Hål i mitt hjärta som inte går att fylla.........

Oj, lider med dig, nog för man har mått dåligt genom åren (hade en manodepressiv pappa som kunde göra livet till ett helvete), men jag vet inte vad jag ska säga. Bara känner att du är viktig och vill på något sätt ge dig styrka, har bara ingen aning om hur!
Tusen kramar till dig!

Tack så mycket
Ofta kommer sorgen från barndomen när man lyssnar på gamla barnlåtar eller ser familjer som tar hand om varandra och umgås alla tillsammans och tar hand om sina barnbarn och barn barns barn. Jag har alltid fått klara mig själv.

Låter ju hemskt. Tror säkert att ditt tomrum har att göra med att du saknade familj som barn. Men hur växte du upp? Har du skaffat egen familj idag? Kram!

jag är uppvuxen med mina morföräldrar mest men även bott hos andra.Vart på behandlingshem en tid osv. Jag har egen familj nu men upplever det som jag inte räcker till. och jag vill helst av allt ha någon som tar hand om mig istället för jag tar hand om andra.

Förstår vad du menar med låtarna, andra har minnen som du också velat ha. Kanske det kan bli så när det kommer "gamla godingar" från när dina barn (hoppas jag förstod rätt ang. fam.) var små. Små, små ljuspunkter i vardagen kanske kan lätta lite, det svåra är förmodligen att se dem..
Är det någon i din omgivning som vet hur du känner? Ïbland har man någon vän som man kan prata med, riktigt "spy galla" och få lätta lite på trycket. Känns det inte lite bättre efter att ha fått ventilera lite? Inte för jag tror att det bara skulle försvinna men på något sätt så du får slippa denna börda själv?
Kram

ja det är ingen hemlighet, alla jag känner vet om min barndom. Jag har gått hos psykolog hela livet. Men det kommer alltid tillbaka nån gång igen när man tror att allt är bra igen. Visst hjälper det att prata för stunden, men jag hittar ju alltid nått nytt som jag kan lägga energi på för att slippa känna smärta.

Lite enkel freudiansk psykologi: Du längtar efter att bli omhändertagen eftersom du inte blev det riktigt som barn.

Försök ta itu med din smärta på ett konstruktit och kanske kreativt! sätt. Uttnyttja din smärta. Bli konstnär. Börja skriva. Dela med dig till andra av dina erfarenheter. Hjälp andra barn och ungdomar som I dag befinner sig i den situation du befann dig i som barn. Använd din kraft till nått vettigt så att du kan vara stolt över dej själv.

jag har skrivit sen 1982, även givit ut en bok och häften på olika behandlingshem för många år sen. Jag är jättestolt över mig själv, men periodvis så kommer ändå smärtan tillbaka och jag kan inte ta mig framåt. Ja, jag längtar efter att bli omhändertagen men ändå dras jag till svaga män som inte kan ta hand om mig utan jag blir mamma åt dom istället. Jag älskar att ta hand om andra människor så det blir lite dubbelt.

Då har du ju det konstnärliga i dej! Den ventilen. Jag tror att du ska fortsätta med det. Men alltså är du gift? Hur funkar det med att vara med olika män menar jag?

nej jag är inte gift men sambo.I ett förhållande så funkar det inte så jättebra för jag blir så intensiv och jobbig. Jag kan inte lämna killen ifred utan måste kontrollera han ofta och tänka på honom jämt.Får inget eget liv alls utan går helt upp i honom.Och får bara dumma tankar om att han är otrogen osv. Det blir jättejobbigt.Sen ställer jag till bråk och förstora upp allting, gör en höna av en fjäder. Sen när jag blir tillsagd så blir jag sårad och tänker ännu mera på allt. Det går runt som ett hjul.

