Anonym (XXX) skrev 2008-03-18 21:46:18 följande:
Tack snälla för era svar och för att ni delar med er av era upplevelser! Verkligen. Självklart finns jag där för henne så mycket som hon någonsin behöver mig. Kanske kan köpa ett stort påskägg med godis? Det försvinner ju och är inte något som kommer göra dem påminda om missfallet i efterhand eftersom det äts upp? Usch vad svårt det är... Det allra värsta är att vi väntar barn och var bara ett par veckor efter dem. Vi har glatts SÅ för att vänta tillsammans... Nu känner man sig helt hemsk för att vi har kvar vår bebis och inte dem... Hoppas innerligt att de snart blir gravida igen annars kommer det vara fruktansvärt för dem när vår bebis kommer... Åh vad jag lider med dem...
Vill också säga att det är så stort att du tänker på hur det kommer att bli för dem när er bebis föds. Bara att du tänker så kommer att göra det lättare för dem tror jag. Du har ju redan en förståelse för att det kanske kommer kännas jobbigt för dem, och det finns alltså en utmärkt ingång till samtal mellan er. Det värsta för mig när jag fick mina missfall var alla de som inte erkände min sorg. Ditt sätt att tänka öppnar för att mötas på lika villkor. Och du får inte glömma att du också får (och ska) vara glad över barnet du väntar, även om livet är orättvist ibland (inte för att jag tror att du inte är det, men du kanske förstår vad jag menar

).