till sina föräldrar för att tänka och han vill inte ens prata med mig i telefonen. Han lovade innan han gick att han skulle komma tillbaka till mig, men nu låter det tvärtom. Han undviker mig på alla sätt och vis och är helt iskall mot mig. Säger förlåt när jag blir ledsen , men gör ändå om det igen.
Jag kan inte leva utan den här killen. Jag har gråtit hela natten och vet inte vart jag ska ta vägen. Har varit hemma från skolan 2 dagar pga feber och nu kommer jag vara hemma flera dagar till pga det här. (är 19 och går gymnasiet).
Många tycker att vi är unga och hinner skaffa nya partners hundra gånger om.. men jag vet att jag inte vill göra det . Jag vet att jag verkligen verkligen vill ha den här killen . Vi är redan förlovade, för vi var så säkra på att det skulle vara vi!
Att han gör så här mot mig nu förstör mig totalt.
Jag mådde redan dåligt innan pga andra saker. Och lider också av magkatarr, ulcerös kolit och panikångest.. Mår piss just nu..