TS- Jag kan känna igen mig i det du beskriver som det "svarta hålet inombords". Har liksom du gått hos olika kuratorer och i olika terapier, och visst mår jag bättre idag än i tonåren. Men helt bort är inte "hålet".
Jag är uppväxt med en mamma o pappa som hade nog av sina egna problem. Jag fick klara mig själv, blev väldigt tyst och inåtvänd som barn. Ingen som såg mig...ingen.
Och jag tror att det är det som är "hålet" i mig, att jag inte känner att jag är eller någonsin varit älskad fullkomligt som den jag är, med fel o brister.
Jag känner igen det där hjulet du beskriver ditt nuvarande förhållande som. Jag hade det så i mitt första förhållande. Det tog aldrig slut liksom...
Nu är jag sambo och har familj med en man som är otroligt snäll och lugn. För mig har det varit som att komma till en "viloplats". Det ger inte dessa "kickar" som jag tidigare också sökt utanför mig själv, men idag förstår jag att det här är bättre för mig än de toppar och dalar jag drivit mig själv in i tidigare.
Jag har också ett behov av att vara kreativ. Det går i vågor hur intensivt det blir. Men behovet måste fyllas annars blir "hålet" inombords för stort!
Men hur man får bort det helt det vet jag inte...kanske tar det ett helt liv att lära sig älska sig själv så pass?!
Lycka till!!

hej medsyster: skönt att höra att jag inte är ensam. Men va fyller du ditt hål med? Det är precis som du säger, man söker kickar men hur får man det i ett gamalt förhållande? Det är inte lika spännande som den nya starka passionen.

TS- Jag har vägt fördelarna i ett tryggt förhållande mot nackdelarna...och för mig personligen så innebär det ett livslugn som överväger de där "kickarna". Men visst kan jag längta till något "annat" ibland, jag har ju vant mig med att det hela tiden ska hända saker. Idag är jag 32år. Vet inte hur gammal du är...men kanske blir man lite lugnare med åren också.
För mig var det väldigt slitsamt att leva det där livet med ett ständigt letande efter en konstgjord lycka. För den är ju sällan så "äkta" som man tror, ivarje fall byter den snabbt skepnad.
Idag kan jag känna enorm lycka och få små kickar av små, små skeenden i livet, som att se min son leka, känna solstrålarna värma i ansiktet eller hjärtat slå hårt efter en snabb promenad.
även att måla, skriva, sy och påta i trädgården ger mig en inre tillfredsställelse. Jag lever varje dag med mitt inre "hål", det kan bara jag fylla tror jag, och ångesten det ger titt som tätt, den lever jag med. Den är inte bara min fiende, utan tvingar mig att utvecklas och vara kreativ. Att acceptera hålet gör faktiskt att det krymper lite...testa den tanken! Kram!

jag är också 32 år   mitt hål försvann när jag träffade min sambo för 5 år sen, han är också jättelugn och trygg. Men vardagen kom ifatt mig och hålet är tillbaks och jag söker nån spänning igen. Kanske blir vardagen trist för mig, bli lite rutin. Det som du räknar upp att gå mm gav mig något innan men inte nu längre. Det är ett evigt jagande....

Tänker på dig!

God Kväll!

Försöka ge dig själv det du behöver. Ta hand om dig själv.
Jag tror det är meningen att man ska fylla sig själv. För precis som du beskriver så hjälper det ju inte i längden att fylla sig med annat, tomrummet kommer tillbaks...fast det är ändå inte förgäves att fylla sig själv med annat det tar bara längre tid att nå dit vi strävar efter under tiden så får erfarenheter och förståelse...

Sen gör man ju något åt det när man inte orkar mer. När det smärtar för mycket.

Du kan vända på det och se det såhär att när du känner det tomma hålet så vet du att du har mer arbete med dig själv. Många fastnar och ser inte längre. Men du känner av det och kämpar vidare. Det kommer betala sig i längden att arbeta med dig själv.

Jag har själv arbetat med mig sen 2001. Hösten 2005 fick jag uppleva enad...som jag kallar det för...men har hört andra kalla det för helad, den inre balansen, upplyst osv. Det varade i tre dagar.(innan dess hade jag ingen aning om att det fanns eller vad det var)

Nu vet jag iaf vad jag strävar efter för det är som en "morot" för mig...annars hade jag nog lagt av och arbeta med mig själv på det viset som jag gör nu...

Fast sen om jag lyckas i detta livet???

Jag tycker du verkar vara en medveten person. Du kommer att lyckas arbeta vidare med dig själv för du har skinn på näsan. Du har även mycket vana med att arbeta med dig själv.

Det är bara till att sätta fräs!!!

Lycka till!!!

Malin

Oups, såg att jag missat en del ord i början. Hoppas du förstår ändå.