Far- och morföräldrar

har du pratat med dom om det?

Ja! De har inte tid. De jobbar heltid båda två och på helgerna vill de gärna hitta på saker med sina kompisar, ägna sig åt hobbys, resa osv. På semestrarna vill de ut och resa och göra saker. Att komma och bo hos oss eller hos min syster, som vi ofta föreslagit, är ingen semester. De tycker att de kommer i mån av tid. En gång i månaden till mig, en gång i månaden till min syster och däremellan passar de ofta min brors barn eftersom brorsan bor i samma bostadsområde.

menhar du frågat dem om de tycker de är kul med barnbarn eftersom de sa det förr?
va tycker din syster om det då?

själv har jag ingen hjälp av mina föräldrar men de jobbar och bor 60 mil från oss och farmor gilla rjag inte och inte min son heller..så för min del blir det kompisar som passar

Jag födde inte barn för att mor- eller farföräldrar skulle ta hand om de. Dem har väl haft sina barn redan?
Umgås lagom mycket

Det är inte så mycket passning jag behöver utan jag vill att de ska umås med henne - tycka om henne!!!

man vill ju att ens barn ska lära känna far och morförälderna ju...

Jobbar inom hemtjästne och många säger att barnbarnen det är livets efterätt så när jag får barn barn då ska ja verkligen se till att få träffa dem ofta just för att lära känna dem

Tycker dem inte om henne? Är dem gamla så dem kanske tycker det är lite jobbigt hälsomässigt?

hur ofta måste de hälsa på för att visa att de tycker om henne? Brukar ni åka till dem och hälsa på ibland? En gång i månaden är väl inte så lite. De jobbar ju som du säger heltid och då brukar det inte bli så mycket tid över. Och kan nog förstå dem med att de vill ut och resa m.m.

mina föräldrar jobbar, har båda fullt upp på fritiden och försöker även träffa vänner, snart ska de antagligen resa till paris eller new york på semester men det tycker jag är kul för deras skull. att vi inte träffas jätteofta betyder ju inte att de inte tycker om min son för de gör de.

MissP: Jag tror säkert att de tycker om henne, även om jag väl inte kan påstå att de känner henne. Hon är en otroligt snäll, nöjd och stillsam liten tjej. Mina föräldrar är inte pensionärer ännu och de älskar att resa, vandra i fjällen, åka skidor och de motionerar flera dagar i veckan. Så fysiskt borde de orka. Dessutom orkar de ju med ett av barnbarnen.
De har helt enkelt fullt upp med annat. Två veckor i skidbacken är viktigare än en helg hos barn & barnbarn. Och vi kräver inget barnpassande utan vi vill bara umgås. Jag vill också träffa mina föräldrar ibland. Förr hade de tid, men det var innan barnbarnen föddes. Nu finns ingen tid alls längre och jag har inte lyckats få dem att förstå hur mycket det betyder för oss att träffas. Min syster har gett upp helt. Hennes barn är också ett litet, snällt och charmigt barn som inte tar musten ur någon. MINA farföräldrar orkar med våra besök och de är över 90 år!!!

Den enda hjälp vi har till vår dotter, är
när det kör i hop sig på jobbtider då kommer
morfar och träffar sessan en halvtimme eller två.
Likså då det krockar med tvätten, så brukar hon få vara hos morfar den lilla stund det tar att springa ner.
(vi bor i samma hus) och sen leker vi hos honom
tills vi tvättat klart.
Annars har vi ingen direkt passning till henne.
Hennes mormor bor 3 mil härifrån och vi träffas ca 2 ggr i månaden då vi även sover över en natt eller två,
och hennes farfar + styvfarmor bor en minut i från oss
(gående) och har inte träffat henne sen hennes ett års dag
(hon är 27 månader nu).
Så visst är hon morfars prinsessa, vi umgås ofta och snackar varje dag (tack o lov), men det är sällan han kommer till oss, utan det är alltid vi som är hos honom, likså med mormor.

Vår dotter träffar sina farföräldrar minst engång i vecka,
sen brukar dom passa henne 1 eller 2 ggr i mån beror lite på vad vi ska göra.
Morföräldrar har inte vår dotter så hon får dubbel uppmärksamhet av sina farföräldrar.
Dom ställer upp & hjälper till när de behövs...

Trist med dina föräldrar att dom inte riktigt ställer upp & visar hur mkt dom tycker om sina barnbarn..

jag tror det är väldigt väldigt individuellt vilken sorts kontakt man vill ha med mor/far-föräldrar

jag vet att min mamma vill vara en bättre mormor än vad hon är me hon jobbar utomlands så vi träffar henne ca 1 gång om året när hon kommer hem till sverige och det ärjag glad för.

Farmor och farfar träffar vi ca 1 gång i månaden fast de bor 3 mil från oss, jag gillar farfar bäst men min man har bättre kontakt med sin mamma, vilket är jobbigt för mig.

Man får se hur man vill ha kontakten med sina föräldrar.

Visst är det synd att de inte vill träffa eller lära känna sina barn barn men tänk på att det är deras förlust mest...barnen klarar sig även om det kan vara jobbigt för dem

Förstår mycket väl att du tycker det är tråkigt att dina föräldrar inte verkar intressera sig för sitt barnbarn.

Det handlar inte om att passa barnet utan att SE barnet, uppmärksamma det, dom vill ju så gärna och det gör så mycket för det lilla barnets självkänsla, det gör ont som förälder att se på hur besviken barnet blir när de försöker så få någons uppmärksamhet men misslyckas.

Det är inte som förr i tiden när mormor el farmor gick hemm aå tyckte det var kul med besök å att passa barn.
De har sina liv å vill leva dem, de kanske just har fått ut den yngsta utr boet å vill käna sig lite fria!

Jag kan förstå hur du känner. Det är inte bara att de inte har tid utan att de väljer att inte träffa barnen. Barnen är ju en del av en själv och man känner sig ratad och även barnen. Jag förstår oxå att far och morföräldrar är annolunda i dag men det räcker med så lite.. Att de slår en signal och kollar hur det är med barnen kanske pratar med dem i telefonen säger att de saknar dem. När ens barn blir besvikna blir man även som förälder besviken.
Försök om du orkar att förklara hur besviken hon blir så har du gjort ett försök i alla fall.

Hoppas att det snart känns bättre!

tack å lov så får jag hjälp från båda håll och med glädje(farmor hittar på aktiviteter till oss så hon kan ha Emelie...)

men av Ems mor å farföräldrar är det bara morfar som jobbar så som pensionärer har de väl än hel del tid att slösa på.

Mina föräldrar är döda, sambons föräldrar är skilda. OM vi överhuvudtaget får "hjälp" så är det av farmor och då får vi be på våra bara knän..

De tycker om sina barnbarn, men är inte så där väldigt engagerade. Ingenting vi tar förgivet men sambon är dock lite ledsen ibland över att hans föräldrar inte är så närvarande som han önskar.

Vad tråkigt att dom beter sig så  Min pappa åker 36 mil ungefär en gång i månaden enbart för att det suger i morfartarmen.