Nytt språk

Har ingen erfarenheter från adoption..men min dotter lärde sig teckna ( lillebror har Ds) tacl vare en film som de tecknar i...

Vi talar svenska spanska och tecknar ( takk) i min familj, barn lär sig oerhört fort!

Har svarat i ett privat mail men skriver kort här också. Vår son är tre och vi hämtade honom i Kina för ett par månader sedan. Språket har bara sagt kaboom, han började härma oss redan första dagen och förstår i stort sett allt nu och kan verkligen supermånga ord. Han sätter ihop meningar med upp till fyra ord.
Då ingen av oss talar kinesiska har vi inte satsat på att låta honom behålla språket och ca två månader efter att han kom till oss förstod han inte längre sitt ursprungsspråk. Vill man bevara språket så ska man nog satsa på det direkt från start för de här barnen fokuserar så himla mycket på att lära sig allt det nya.

Vet en familj som kom hem med en 4-åring där föräldrarna försökte behålla språket men barnet vägrade. Den ena föräldern kunde språket och de umgicks med "landsmän" men barnet stängde helt av och ville inte kännas vid att h_n förstod, och pratade inget annat än de få svenska ord som hade snappats upp.
Efter bara ett par månader pratade barnet mycket bra svenska!

Att få ett språk handlar ju om att få en nära relation till någon och att man pratar mycket med varandra. Språk och anknytning hänger ihop. Båda kräver samspel.
Det är lättare att byta språk om man redan har ett språk och i de åldrar som nämns här 3-5 år så lär sig barnen otroligt snabbt!

Vi har ju haft vår dotter i snart två månader och vi känner att anknytningen har gått väldigt bra. Hon förstår mycket av det vi säger och härmar oss ofta, men det är få ord hon använder spontant på svenska nu. Hon pratar spanska och vi svarar på svenska, och om det känns som om det är riktigt viktigt att hon förstår och vi kan så använder vi spanskan. Jag har pratat mycket spanska med henne (på en låg nivå dock, kan inte så mycket...), undrar om det gör att det går långsammare för henne att lära sig svenska? Samtidigt har det ju varit en trygghet för henne att vi har kunnat prata med varandra, jag tror kanske det är viktigare för en 5-åring än en 3-åring.
Hon har ju varit mycket på banrhem så man funderar ju på om hon ligger efter" språkmässigt även i spanskan och då bli det ju inte lättare med svenskan. Jag upplever i alla fall inte just nu att det "går jättefort" som alla säger. Det är små små framsteg och man undrar om det kommer att lossna någon gång. Vi ska ju så klart ta hjälp av logoped om det inte händer mcket snart, men det får väl dröja lite tills hon fått lite grepp om språket och faktiskt börja prata.

Jag tror säkert att det kan gå lite långsammare om man kan barnets modersmål men låt det ta sin tid. Självklart ska ni försöka behålla spanskan om ni talar språket, det hade vi också gjort om vi kunnat kinesiska. Vår pojke fattade snabbt att om han skulle göra sig förstådd fick han se till att lära sig prata som oss medan tjejen vårt resesällskap adopterade (3 år även hon) tyckte tvärtom: om hennes nya familj ville prata med henne fick de minsann lära sig kinesiska
Det tog alltså längre tid för henne att komma igång (även om familjen inte lärde sig kinesiska) men undertiden hon inte pratade svenska måste hon ha samlat ord för sedan exploderade det liksom och nu ligger hon före vår son, hon pratar helt otroligt fint och rent.
Jag tror alltså att er dotter lär sig även om hon inte säger alla orden. Det är säkert en stor trygghet för henne att veta att ni kan förstå henne om det kniper.
Ta kontakt med Thalis här på FL, de har adopterat en spansktalande flicka som är lika gammal som er och mamman talar spanska med henne.

