Hur vet man att anknytningen har fungerat?

Intressant fråga! Vi har ju inte haft vår son hos oss mer än 5 mån, snart 6 mån och han är ju liten fortfarande men vi var på BVC häromdagen och då sade läkaren där att "det märks att han knutit an till er nu väldigt tydligt". Visst, han har haft full koll på att vi är hans föräldrar, bara vi, han har en stark relation till våra föräldrar och syskon och det märks att han ser skillnad på dem och på oss, att han står närmare oss än dem men det är ändå en särskild relation mellan dem och sonen också. Men han blir väldigt ledsen när jag går ifrån honom kanske in i köket, då blir han ledsen, känns som om han fortfarande är rädd att jag ska lämna eller överge honom så jag vet inte....Jag har fått för mig att anknytningen tar flera flera år innan den är 100% men kanske menar läkaren (har stooor erfarenhet av adoption) att just den biten i anknytningen är klar, vem som är mamma och pappa?

Vi har bara varit hemma några månader och tycker att vår pojke (3 år) har börjat anknytningen bra till oss (bättre än vad vi vågat hoppas på) men att det är låååång väg kvar. Jag kan inte säga hur man känner att det är bra men vi känner båda i magen om man säger så vilka bitar som inte funkar ännu. Oroliga är vi inte eftersom det gått så kort tid och vi är beredda på en lång resa innan alla bitar fallit på plats, speciellt då vår son ju var lite äldre än genomsnittet då han kom till oss.

Jag har aldrig tänkt på det förut, alltså innan vi inledde vår adoption, men det finns ju många barn som inte är adopterade och ändå inte är väl anknutna till sina föräldrar. Det är väldigt intressant att studera barn numera, speciellt i vår sons ålder och se hur olika mönster tydligt syns.
Jag skulle försöka förklara för en släkting (ingen nära person) vad det är som gör att vår pojke inte är som andra treåringar som bott i en familj i hela sitt liv men jag kunde inte riktigt sätta ord på det trots att det är en miljon små händelser och detaljer som visar det. Släktingen hade lite svårt att förstå att han inte hade lärt sig familj-hem- osv nu på de här månaderna (under ett halvår) men det är ju så enormt mycket att hämta in och så mycket som jag tror måste få växa fram.
Ja, det blev lite flummigt det här men jag tror alla adopterade barn främst behöver tid, och att även om man adotperar ett litet barn är anknytning något som pågår många år. Alltså, inte något som är färdigt efter si och så lång tid. Men ett barn kan ha påbörjat anknytningen bra, så som Vietnammamma säger. Och jag tror att det är främst när anknytningen inte fungerar på någon del som man märker det.

Jag kan inbland tycka det är lite väl mycket prestige i den här frågan. Det är ju ingen tävling och inget barn är det andra likt. Att ett barn tar längre tid på sig att knyta an betyder ju inte alls att föräldrarna är sämre föräldrar än andra adoptivföräldrar men oftast verkar folk tro det då det talas alldeles för lite om barn som inte knutit an ordentligt. Det är väldigt synd att sidan adoptera.nu inte längre är i bruk för där kunde folk skriva om detta utan att lämna ut information om sina barn. För det har jag full förståelde för att man inte vill.

Exakt. Det handlar om att ta det lugnt. Jag fick ofta höra att oj, går han inte ännu (15 mån) men vi tycker inte att det är konstigt att han inte gjorde det. När vi fick honom kunde han endast sitta upp själv, inte greppa saker med båda händerna (var då 13 mån) och när vi sade att det är bara vi som tröstar när han är ledsen så fick vi en del kommentarer om det också men det struntade vi i. Nu är det inga som undrar kring detta längre då sonen går (sedan 16 mån ålder) och han går själv direkt till oss när han är ledsen, lyfter någon annan upp honom när han ramlat så vrider han sig ur famnen och går till oss för tröst. Är han trött och vill gosa så är det samma sak, han väljer oss. Jag tror detta är BÖRJAN på anknytningsprocessen. Och jag tror att anknytningen kommer mestadels gå framåt men det kommer säkert bakslag där också - precis som vid icke adopterade barn och deras framsteg och utveckling.

Jag tycker att man är på väg när barnet kan titta en in i ögonen och gillar att göra det inte bara några få sekunder utan söker blicken. Det var det tydligaste med vår första dotter att hon inte klarade ögonkontakt särskilt länge utan vek undan blicken som en hund. Vi fick jobba väldigt mycket på anknytningen. Det känns varmt i hjärtat när dottern nu kommer och hoppar upp i knät och säger till mig "Titta mig i ögonen mamma" och man ser värmen och glädjen i ögonen och sedan vill hon sedan pussas och lägger sig som en bäbis i famnen fast hon egentligen vill vara stor, det känns väldigt bra i magen !
Däremot valde hon oss redan tidigt och gick aldrig till några "främmande", men det var just ögonkontakten som var det mest påtagliga att anknytningen var trög. Det jobbade vi på mycket!

Juno, det jag har läst om hu ni rabetar med era barn är jag säker på att de får de bästa förutsättningar som finns för att knyta an. Jag har inget svar på din fråga men jag tror att man får räkna med att man kanske emellanåt ser brister i anknytningen och får jobba på de saker man märker.
Lycka till!!

Jag tycker att den här artikeln (artikelserien)var jätteintressant www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_961137.svd

Jag vet att den hänvisats till redan men jag upprepar tipset.
Att det kan handla om trygg eller otrygg anlnytning. Det var också intressant att läsa om olika tecken på otrygg anknytning i olika kulturer... Mycket att fundera på.

I Uppsala kan man genom AC få ett gratis hembesök av psykolog när man kommit hem - som just hjälper en att titta på anknytningen - jättebra tycker jag!

Jag hamnade här av misstag men jag måste bara säga att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läsaer hur fint ni pratar om era barn. Tänk om alla barn hade så fina föräldrar.

Här finns MYCKET att fundera över när det gäller anknytning:
www.a4everfamily.org/index.php

Bra fråga. De flesta vet väl vad anknytning är men få vet hur man kan se på sitt barn att det är anknutet, vilka som är tecknen osv.

En person som försökt finna ut hur barn med olika anknytning reagerar är en som heter Mary Ainsworth. Hon gjorde en studie som heter the strange situation tror jag.

Hon delade in olika anknytningsformer i A, B och C. Det finns bara en trygg anknytning (B) och 2 otrygga - undvikande (A) och ambivalent (C). Det är B som är bra alltså.

Strange situation går ut på att barnet är i ett rum med sin mamma . En observatör sitter i ett annat rum så den kan se barnet men barnet kan inte se den. Mamman lämnar rummet i några minuter och sedan observeras barnet hur det reagerar när mamman kommer tillbaks. I den andra situationen är en för barnet främmande person närvarande i rummet menadns mamman går ut.

Den studien är ganska så välkänd så om du googlar på mary ainsworth så hittar du vad resultaten blev. Jag tror det blev något liknande att de barn med trygg anknytning reagerade så att de snabbt sökte kontakt igen med mamman när hon kom tillbaka, även fast de inte verkade bry sig när hon var borta och de blev ledsna när hon gick men snabbt fann de sig i den nya situationen..

Medans de andra 2 typerna av otrygg anknytning så blev barnen otröstliga när mamman gick, panikslagna och tog lång tid att trösta när mamman kom tillbaka respektive inte brydde sig alls att mamman gick och behövdes inte tröstas för de registrerade inte ens att hon kom tillbaks.