har bara postiva tankar inför förlossningen, e det bra eller dålig ??

jag såg de bara som positivt innan dottern föddes, och under förlossningen ville man bara åka hem och bara sluta föda barn. Men nu när jag är gravid igen så ser jag framemot förlossningen, för jag har gett mig fan på att denna ska bli ännu bättre, dvs jag ska andas bättre jag och förhoppningsvis få bedövning m.m.
Även fast första förlossningen slutade med ur akut snitt så, var jag glad över att min dotter var ute, det var de viktigaste.
Men nu vet man vad man går igenom nästa gång, så man kan vara med o påverka de på ett annat sätt. hoppas jag får en vaginal förlossning som är komplikationsfri denna gången, men jag ser det väldigt positivt med förlossningen jag har framför mig.

Jag såg oxå bara fram emot min förlossning och den blev som jag tänkt. Men visst gjorde det ont och jag blev överväldigad ibland men det flöt på bra.
Jag litade fullt på min bm och usk, de var jätte duktiga och trevliga. Sa till dem när vi kom in vad jag ville göra men att de gärna fick komma med förslag om nått hände.
Nu ska jag snart föda igen (ca 3 veckor kvar) och ser verkligen fram emot denna förlossning med, vill jämföra denna med den förra.

Lycka till, det kommer gå kanon

Vi ska flytta

Vet du vad. Nu är det några år sen, men jag var precis som du. Såg framför mig hur förlossningen skulle gå lätt som en plätt. Kunde inte se mig själv ligga där och pinas i många timmar. Jag läste massor och övade avslappning och var bombsäker på att jag skulle klara mig med bara TENS och lustgas, min man skulle massera mig och ett litet barn skulle pluppa ut efter sisådär 4-5 timmar.
Och jaaa. Det blev typ så! Dessutom 13 dagar före bf så jag förträngde ju ganska länge att jag skulle föda barn. Från absolut första känning tills sonen var ute tog det 12 timmar, då hade jag molande värk bak i ryggen, hela tiden, sen 6 timmar före han var ute hade jag helt plötsligt 2 min mellan värkarna och det blev lite brådis då vi har 10 mil till BB Väl där så var det ju ont såklart, och maken fick inte röra mig (han vart lite sur, han hade förberett sig på att massera och hjälpa mig). Enl BM hade jag lång tid kvar för värkarna var svaga, då höll jag på att ge upp, för sååå ont kan inte förvärkar göra...men jag var fullt öppen och ett par timmar senare var han ute. Med hjälp av TENS och lustgas.
Man kan ju aldrig aldrig veta hur ens kropp funkar, men är man lugn och avslappnad så har man ju ändå något bättre förutsättningar att man jobbar med istället för emot kroppen. Så när du har en så positiv inställning, jobba vidare på det, träna profylaxandning osv så du har ännu bättre förutsättningar att få en positiv upplevelse! Nån garanti går ju såklart aldrig att lämna, tyvärr.
Lycka till!
/Anna

jaaa! du gör alldeles rätt! om man tänker positivt kan det bara bli bättre! för om du tänker att det kommer göra skitont då kommer det vu fattade verkligen göra skitont! hoppas du fattar vad jag menar

Hej hej

Jag var nog lite som dig och är fortfarande.

Jag var jättepositiv inför min förlossning men utan att försköna någonting. Visst anade jag att det skulle göra helvetiskt ont och kanske ta väldigt lång tid osv. Men det var trots allt en väldigt bra förlossning och jag är glad att jag gick in i den orädd och positiv för det underlättade säkert både för mig o för sambon.

Längtar efter min nästa förlossning och ser fram emot den.

Jag har hört att många får komplikationer just för att de är rädda, att det låser sig då. Så det låter ju jättebra att du inte är rädd. Försök bara läsa på så mkt du kan så du har koll på vad som händer när det väl är dax.
Det finns ju egentligen ingen anledning att vara rädd, på BB har dom ju så bra koll på allting och vill man inte känna någonting så behöver man inte det.

