Tonårsdepp..

Jätte bra att du som förälder reagerar och gör allt du kan för att sonen ska må bra. Jobbar i skolan och ser tyvärr mest det motsatta. Hur har han det med kompisar? Kanske han behöver byta bekantskapskrets, vanor, mönster. Nu vet ju jag inte så mycket om killen och hur länge det har hållit på, men det brukar hända mycket mellan 6:an och 7:an. Kanske får man bara ge det tid, han kanske behöver gå igenom det här som en fas i mognandet. Stå på dig med skolan och BUP annars, lycka till.

Förstår att du är orolig......vet du VARFÖR han är ledsen?
Det är ju väldigt viktigt att veta detta,är han kankse som min son som inte berättar något?

Hur är han annars,är han aktiv m idrott,kompisar eller har du märkt någon förändring på det sociala planet

oj blev ju inte klar....

har det pågått länge?

Det där låter helt klart som att din son är skoltrött. Been there done that.
Hur går det med hans läxor och betyg?

Kompisar det har han som bryr sig om honom, men han vill int ealltid vara med dem utan sova istället dagarna igenom.jag vet varför han är ledsen, men han vill inte prata om det som sagt vad. har ju 3 pappor med 3 barn. Den ena pappan var en sk pappa för min äldste. Men han slutade var det när min äldste fick sin kontakt med sin biologiska. Men äldste sonen ville ha kvar honom , men fick svar att man kan inte ha 2 pappor.Det har pågått sen skolstarten..Han hade bara 2 fel på sina nationella prov.. Han gör sina läxor här hemma.. Betyg av sina lärare är ju bara possitiva när han väl är i skolan. Han har mer än hälften av skoltiden frånvaro..

Men då tycker jag det låter som att han kanske inte trivs med hur man pluggar i skolan kanske?
Antingen så är det sättet skolan lär ut ämnena på som är felet.
Eller så har det hänt något som gör att det är människor där som han inte vill träffa?

DU skrev förut att du vet varför han är ledsen. Men VAD är det då? Det är lättare för oss att förstå situationen om du du berättar det.

Så här är det.
Min son heter Marcus.
han är känslig kille och är rädd att såra personer i sin omgivning.
Det som ajg märkte att han tog så ila vid sig är att mellansonens pappa kallar vi för Hans var som en pappa för Marcus från han var 3 år gammal. Marcus biologiska pappa brydde sig inte mycket om honom utan skickade brev till honom när han fyllde år. I somras så träffade han sin biologiska pappa och de kom jättebra överens. De har bättre och oftare kontakt med varandra nu. Men det som blev jobbigt för Marcus vad hur han skulle säga det till Hans som han då kalalde för pappa. Nu ville Marcus kalla sin pappa för pappa och Hans för Hans. Han tog illa vid sig och sa att hur kan du kalla honom för Pappa när det är jag som alltid har varit det. Hans sa att då vill inte han veta av Marcus längre och sa tack o adjö till marcus. Han har inte sagt något till Marcus när han hämtar upp sin son hos oss. (Min mellersta). Detta tynger honom så mycket och han känner sig värdelös och inte älskad. Fast jag säger varje dag att jag älskar honom. Han vågar inte ta egna beslut längre för han är rädd att såra någon. Därför tror jag att han sk gömer sig på sitt rum.

Den där Hans skulle jag ta ett samtal med för det är dålig stil av honom.
Stötta grabben så kanske det ordnar sig. Tonårsgrabbar har en tendens att sova mycket så han kanske bara har kommit in i den perioden?

OK.. så det kan bli bättre nu när det blir ljusare???

Håller helt med. Väldigt dumt gjort av en vuxen person att säga så till ett barn! Förklara för den där Hans vad han har utsatt pojkstackarn för!