När det gäller att ha grunden i sitt ursprungsspråk så frågade vi vår guide om vår son som sa att hans språk var relevant för en treåring (även om han hade problem med en del ljud eftersom han är född med LKG). Det är också så att redan när man är tre så har man förstått språkets uppbyggnad. Man har förstått abstrakta bergrepp till viss del och vet att man böjer orden. Man kan min, din osv. Det gör att en treåring har mycket lättare att byta språk än ett lite yngre barn. Så även om din dotter ligger lite efter i spanskan också bör hon ha den grund som krävs för att byta språk på ett smidigt sätt.

Jag kan ge ett exempel: Jag ville förklara för sonen att bara vuxna får lov att använda knivarna i köket när vi lagar mat. Jag berättade för honom att mamma är vuxen, pappa är vuxen, mormor vuxen osv. Sedan sa jag att han var barn och rabblade upp ett par andra barn han känner och berättade att de också är barn. Eftersom han uppenbarligen känt till begreppet barn/vuxen på kinesiska och skillnaderna i vad man då får göra greppade han det hela med en gång. Han kunde sedan, 20 min senare, rabbla upp alla han känner och kategorisera dem (rätt) som barn eller vuxen och han kunde föra begreppet vidare och säga att barn leker i sanden på lekplatsen, vuxna kör bil osv. Detta kan ju din dotter också och det kommer underlätta hennes språkinlärning. Ni kan ju dessuom kanske säga det spanska orden för att förklara de svenska, det är ju toppen!

Fick du mitt meddelande i inboxen?

Min dotter var två år när vi kom hem med henne från Colombia. Hon pratade faktiskt en hel del redan - och det var en stor frustration för henne att vi inte förstod hennes bebisspanska. Jag läste barnböcker på spanska för henne och ett tag körde vi dubbelspråk, dvs vi sa de flesta substantiven på både spanska och svenska. Det tog ungefär 3 månader - och sen kände vi att hon helt och hållet hängde med på svenskan! Rekordsnabbt tyckte jag!

Vissa spanska ord som kom "reflexmässigt" hängde kvar i nästan ett år, typ si, no och gracias...

Ni vet väl att även förskolebarn har rätt till modersmålsundervisning? Om ni bor i en kommun där det finns lärare och tillräckligt elevunderlag vill säga?

Kanske något för dottern? Om hon känner för att tala spanska så är det väl fantastiskt om hon kan behålla språket?

Hej!

Vi kom hem med ett syskonpar 4,5 år och 3 år, i juni 2007. De är från Polen och båda hade ett väl utvecklat språk och eftersom inte vi kan polska språket är det omöjligt att hålla det vid liv. Vi har även pratat med skolan och andra som har lite erfarenhet och alla säger att för att man ska kunna behålla barnets första språk krävs det att det språket talas regelbundet.
Nu har vi varit hemma i 8 månader och efter tre månader hade de glömt alla polska ord - även kissa och bajsa som de fnissade åt så fort vi nämnde det på polska.
Vi har hela tiden pratat svenska och varit övertydliga - allt vi gör sätter vi ord på. Så stämbanden var ganska slitna i början. Började med enkla ord och meningar och bygger succesivt på med synonymer.
Den yngsta är väldigt pratig och är nog den som visar att hon kan prata och förså. Den äldre är lite mer försiktig och lite rädd för att säga fel även att han både förstår och kan många ord och en del meningar.

När vi fick våra pojkar talade vi mest spanska med dom, för att underlätta för alla. Vi kunde en del och vi lärde oss mer på plats och av pojkarna. Dom lärde sej snabbt det viktigaste på svenska.
Efter att vi kommit hem fortsatte vi att tala både spanska och svenska. Men sen bestämde vi att nu får det vara slutpratat på spanska.
Vi trodde att dom skulle bli lite sena i att gå över till svenskan eftersom att dom hade varandra att tala spanska med. Men så blev det inte.
När äldsta pojken började förskoleklass så small det bara till. Svenskan tog över och det gick fort. Mellanpojken lärde sej av storebror. Det går nästan säga på dagen när dom gick över helt till svenskan.
Nu, 9 månader efter vi kommit hem talar dom mycket bra svenska, spanskan är som bortblåst, tyvärr.
Stora pojken som är 6 år låg efter 6 månader i Sverige på en 4-5 årings nivå enligt talpedagogen.
BVC-sköterskan blev imponerad över mellanpojkens ordförråd på 4-årskonrollen.
Eftersom vi inte kan spanskan tillräckligt bra så har vi inte uppmuntrat dom till att försöka behålla den, vi kommer inte heller att låta dom gå på modersmålundervisning. Om dom senare vill lära sej spanska så får det vara deras val. Det vore ju kul om dom vill det förståss.