Jag förställde mig 32 timmar av helvete, så jag kunde bli lättad om det gick bättre. Och det gick jättebra allting, visserligen tog det 20 timmar, men det var helt ok, klarade mig utan bedövning och utan att vilja ge upp. Klart man lovade sig själv att aldrig mer bli gravid när man väl låg där, men några timmar efter det var klart hade jag glömt bort det.
Nu 7 mån efteråt kan jag komma ihåg att det gjorde ont med verkarna och så, men jag skulle gärna göra det igen!

hej alla...ohh va skönt att det hade gått bra ..!

jag ska forsätta ha positiva tankar, visst e jag rädd o så ibland så jag är inte 100 % orädd men ändå så e jag så positiv , men det var skönt att veta att det finns andra som kännde likadant :D...!!
Jag ser bara fram emot att träffa vår lilla bebis så jag känner att jag kan klara av allting för bebisens skull.

kramar på er alla

Jag var nog orolig innerst inne men samtidigt oroade jag mig inte. Det var ju ingen mening att gå och oroa sig för något man egentligen inte kunde påverka eller för den del veta hur det skulle vara.

Jag var beredd på att det skulle kunna vara ett helvete och var öppen för alla smärtlindringsalternativ - det tyckte min BM var bra. Jag klarade mig med bara lustgas och hade en bra förlossning, sprack ingenting.

Det kommer att gå bra för dig med! Lycka till!

Jag ar val inget bra exempel men...
Nar jag vantade dottern sa hade jag endast positiva tankar och kanslor infor forlossningen. Tankte att det skulle ga som en dans pa rosor. Problemet var att jag inte hade en BM att tala med om forlossningsforberedelse. Jag gick endast till min lakare och han och jag hade aldrig samtal utan bara undersokningar med mera. Jag gick och tankte att sa farligt ar det nog inte har, bor ju vara ungefar som i Sverige iaf. Tillaggas bor att jag bor i Spanien och fodde var dotter nere i sodra.
Tji fick jag nar jag val blev igangsatt! Rena rama stenaldern. Sjalva forlossningen gick val ok forutom en seg igangsattning och att hon kom med sugklocka (drog ut henne hela vagen) men det storsta problemet jag hade var med personalen. Fruktansvart arroganta och hemska rent ut sagt. Sen hade dom helt skeva rutiner och detta har lett till att jag nu nar jag vantar nummer tva inte vill foda pa spanskt sjukhus. Jag ar inte radd for sjalva fodseln utan ar lika positiv som forra gangen men daremot sa ar jag orolig for vilket bemotande jag kommer att fa. Jag hade bestamt att foda hemma denna gangen men pga vissa saker planerar vi nu anda sjukhusforlossning fast dock att jag aker over till Sverige i vecka 37 och foder dar borta.
Om liten inte vill ut tidigare dvs (v30 nu).
En sak jag kommer vara rustad med denna gangen ar dock forlossningsbrev eller en bestamdhet i mej sjalv. Har manga skrackupplevelser fran behandlingen fran forra forlossningen och kommer darfor vara mkt mer noga med att inte lata nagon trampa over mej. Detta ar MIN och min mans forlossning, INTE sjukhuspersonalens!

Med detta ville jag saga att positiva tankar ar bara bra men var beredd pa att det kan komma upp saker som 'kastar om allt' utan att du kan gora nagot at det. Nu foder du i Sverige och det ar ju en battre grund an vad jag hade men ha anda en forlossningsplan i huvudet och fundera over vad som ar viktigt for dej och din integritet ocksa.
Forlossningsbrev eller dyl ar inget daligt men hall den realistisk och var aven beredd pa att fa kompromissa om du har 'speciella onskningar'. =)

Grattis till graviditeten och lycka till med allt!!

Jag hade en väldigt positiv inställning till min förlossning, var inte alls rädd, bara förväntansfull. Kände att det skulle bli bra! Tyvärr blev det inte alls så utan alltihop slutade i ett akutsnitt...

Det jag har som tips till dig är att fortsätta tänka positivt och se dig själv fixa det! Jag tror det är en styrka att ha med sig dit. Men...ta bara en liten stund nån gång och tänk igenom att det kan bli annorlunda. att det kan sluta med snitt tex. Och att det är ok! Jag var helt oförberedd på att det blev snitt och jag blev såååå besviken. Jag skulle ha tänkt tanken innan så att det inte var en sån överreskning liksom.

För i slutänden är ju allt ok, bara man får ut sin guldklimp! Men jag tror att det kommer gå fint och det finns ingen anledning att inte se fram emot förlossningen och ha positiva tankar kring den! ycka till, hoppas det går bra för dig!