Jag = stel och tråkig!

Kan det vara så att du har lite social fobi?

Jag är som du, väldigt stel och obekväm i många situationer. Jag brukar skapa alter-egon (låter löljligt ), tex när jag är ute och dansar så är jag inte mig själv utan jag går in i en annan roll då jag är snyggast på hela stället, dansar bäst osv Om jag gör bort mig då så är det ju inte jag utan mitt alterego typ

d e smart!
Asså, jag jobbar i butik och är supersocial och pratsam! Tänket "im the king of the world!"
Som när ja träffade en killkompis (eller bekant skulle man väl säga) för att kolla på film i fredags.. ja va knäpptyst och typ obekväm.. Ville inte alls vara sån ju!

Fattar inte hur jag ska klara av att öppna mig,, på nåt sätt är jag rädd att skämma ut mig eller så.. skitjobbigt!

Jag ville verkligen bara släppa loss och dasna järnet igår och inte "sitta och vara bitter" som min bekanta kallade mig..

Vet vad du menar, vissa situationer kan jag inte släppa loss hur mycket jag än försöker. Jag tror att vi båda måste jobba på vår självkänsla, att problemet ligger där. Komma fram till vad det är du är rädd för. Har man en bra självkänsla borde man ju inte vara "rädd" för att visa sitt riktiga jag. Men det är ju lättare sagt än gjort. Jag har märkt att jag har lättare att slappna av med personer som är väldigt pratglada av sig, då tar de kontroll över situationen och leder samtalen så jag slipper En annan blyg person däremot blir katastrof, snacka om pinsam stämning

haha, typ "ehum.. vackert väder ute"

Nån mer som kan hjälpa mig/oss!?

Hej hopp!

jag är ingen expert, men jag tror precis som det skrivits innan att det är en fråga om självkänsla. Sen så tror jag att man inte ska tänka för mycket heller utan bara vara. Folk är så upptagna av sig själva numera, så dom lär ju knappast märka vad som sker runtomkring dom.

fler

Men hur ska jag börja då eller så??

Det är en träningssak, det kommer att bli bättre sakta men säkert efter hand som du fortsätter att göra saker du egentligen inte vågar t.ex. dansa, prata.
Jag kom över min "dansskräck" genom att börja dansa hemma. På med radion/stereon och shaka loss - allt från vilt "vifta med armr och ben, hoppa omkring, släng dig på golvet" till lite tankspritt gungande till takten.

Pratandet kan det vara värre med, när man väl har kommit till den där "oj, nu blev det tyst"-punkten så är det så lätt att låsa sig. Försök ha ett "frågebatteri" på lager så att du bara kan le och starta nya samtal. T.ex. "Har du sett filmen XX?" "Jag läste just ut boken YY, funderar över vad jag ska läsa härnäst - har du några tips på en bra bok?" "Har du några planer inför sommaren?" "Hur känner du NN?"

Kom ihåg att vi är alla människor, den som sitter bredvid dig kanske också är blyg, eller har andra "svårigeter". Personen i fråga sitter knappast och analyserar dig utan är snarare fokuserad på hur du uppfattar honom/henne. Han/hon pratar sannolikt med dig för att han/hon vill det. Om ni har blivit plötsligt "övergivna" av en gemensam bekant så är det kanske "ofrivilligt", men det är ju samma sak för dig - eller hur? Gör det bästa av situationen och var trevlig i alla fall
Sen är det naturligtvis så att det inte är farligt om det blir tyst då och då.

Ibland råkar man naturligtvis ut för att någon är överlägsen/otrevlig och visar att denne minsann har bättre saker för sig än att prata med tråkiga dig. Men det handlar ju inte om DIG, det handlar om att den personen saknar folkvett + förmåga att se längre än till den första minutens kanske tafatta intryck. Le i så fall åt hans/hennes dumhet och se till att ha roligt med någon annan Jag har kommit över mycket av min blyghet genom att helt enkelt bestämma mig för att det är oviktigt vad enskilda personer tycker eller tänker om mig. Det finns ju andra som gillar mig - jag är en av dem

Ibland funderar jag på om jag kanske ska gå en kurs i afrikansk dans för att lära sig släppa loss

Afrikansk dans låter toppen Jag tycker även att Anonym (Tess) förslag var bra, om att skapa ett alter ego som vågar dansa och prata med folk

shit,, satt å kollade lite på symtomen för social fobi.. har även haft problem med depp. innan.. Men "gör inget åt det".

Har alltid känt mig utanför och inget gemensamt med någon. Jobbigt att känna sig "uttittad" å bara "fel"...

Jag har noll respekt och förtoende för läkare för dom aldrig hjälpt mig, så jag vill inte gå dit.. men fan.. typiskt

Jag hade en släng av social fobi o högstadiet sen mellan jag var 16-25 så var jag hur öppen o självsäker som helst, Men sen när jag fick barn (25 år) så börja det komma krypande igen...jag känner mej obekväm att träffa folk på kalas, prata med andra föräldrar på dagis mm. Det har blivit värre än någonsin! Men jag vet att det kommer bli bättre när jag blir av med alla extra kilon jag la på mej (2 graviditeter), jag vantrivs oerhört att vara en "tjockis" o tror att det är det som satt igång allt igen.