Ok,jag har också en 5-årig dotter som vi hämtade hem från Colombia när hon var 4 år och 9 månader

I vårt fall är det kanske lite annorlunda då jag och hela min ursprungliga familj har spanska som "modersmål" och detta gör att min dotter alltid hör spanskan och använder språket varje dag.
Min man och hans familj(förutom svärmor som är Islänska) pratar bara svenska med dottern vilket gjort att hon har snappat upp språket ganska snabbt och hon pratar mer och mer klockrent

Sen går dottern de 15 syskon timmar/v på förskolan och jag måste säga att förskolan har varit kanon för dotterns svenska! Hon har ju fått svenska vänner vilket triggar henne till att vilja lära sig mer och mer och just nu har vi en riktig pratkvarn,och detta gäller bägge språken. Ibland är hon så chattrig att jag vill bara plocka bort batterierna(hon är som Duracell kaninen )

Vår dotter kommer självklart att få behålla spanskan då hon inte upplever detta som otryggt utan snarare tvärtom, jag känner att spanskan är och kommer att bli hennes känslospråk,då hon föredrar att bli tröstad och även tröstar lillebror på spanska.

Vår dotter kände sig trygg med oss redan från första stunden och mycket tror jag berodde på att jag talade spanska. Den första halvtimmen efter överlämnandet så höll hon sig tätt intill mig,sen upptäckte hon att även papi kunde ord som hon förstod och sedan dess är hon papis lilla flicka

Jag förstår att du är orolig för språket som vilken mamma som helst,men jag tror att det alltid ordnar sig till slut! Vår dotter överraskar oss hela tiden med nya ord och uttryck
Något jag alltid kommer att komma ihåg,är när hon kom till förlossningen 1 timme efter att lillebror hade fötts och hennes första ord var: Kära nån,vad pytteliten han är !

Aldrig hört en 5-åring säga: Kära nån

Jag kom till Sverige som liten och hade aldrig hemspråksundervisning eftersom min pappa tyckte att läraren inte hade tillräckligt med kompentens för detta,så han undervisade oss hemma och vi kan skryta med att vi talar och skriver perfekt spanska
Men som sagt man måste använda språket dagligen för att kunna behålla det.
Lycka till!
Om det är något du undrar så är du välkommen att skriva till mig!

Vad gulligt!!!!!

Thalis!
Jag undrar om du vill berätta hur snart efter hemkomsten er dotter började på förskola? Gick ni till öppen förskola först och sedan "på riktigt"? Försökte skriva tilldig men kunde inte komma in på din sida.

Jag har spanskt påbrå (inte adopterad men svara ändå) och jag vet att när jag var liten var den en adopterad tjej som min spanskalärare frågade om hon ville vara med på våra lektioner. Nu ville hon inte ha något med varken spanska eller spanjorer att göra men men...

Jag vet själv att det kan vara svårt med 2 språk, särskilt när man börjar 1:a klass. Själv talade jag flytande spanska men "glömde" av det mesta när jag var runt 7 år men fick tillbaka det när jag var runt 10 år. Om barnet vill och kan, låt det då behålla spanskan. Om det inte fungerar kan ni alltid prova ett andra språk lite senare 9-10 års åldern.

Min pappa och farfar sa alltid en vacker mening till mig innan läggdags "Te quiero hasta el fin del cielo" översatt "jag älskar dig till slutet av himlen". Töntigt kanske men jag säger det till min son varje kväll

Här kommer en motvals kärring förlåt...Man ska inte tala annat än sitt känslospråk (oftast sitt modersmål)med sitt barn. Dels är det mycket förvirrande för barnet. Det kan även påverka barnets övriga inlärning. Så mitt råd är att tala ert känslospråk med ert barn. Även om ni kan spanska.

