Stirra på de som avviker från det "normala"

Vilka korkade människor det finns!

Usch... sånt måste vara oerhört obehagligt. Det verkar inte finnas plats för annorlunda människor i samhället. Själv jobbar jag med handikappade och blir vansinnig när folk runtom pratar med assistenten eller mig, istället för den hjul-bente brukaren.

Säg ifrån nästa gång: "Har du stirrat färdigt?". Jag kan lova att personen ifråga kommer skämmas.

Så är det tyvärr alltid.
Samhället är så, och jag blir förundrar när framförallt vuxna stirrar, men också när deinte säger till sina barn som är större.

Men det är väl antagligen okej, för tydligen är det okej att stirra ut fol som är kraftigt överviktiga, eller tjocka över huvudtaget eller fokl med anorexi också.

SÅ det är nog inget, de som stirrar, kommer sluta med.

Men att folk inte skäms över sitt beteende alltså...! Jag kollar ju en extra gång jag med om man ser nån som ser konstig ut elr beter sig annorlunda.. Men jag kollar ju inte mer på en utvecklingsstöd än på nån som har ful mössa... För kollar en extra gång tror jag alla gör, men man behöver ju inte glo! Räcker med en snabb blick... Men som sagt, jag gör inte skillnad på utvecklingsstörda och nån med ful hatt, elr nån med söt unge i barnvagn osv.. Man tittar SNABBT av nyfikenhet, men ska inte glo!

Att titta på det som avviker från det normala tex som vår son som sitter i rullstol gör mig inget. Barn är välkona att titta en extra gång men vuxna människor son glor och står med öppen mun och inte kan slita blicken de får sig en kommentar. Stirrandet är tyvärr vardagsmat men ofta så får man också kontakt med människor som vågar komma fram och fråga tex när vi sitter på tåget eller bussen. Svårt att bedöma vart gränsen går för uppriktig nyfikenhet eller bara "dumstirr" brukar ge den stirrande ett glatt leende ibland och då brukar de förläget vända bort huvudet. Vi sköter ju bara våra vardagliga sysslor som alla andra bara för att sonen har en cp skada så sätter vi inte honom i karantän och skyddar honom från sina medmänniskor utan vi gör som folk gör mest handlar leker går på promenad fikar etc etc....

De människor som stirrar har förmodligen också ett funktionshinder. Det att man inte fungerar som man ska i sociala sammanhang. Ett socialt funktionshinder alltså.
Själv tittar jag, just för att det avviker från det normal, jag tänker att jag tycker det är trist att det ska behöva vara så men inte stirrar jag. Det gör jag ju inte på de som är "normala" heller - inte ens om jag skulle se en assnygg kille stirrar jag. Att stirra är inte artigt och därmed inget för mig.

DIF i själ och hjärta

Jag är så rädd för att bli missuppfattad så jag anstränger mig verkligen för att inte titta alls. En gång blev det motsatt effekt och kvinnan som satt i rullstol skällde ut mig och undrade om jag ignorerade henne bara för att hon var handikappad. Ja, det blir bara fel ibland....

Ens uppmärksamhet dras ju lätt till det som uppfattas som "onormalt". Vad som sedan anses för att vara normalt är i sig en subjektiv bedömning, men om jag råkar ut för ett plötsligt högt ljud i en stilla miljö så reagerar jag, och detsamm gäller om jag möter någon som ser märkbart annorlunda ut. Att däremot stirra ut någon som man uppfattar som onormal är ju dock ett tecken på dålig uppfostran, men som Liten Björn skriver ovan, så kan det ibland bli så att man inte vågar titta på den "onormala" alls, just för att man inte vill bli anklagad för att stirra.

men vart går gränsen för att titta och att stirra?

Finns nog ingen klar gräns för hur länge man ska titta på någon innan det kan klassas som stirr (beror lite på situationen också), men tänk dig att du tittar någon okänd i ögonen under 3 sekunder utan att säga något. Det är rätt lång tid faktiskt

Att titta till gör mej (eller henne) inget. Inte heller barn som pekar eller frågar, vi svarar hellre på tusen frågor än just "dumstirret". Det där som får en att tro att man gått ut utan byxor eller nåt...Det är klart att man tittar en extra gång när något avviker, det gör inget, det gör jag själv. Oavsett vad det är, men jag tokstirrar inte, som om jag har svårt att tro mina ögon Och det som irriterar mej mest är just det att det är vuxna människor, som borde veta bättre, borde inse att de sårar henne.

Jag erkänner att jag kan vara sån som kan dröja lite med blicken så länge ingen märker för jag vill inte störa nån och det bara när det gäller barn.
Och då får jag en klump i halsen. Vet att många föräldrar stör sig på folk som tycker synd om deras barn, men jag kan inte låta bli.

Senast igår gick jag förbi en mamma som hade sin ca. 3-åriga son i rullstol. Jag blev alldeles knäckt.
HAN kanske inte lider, men jag tänkte på allt möjligt som att han inte kan springa och leka som alla barn och alla andra begränsningar.

Om man är ouppfostrad (= brist på uppfostran från föräldrar och / eller sig själv) kan man nog ha problem med det otrevliga beteendet som det är att fånstirra på andra.

Fast ibland tror stirrande kan bero på att man är trött och inte tänker sig för. Hjärnan kan ju gå in i en slags zombiestatus några sekunder när man är riktigt sliten och trött och befinner sig på offentliga platser. Inget att jaga upp sig över.

Jag tittar gärna, för jag älskar verkligen ungar.
Ett glatt leende kan förgylla dagen för vem som helst, anser jag och det lever jag efter så gott det går.
Jag skulle utan att skämmas kunna trava fram till en mamma, säga hej och sedan ägna några minuter till att tala om för barnet och mamman hur underbart gullig unge det är.
Där görs ingen skillnad på handikappad, dregglig eller söt "normal".

Nu ska ni ju inte tro att jag rusar runt och kastar mig i vagnar hur som helst.
Men många kanske är som jag... men inte törs gå fram och säga "DU var mig en gullig liten hallontårta!"

Är det ett stirr av avsky, skulle jag nog som ngn skrev, fråga om personen glott klart.

Det finns så många dumma vuxna människor som inte lärt sig att det syns när de stirrar till exempel. Har aldrig förstått mig på såna.

Jag skulle aldrig stirra på en som ser konstig ut. För då kan man ju få sig en avhyvling som jag fick när jag var 6 år och glodde på ett barn som var utvecklingsstörd.