Jag sitter bänkad jag med. Men framförallt är jag tacksam över att det på något sätt avdramatiserar stökiga hem. Alla kan nu se att stökighet går att övervinna och går att göra något åt. Tyvärr finns det en del ganska oegenomtänkta reaktioner och uttalanden i ämnet, men jag tror att det handlar om att fördömare inte har tänkt till eller begriper bättre.
Hur hamnar man i ett sådant förfall? För skojs skull? Eller handlar det om något annat? Jag är HELT övertygad om att det döljer sig olika sorters funktionshinder bakom röran, att det inte handlar om lathet utan något annat som är svårare att sätta fingret på.
Att en person som har långvariga depressioner har en tillvaro som brakar ihop kan nog de flesta förstå, även om man inte kan föreställa sig apatin som följer med en djupare depression, liksom långvarigheten i det. Om en människa ligger bakom nervevade rullgardiner i åratal och inte möter andra människor i social samvaro, vad finns det för mening med att städa? (dvs, i upplevelsen av det?) Dessutom kan det finnas svårigheter att komma igång när det har gått för långt.
Dessa livsöden finns bland oss, problemet är att vi inte ser dem och inte möter dem. Och tragiken är stor för att inte säga skammen!
Sedan finns det även andra funktionshinder, vare sig man är diagnosticerad eller ej, som gör det till en omöjlig uppgift att städa, kanske komma igång, eller definitivt slutföra. Samt problem med att hålla focus på det man gör, avledbarhetsproblem ex. Sociala omförmågor bidrar nog ochså, etc, etc, etc. Dessa svårigheterna är inte ovanliga inom neuropsykiatriska funktionshinder. Ex Adhd, Asbergers syndrom etc.
Sen finns det flera funktionshinder, psykiatriska diagnoser etc, etc, etc, som innebär att man tappar fästet i tillvaron. Då är inte heller städning något som prioriteras. Ex.
Jag skall inte förhålla mig längre vid de svårigheter det kan stå för. Men kan vi inte alla låta bli att döma, och faktiskt istället beundra dessa personer som faktiskt vågar sig på att gå ut med det i teve och skänka andra hopp som lever i liknande tillstånd? Kan ni tänka er att alla som lever i kaos, lever med skam och tror att man är den enda i världen och känner sig föraktade av alla som "vet"?.
