Att sätta gränser

Det är skolplikt i Sverige... inte alls jämförbart med andra ord.

Så här är det: ibland vet man som förälder bättre än barnet. Då kan man behöva bestämma över barnet för att barnet inte senare ska få problem. T.ex. med nappen. Däremot kan barnet kanske själv få bestämma läggtid - eftersom hen vet bättre än föräldern ifall hen är trött. Eller utetider när man går i gymnasiet kanske. Eller vad man vill äta osv.

Det finns helt enkelt vissa saker som föräldrar måste bestämma. Det går inte att komma ifrån. Men dessa saker är väldigt mycket färre än vad medelsvensson bestämmer - barn och ungdomar borde få känna efter själva i större utsträckning. Ju mer man bestämmer över sina barn, desto sämre förutsättningar ger man dem inför det liv då de ska klara av att bestämma allt själva.

Man kan i alla fall ge barnen chansen - frihet under ansvar! Märker man sedan att det inte fungerar, att barnet är för trött för att hen inte än klarar av att ta ansvar för sin sömn, ja då får man hjälpa till ett tag igen.

När barnen är små fram till kanske högstadiet är det nog mycket man behöver bestämma som förälder, sen efter det tror jag att man har byggt en bra grund för sunda beslut och kan låta barnet få vara med och bestämma. Inte ta egna beslut vad gäller ute tider på kvällen men man kan i alla fall diskutera det och kompromissa. Det är ju faktiskt så att är man för sträng slår barnet bakut och sätter sig på tvären. En rak kommunikation med en förståelse för att barnet (typ 14-15 år) måste få ta en del ansvar också. Som förälder kan man komma med synpunkter och idéer.
Som småbarns förälder är gränser ett nödvändighet för att få ett tryggt barn, tror jag i alla fall. Utan tydliga gränser och regeler kan man nog stöta på problem längre fram i tiden. Jag tror att det straffar sig om man är för slapphänt när de är små.

Mot barn ska man vara tydlig och med tydliga gränser!! Annars får barnen det svårt i livet. Barn både behöver, och vill få veta hur man gör och vad som är rätt. Annars blir de bara förvirrade.

I detta ligger ju också att barnet har valmöjligheter, men jag som vuxen bestämmer ju vad barnet får välja bland. Vad, och hur mycket beror på vart man befinner sig i barnets stadie. Barn måste också få lära sig att göra val.

Att vara förälder är som att vara en ledare. Man ska leda barnet rätt i livet. När barnet lär sig gå, håller man det till en början stadigt och fast. Ju bättre barnet blir på att gå, desto mer kan man släppa av. Tillslut kan barnet gå själv,och man släpper det helt. Precis så anser jag att det är med uppfostran handlar om.

Från första början så la jag alltid våran dotter senast klockan 8 på kvällen. Nu blir det tidigare eftersom att hon sover mindre på dagarna. Sen finns det saker som hon inte får röra här hemma eller göra. Då säger vi ifårn. Tex tv:n där hon har kommit på att man kan trycka på å av. Varje gång hon går dit så säger jag först åt henne men då lyssnar hon sällan. Så då är det bara att ta henn därifrån. Det är lika med diskmaskinen. Där får hon inte vara när vi plockar i och ur. Tar henne där ifårn. Men där behöver man bara säga till nångång nu. För hon vet att hon inte får.

Nu så har hon gjort ialla munnen och ska inte ha napp. Visst det är jätte jobbigt men det är bara att stå ut. Hon får ta den när hon ska sova men helst inte. Men det är bara att vara vrång å ta det lungt.

Jag sätter gränser på det som passar henne just nu. Sen när hon blir äldre så kommer det att bli andra gränser, som hur länge hon får vara ute på kvällen.

Men det är ju jag som har det så här.. Vet inte hur andra gör.

Frihet under ansvar - ja visst!

Men när kan man börja ge det?

Jag är av åsikten att det är elakt att ge barn ansvar för saker de inte är kapabla att ta ansvar för.
Att inte sätta gränser för barn är att göra barnet ett björntjänst som i min värld leder till (kan leda till) STORA problem.

Men självklart skall man få ökat ansvar i takt med ökad ålder (=ökad förståelse).

snillis - att ge barn för mycket frihet kan vara att säga till en tvååring: Ta den sömn du behöver! Däremot är det att bestämma för mycket att tvinga en tvååring som inte är trött i säng kl. 20 för att man själv har bestämt det. Ett mellanting, där barnet får känna efter själv, och man väger in barnets åsikt i sitt beslut, är något som jag själv tycker är en bra väg.

Bonanza: håller med.
Men det där brukar ju lösa sig för en tvååring som inte är trött somnar ju inte så den enda som förlorar på att tvinga i säng ett litet barn för tidigt är ju föräldern som måste natta i evigheter

Jag säger som Jesper Juul: Börn behöver icke gränser (ha ha).

På allvar så tycker jag att alla människor har rätt att bestämma över sina basala behov som sömn, mat och bajs/kiss. Barn vill samarbeta och jag tror många underskattar barns förmåga till samarbete. Dessutom tror att jag det bästa är att ha kommunikation i familjen, man lyssnar till varandra och eslutar vissa saker gemensamt. sedan är givetvis jag som vuxen ansvarig och den som i slutändan bestämmer.

Jag tycker illa om fokuseringen på gränser och gränssättning och tycker att man borde fokusera mer personliga gränser. Att man respekterar varandras individuella gränser.

Märks kanske att jag gilla JJ

jag tycker uppfostran är viktigt, jag tycker barnet ska ha bestämda sovtider rutiner under dagarna för måltider mm,

nåt jag kan tycka är upp till barnen själva är tex dop, vi valde att inte döpa våran dotter för att hon senare ska kunna få välja om hon vill konfirmeras eller döpas på sitt bröllp eller inte alls, det valet får hon själv välja.

och sova borta är ett val hon kommer få göra när hon är redo och vill sova hos släktingar mm, inte ett val jag tänker göra åt henne. och jag dör ju inte för att hon sover hemma tills hon är 5-6år och sen börjar sova hos kompisar och släktingar

alla är vi olika och har olika uppfostran men jag tycker mycket ska vara förälderns jobb att uppfostra visa regler mm, och sen vissa saker vissar ju barnet själv när den är redo, och vill annat det är upp till föräldern hur mycket barnet ska få bestämma som liten min åsikt bara

Jag har ju arbetat med barn och ungdomar på behandlingshem i en massa år och det enda gemensamma de haft med sig i bagaget (fö vitt skilda bakgrunder) var en icke-fungerande gränssättning från vuxenvärlden.

Antingen fanns det inga gränser alls, tex hade vi en 12-årig pojke som i hela sitt liv själv fått bestämma över mat och sömn med det resultatet att han var GRAVT överviktig och satt uppe på kvällarna och såg på TV efter att föräldrarna lagt sig och således utvecklat en ENORM mörkrädsla.

Eller så är det extrem gränssättning i form av aga etc.

Men som sagt, det gemensamma för alla barn och ungdomar jag arbetat med är dysfunktionell gränssättning.

Så i mina ögon är det typ det värsta man kan göra mot sina barn, att inte sätta gränser.