Depression? Utbränd? Vad är det för fel på mig?
Om någon där ute skulle kunna ge mig lite kommentarer kring min situation, skulle jag bli otroligt tacksam. Jag har fastnat i en massa negativa tankar och kan inte se mig själv objektivt.
För ungefär tre år sedan började jag märka skillnad på mig själv - istället för att vara nöjd nästan jämt och uppskatta småsaker i min omgivning, var jag nästan alltid missnöjd med något. Jag oroade mig inte särskilt, för jag hade precis kommit hem från att ha studerat utomlands och det är vanligt att man är nere då.
I vilket fall så fortsatte den här konstanta känslan av att något var fel, men jag lyckades dölja den för alla runt mig. I samband med några tråkiga händelser i min omgivning (en omtyckt släkting gick bort, min syster hade en mängd problem t.ex. social fobi och depression) tillät jag mig ibland att gråta ut hos vänner, men de trodde alltid att jag grät bara på grund av de här händelserna. Jag var så klart mycket upprörd i samband med det här, men på något otroligt sjukt sätt var en del av mig lättad, för det innebar att någon tillfälligt brydde sig om mig, ringde och kollade att allt var bra och så vidare.
Jag har flyttat runt mycket på sistone (fyra städer i tre länder på bara några år) och det innebär att jag inte direkt har några långtidsvänner som jag träffar regelbundet. Därför upptäckte ingen att jag egentligen var ledsen nästan hela tiden.
Nu de senaste månaderna har varit helt upp och ner. Jag älskar egentligen mitt jobb, även om det ibland är stressigt, men just nu är jag helt totalt ointresserad av allt som har med det att göra, trots att min chef tycker att jag gör ett riktigt bra jobb och jag gillar min arbetsplats.
På sistone har jag haft gråtattacker kanske fem gånger om dagen i snitt, när jag låser in mig på en toalett någonstans tills det går över. Jag är trött jämt, otroligt negativ, tycker jag själv är värdelös (trots att min logiska sida VET att jag är jäkligt bra på vad jag gör). Jag är otroligt envis och målinriktad och det är enda anledningen till att jag faktiskt masar mig till jobbet nästan varje dag, trots att jag nästan börjar gråta på bussen.
Min chef är den enda som vet om min situation just nu. Det märks att han bryr sig, men jag tror inte att han har så mycket erfarenhet.
Jag fattar att jag behöver någon slags hjälp, för jag håller på att tappa kontroll över hela mitt liv. Jag har varit för att boka tid hos doktorn (de hade inga tider, så jag ska tillbaka på fredag) och en psykologisk mottagning (de hade inte tid förrän mitten av mars). Jag höll på att bryta ihop helt när jag gick därifrån, för det tog så lång tid för mig att övertala mig själv att jag måste göra något åt det här och nu måste jag vänta och vänta. Jag vet inte vad jag ska mig till för att vara ärlig. Fram tills nu har jag på något övermänskligt sätt lyckats bita ihop och se till så att jag åtminstone äter ordentligt, tvättar håret och allt annat, men jag vet inte hur länge jag orkar.
Det blev rätt långt, sorry. Jag vet att det finns många, många därute som har mycket värre problem än jag, men det här håller på att äta upp mig inifrån och kommentarer, hur korta eller långa som helst, skulle verkligen uppskattas. Vad är det för fel på mig? Vad tycker ni att jag ska göra medan jag väntar på att få professionell hjälp?