*Jag är en mamma med en tjej som heter Emma.

Hejsan!
Min son med downs syndrom är 6 år.

Hej!

Vad kul att du är här! Jag har hört talas om dig då våra barn har samma namn *S* Jag är mamma till Emma som är 5,5 år och till Lucas som är 3 år. Det är Emma som har Downs syndrom!

Min son har inte DS, men jag blev så glad över att se livstecken från mammor som har barn som har det. Jag har efterlyst er mammor i och med att jag tycker att det är så väldigt få föräldrar här inne på FL som efter förlossningen kommer in och berättar att deras barn har en kromosomförändring. Ni finns ju uppenbarligen, men känner inte ni att övriga föräldrar är rätt "osynliga" här inne? Ni borde ju inte vara de enda.

Jag har liksom fått känslan av att det nästan är lite "tabu" och har velat ha en debatt om det, men alla trådar har runnit ut i sanden. Många har en föreställning av att livet nästan skulle gå under ifall barnet har ett handikapp, ett funktionshinder eller något annat, men det är så viktigt att få upp en öppen debatt där man ser att man VISST kan vara överlycklig, glad och älska det barnet, fast även att det ibland kan kännas lite tungt - inte minst att möta omgivningens fördomar som finns i vissa fall eller att man ibland känner att man står ensam.

Hoppas ni förstår vad jag menar och att jag inte trampar er på tårna, jag har själv ingen erfarenhet men det är inget som säger att jag inte får det med det här lilla barnet jag har i magen.

Fortsätt visa er och vara aktiva här inne och lycka till med era guldklimpar!

Hej Beatrize!

Kul att du är nyfiken *S*

Jag har alltid varit väldigt öppen med mina känslor, det har hjälpt mig mycket med att bearbeta min sorg över att ha fått ett handikappat barn och istället se glädje över att jag har en sådan fin och go dotter! I början skrev jag mycket om min förtvivlan och sorg över det som hänt och i takt med att jag bearbetade mina känslor växte min dotter och hon visade mig vilken underbar tjej hon var/ÄR! Jag har alltid tyckt att det varit viktigt att jag fått känna sorg över det som hände så jag kunde göra av med de tråkiga känslorna och få plats för nya positiva!

Vi gör så gott som ALLT som alla andra föräldrar gör med sina barn och Emma är en viktig person var vi än kommer! Men visst tusan hade livet varit lite enklare om Emma inte haft Downs syndrom men vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Vi väntar fortfarande på den där krisen som det sägs att alla föräldrar som får ett handikappat barn måste genomgå.... det var ju ändå över 6 år sen....

Men "Mamma till tre kottar" vi är ju alla olika och om inte krisen har kommit ÄN så ska du nog inte vänta på den *S* Njut istället över att du slapp krisen för den var inget kul men för mig var den verkligen nyttig för jag fick gjort upp med alla mina känslor!

Kram

Nikki

Hej "mamma med tre kottar"
jag väntar också på den "berömda" krisen, eller vad man nu vill kalla det.. Inte var det väl så hemskt att få ett litet barn, väl?

Bussy- Min son med ds är 5½ år; världens busigaste lilla vilddjur, älskad av alla.
Han har sju storasyskon.

hej min son har inte ds men en svår cpskada, och jag har inte sett nån tråd som handlar om det..så jag skriver lite i er tråd om de inte gör något.
Min pojke är snart 2 år, cp skadan gör att han inte kan sitta, hålla huvudet eller gå...prata det kan han inte heller...om han lär sig sitta o gå vet igen...men ingen skulle bli gladare än vi. Det är något konstigt med musklerna i kroppen och för lite av vissa substanser i hjärnan..har inte riktigt förstått allt de där än... men han är världens underbaraste kille!! alltid glad och sprallig, pratar mycket på sitt egna lilla språk... stoffe är det underbaraste jag har och det finns ingen som e som han, det gör handikappade barn så speciella för ingen är den andra lik...

Har inte barn med downs men skulle jag få så skulle jag i varje fall inte bli besviken.
Känner många barn med ds och tycker dom är sååååå härliga.
Kramar
/ Christina med Denise, Nicole och Melina

Jag har en son på 3 månader som föddes med DS och hjärtfelet AV-Commune och som han ska operera i morgon och jag är asrädd ska jag ju erkänna. Ska åka till Lund idag vid 12.00 men kände att jag ville ine här först för den här sidan har gett mig redan så mycket stöd trots att jag bara varit medlem i 2 dagar. Men det var ju inte det jag skulle säga. Det var ju det att jag tycker nog som er flesta andra att det pratas på tok för lite om barn med DS, eller barn i huvud taget med funktionshinder. Jag skulle ju inte vilja byta bort min son mot 10 friska barn. Fick jag välja och göra han fri från DS så tror jag inte jag skulle göra det för det är den delen jag älskar med honom, den delen som gör han till den han är. Bara veckan innan han föddes hade jag tydligen sagt, fast det har jag inget minne av, att får jag ett utecklingsstört barn så adopterar jag bort den. Där hade jag verkligen förutfattade meningar. Idag bara 3 månader senare kan jag också prata med andra människor med någon form av utvecklingsstörning så jag har mognat flera år och ändrat mig som mamma sen man fick Jesper med DS. Vi som förälder har faktiskt bara mötts av positiv respons förutom från min far som ännu inte velat kännas vis Jesper. Men som sagt,, det är han som förlorar på det, inte vi.
Tusen kramar/Camilla