Otroligt rädd för framtiden
Jag är en pappa på 32 år.
Jag är väl som alla andra förutom en ganska stor detalj.
Våren -99 var jag med om en trafikolycka som resulterade i att jag slog ut eller förstörde alla mina tänder till höger om framtanden i överkäken och de bakre tänderna på samma sidan men i underkäken.
Av smällen så förstörde jag det mesta av käkbenet både uppe och nere så några implantat var inte möjligt förutom på tanden brevid framtanden och sen 2 bak.
Allt verkade frid och fröjd och jag fick en delprotes för dom bakre tänderna i hopp om att kunna sätta implantat baktill vid ett senare tillfälle när käkbenet läkt ihop.
Ett par år efteråt så började mina framtänder och några till åt höger att mörkna dom överlevde alltså inte smällen heller. Jag hoppades att tandläkarna skulle kunna rädda det hela men det var tyvärr omöjligt så jag tappade ett par av tänderna och nu är jag i en väldigt jobbig situation. Min delprotes för mina bakre tänder har inte längre någonting att fästa vid och tandläkaren säger att jag antagligen kommer få en helprotes tillsvidare.
Planen enligt tandläkaren (egentligen kirurg) är att jag ska få ha min protes i c.a 1.5 år för att bygga upp mitt tandben med ben från min höft, alltså en bentransplantation.
Detta kommer självklart inte bli speciellt lätt att genomföra och det kommer för det första bli väldigt tungt rent psykiskt för mig samt det kommer även bli enormt svårt rent fysiskt och man får väl hoppas att man kan gå normalt efteråt... vilket iofs kirurgen sa att det inte skulle bli några problem för en ung kille som mig.
Min sambo som jag haft sen 1996 skäms över att jag ska ha en helprotes undertiden :( Hon har sagt att hon måste tänka på saken... jag kan inte förstå, det är väl inte hon som lider av det? Men om jag tänker efter så kan jag väl tänka mig att hon kanske tycker det är äckligt... Jag kanske inte heller tycker det ska bli skitkul att gå med protesen men kirurgen har sagt att ingen annan än jag själv kommer att märka det då tandvården har kommit så pass långt i detta med proteser.
Jag är extremt rädd för att bli lämnad av min sambo p.g.a detta och det gör mig bara ännu mer stressad och ångerfylld.
Ångest för vadå egentligen, jag är inte drabbad av detta p.g.a misskötsel av mina tänder utan för olyckan jag råkade ut för. På nått sätt har hela käkbenet blivit infekterat och därav har inte implantat mm läkt fast ordentligt. Tung antibiotika kur går jag just nu på för att stabilisera läget i käken så man kan börja med transplanationen.
Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta, men det känns nästan som livet vore över. Var det inte för min dotter så skulle jag ge upp totalt. Vem FAN vill ha en 32åring med protes oavsett vad anledningen till att man inte har tänderna kvar må vara.
Lämnar sambon mig kommer jag behöva ta mig igenom detta helt ensam och även det skrämmer mig då jag vet att jag kommer få kämpa som en idiot för att klara upprätthålla ett normalt liv undertiden med jobb och annat. Självklart kommer jag bli sjukskriven efter bentransplantationen men jag vill ju inte sitta hemma i rullstol (som det verkar så kommer jag få sitta i rullstol ca 4 månader medans höftbenet läker) och glo.
Det känns som hela världen är emot mig och jag har extremt svårt att en se mig själv med helprotes, ännu svårare att se mig själv som singel p.g.a en sådan anledning som att sambon tycker det är äckligt/skäms över mig.
Så jävla ledsen just nu, hade så mkt planer med livet.
Jag VET dock att jag kan klara mig ur denna situationen. Jag överlevde olyckan och alla sviter efter det så varför skulle jag inte överleva detta.
Det är bara det att mina tänder har sedan dess varit en demon som förföljer mig överallt. Jag har inga ärr eller annat så utvändigt ser jag ut som vem som helst. Men i munnen är det inte mkt kvar i överkäken.
Slutgnällt, idag har bara varit en sådan otroligt tung dag. Jag håller även på att sluta röka p.g.a transplantationen fungerar bättre på ickerökare, jag gör allt för att det ska funka så bra som möjligt, men just nu känner jag mig extremt ensam i min kamp. Min dotter på 6 år är ett jättestöd för mig, men jag vill hålla god min och vara den starka pappan som jag faktiskt annars är.
Tack för att du läste ända hit om du nu gjorde det :)