Är det vanligt att ha fortsatt kontakt med adoptivbarnets biologiska föräldrar?

Jag har inte tänkt på det men spontant känner jag att om det finns möjlighet till detta så skulle jag göra det. Så att inte barnet ska kunna känna att jag hindrat det från att ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Men det kan nog vara mkt jobbigt för alla inblandade.

Vi har kontakt med en biologisk förälder till ett visst barn i vår familj,som numera också lever i Europa.Det är hur skönt som helst och jag önskar att alla mina barn haft samma möjlighet.Det barnet har haft möjlighet att fråga om far och morföräldrar,fått se bilder på de biologiska föräldrarna,syskon, släkt och senast nu i februari fick vi gåvor från barnets ursprungsland från en moster till barnet,medskickat av en landsman som varit där på resa.

Vi brukar skicka aktuella fotografier,skriva lite om vad som hänt i barnets liv och hur vi har det.Jag tror att det läker adoptionen,stärker mitt barn, i den kunskap barnet får om sig själv och sin ursprungliga familj och gör att jag och barnet får en starkare anknytning.Jag skulle velat ha det på detta sätt med alla mina barn men idag finns det ingen möjlighet att ha det så.Jag märker skillnad mot de som inget vet eller kommer ihåg av sin ursprungliga familj.

MammaHella:Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, men det ni ger ert barn är en ovärderlig gåva. H*n har rötter i två kulturer o. ni gör bästa möjliga av det.
(Detta tycker en vuxen adopterad som själv sökt o. funnit sina rötter med positivt resultat.)

Ja, hade det gått att ha kontakt med bioföräldrarna till vår son hade vi självklart haft det. Men på vilken nivå det varit hade sonen fått bestämma. För min egen del har jag alltid varit rädd att min biologiska mamma skulle söka upp mig och ta mig från mina föräldrar när jag var liten. Mamma försökte övertyga mig om att det inte var något att vara orolig för, men inte. Det var verkligen min värsta mardröm. Mamma tyckte det var hemskt att jag var så rädd för det och undrade nog var rädslan kom ifrån. Jag vet faktiskt inte. Sedan försvann så klart denna rädsla när jag blev äldre men jag hade aldrig någon längtan efter att få träffa henne.....Däremot skulle jag vilja hälsa till henne och låta henne veta hur fantastiskt bra jag haft det i livet, haft världens bästa föräldrar och bror.

Vid nationell adoption är ju detta vanligt numera! Genom forskning vet man att inga familjehemligheter är av godo och det är bra att känna till sina genetiska rötter, hellre än att ha fantasier... Starka rötter ger en stark planta...

Ar sjalv adopterad.  Hade till en borjan inte kontakt med mina biologiska syskon och slakt. Men fick det senare i livet. Något som min familj och jag inte ångrar alls. Behover inte bli så konstigt. Det viktigaste ar nog att bara vara så arlig som mojligt från borjan. Sen ser ju allas sitationer valdigt olika ut. I mitt fall och min bror som också ar adopterad. Vi ser på det i dag som en tillgång. Vi har haft en fantastisk adoptiv  mamma som verkligen stallt upp och berattat allt från borjan. I dag ar min adoptiv mor gudmor åt min systers barn i landet jag ar fodd i..... Så kan det gå. Vi har varit tillbaka ett antal gånger.   Men alla ar vi individer så livet kan se olika ut for alla...... Vi hade tur. Men kanske också for att mina svenska foraldrar var så nyfikna sjalva. sen måste det också naturligtvis vara anns egna val. Vi hade turen både jag och min bror att få veta varfor vi blev bortadopterade.... Måste saga att jag ar tacksam for mina biogiska foraldrar att de var så storsinta. De ville mitt basta och hade inte mojligheten att ta hand om mig. De vill att jag skulle få det bra. Det fick jag..... Fick bingo med mina svenska foraldrar. Har också många vanner som ar adopterade.. Deras liv kanske inte alltid har varit de lattaste. Så fattar laget och att livet kan vara hårt och att man kanske inte kommer till ro.... Men tror som sagt på att arlighet varar langst.... Alla får ju heller inte veta varfor de blev bortadopterade..... Men livet ar en gåta...

mvh

alady1

Jag har tyvärr ingen erfarenhet att dela med mej, då mina bio-föräldrar lämnade mej ensam vid barnhemmet och sedan försvann. Men jag kan säga som jag känner... Att det skulle vara GULD värt om det fanns info om dom, eller rent av kontakt på nåt sätt!

Jag vet andra adoptivbarn som inte är spec. intresserade av att hitta bio-föräldrarna men det är omöjligt att veta hur barnet kommer känna ang. det när dom är små. Och hur det kommer kännas när dom är äldre.

Tycker det är jättebra om adoptivföräldrarna är öppna för att ta emot den info/kontakt som finns om bio-föräldrarna när barnen är små och sedan låta barnen själva göra vad dom känner/vill med den infon/kontakten senare :)

Ja, jag kan hålla med att det är "självklart" att kontakta barnets bio.förälder/föräldrar om möjlighet finns.

Min storasyster var svensk o var adopterad.
Hon kom till oss innan jag födds.

Hon hade alltid kontakt med sin mamma.

Men vi (övrig systrar) tror att bio.mamma ger systern mer skada när systern blir äldre.
För ju hon blev äldre förstår hon mer varför mamman inte klara ta hand om henne o det var alkohol o depression som valde bio.mamma att lämna henne hos oss.

Jag har en känsla att jag kommer aldrig lösa det problemet på ett bra sätt...
Jag ser bara hur destruktivt är det för min son att ha kontakt med sina biologiska föräldrar och syskonen. Han har dåligt samvete för det att vi har det bra och de dåligt. Han har skuldkänslor och vill hjälpa dem.
Man är väldigt hjälplös som förälder. Vi kan bara vänta på nyheter från biofamiljen, kul om det är bra och mamma slutar dricka för en stund, depression när det är dåligt.

Dessutom, ska man tillåta honom att hälsa på dem? Han vill det och vi kommer säker att göra det tillsammans, men får han sova över där SJÄLV? Han verkligen vill göra det...