Lycka till!

Förlåt glömde svara..det är mycket möjligt att det gör att hennes svenska går långsammare ja. TRo mig hon kommer suga åt sig svenskan på nolltid.

Esperando: för mig är det självklart lättast att tala mitt modersmål med våran kille, ingen diskussion. Men han är elva år och inlärningen går på ett annat sätt... Jag blir lite orolig för att han inte känner behov att prata svenska, eller snarast söker sig bara till mig, med mig går det bra med polska.
Jag ser att han känner sig otroligt otrygg när folk pratar svenska med han, stressad, håller handen vid munnen när han ska svara på frågor. Han har varit här i 8 månader. Jag känner att jag och han blir "de goda" som kan språket och alla svenska blir "de jobbiga och onda" som man måste umgås med. Även pappa och andra barn i familjen.
Just nu försöker jag testa och prata svesnka med han när t ex pappa är med. Känns verkligen konstigt, men han kanske får mer trygghet på det sättet? Eller ska jag strunta i det och låta språkinlärningen ta sin tid? Jag är ingen expert, vet ej.

Jag är ingen expert heller tyvärr. Men min mamma jobbar med språkinlärning och skrivit bla böcker för att lära sig språk (ni vet sånna språkböcker man hade i skolan).

Vi är två språkiga, spanska och svenska. Vi menar jag mamma och syskon. Mina yngre syskon och jag har numer svenska som modersmål då vi kom så små. Mamma har a l d r i g talat ett ord svenska med oss. bara spanska.
Mina kusiner , deras föräldrar också invandrare talade svenska till sina barn...varför ..ingen aning..De talar ingen spanska..

Mina syskon och jag talar perfekt svenska och spanska.

Nu när jag gift mig med en engelsman så har min mamma gjort oss införstådda med att man måste tala sitt känslospråk med sitt barn. Att man sen som vuxna talar andra språk sinsemmellan spelar ingen roll.

Hon förklarade det så här.
Em bil går utmärkt om man fyller på bensin där bensin ska vara. Olja där oljan ska vara och vatten där vatten ska vara . Blandar man fel vätska i fel behållare ..eller blandar vätskor så pajar bilen.
Likadant är det med ett barns hjärna.

Esperando, du kan kanske fråga din mamma om en 11-åring som inte tycker att det är nödvändigt att prata svenska för att jag finns... Han vill vara med mig för att då vet han att det är känslospråket som gäller.
Jag tycker att det är självklart, det som du skriver, om det gäller yngre barn. Tycker att du har 100% rätt. Men hur blir det med ett lite större barn...
Han är så hoppas medveten om det gäller grammatiken att han frågar mig ibland om regler, han kan orden som genus och bestämd och obestämd artikel, jag känner att jag måste vecka en vilja i honom att prata svenska. Just nu verkar det så att jag som pratar polska räcker för att klara sig i livet, han struntar i kompisar, det är bara jobbigt för att de inte talar polska...

Lite dramatiskt ..hjärnan pajjar inte men det blir svårigheter och "kortslutning".

En nära bekant till mig har nu svåra inlärningsproblem. Hon har t o m fått en diagnos.. kognitiv bla bla (kommer ej ihåg den medicinska termen). Hennes föräldrar..invandrare...mixade svenska och modersmål när dom talade till henne..Dom talade tyvärr inte grammatiskt rätt svesnka, och kunde inte uttrycka sig korrekt. Flickan kan nu inte tala vare sig sitt modersmål eller svenska till 100 % korrekt. Hon saknar med andra ord ett ordentligt språk. Tjejen är 15 år! Och saknar ett språk..Det har visat sig att hon inte förstod i skolan, hängde inte med, och blev uttråkad..Lärarna tog henne som problembarn och struntade i henne...Som tur är har hon fått hjälp nu.

Du har mail i din inbox