Vad kan man göra...

Jag tycker du har helt rätt. Ni vuxna borde göra upp i dessa lägen och låta tonåringarna få ta konsekvenserna av sitt handlande. Inte smita iväg så fort det blir motgång. Är mamman vettig att prata med så borde ni prata i genom detta med henne. Varför din man rycker på axlarna handlar kanske om dåligt samvete, rädsla för ev konflikt? Vad vet jag..? ofta kan en frånskild förälder känna att det är svårt att ta konflikter med barnen, dels pga dåligt samvete och dels för att man vill ha barnen så mycket som möjligt, man vill att barnen ska trivas helt enkelt när de väl är hos en. Tyvärr gör man dem ju ingen tjänst i längden. Det vet man säkert om, men det är svårare att handla när man är känslomässigt engagerad. Men om det är likande regler i båda familjerna så ger inte en flykt till andra familjen någon problemlösning för barnet för detsamma gäller där. Det är inte lönt. Och dessutom är det lättare för föräldrar att ta konflikt med barnen utan att känna det som att man sjunker i populäritetsgrader under den andra föräldern.

Håller med föregående talare.....

Håller oxå med föregående. Min bonus har försökt ibland, men blir genomskådad. En dag ringde hon till sin mamma, grät och det var hemskt synd om henne för hon hade missat bussen. Mamman skulle slänga sig i bilen och hämta henne. (Jag blev jättearg och ringde min man som skulle styra upp det. Allt vi kämpat för när det gäller tider och passa bussen kändes helt onödigt då.) Sen ringde mamman hit av nån anledning. Hon blev väldigt förvånad över att jag var hemma, för det hade vår kära tjej inte berättat. När jag förklarade läget för mamman visade det sig att hon stödjer oss helt och fullt och kom inte alls hit på stört. Vår tjej blev hemskt arg för hennes plan inte funkade. Men nu vet hon att vi faktiskt pratar med varann.-:)