Vi måste flytta för att rädda vårt äktenskap! Har det hänt er?

Vi är lite i samma sits, men det gäller inte renovering utan själva läget på huset. När vi blev tillsammans flyttade jag ner till hans hemort från Stockholm. Det visade sig att jag inte var redo för 1)hur svårt det är att komma in i gemenskapen på en liiiiten ort 2)att lappsjukan skulle klättra på mig eftersom det mest spännande som finns att göra här är att välja om man ska handla på konsum eller ica och 3) att man måste ha körkort för att ta sig dit man ska om man inte ska vara 100% beroende av tågen som går väldans oregelbundna tider.

Jag vantrivs som bara den, men har försökt förtränga det för att sonen börjar dagis här nu, men det håller inte. Så nu siktar vi på att flytta in till stan, och det kommer förutom att det gynnar mig, även att gynna mannen som har sin arbetsplats där, och i sin tur sonen, som inte kommer att riskera längre dagisdagar, som han ju skulle få om både jag och gubben arbetar i stan och får pendla, vilket tar minst 30 minuter enkel resa.

Nona75: Det låter som om ni har tagit ett sunt beslut som inte ger ett alltförstort dilemma! Så skönt för er!

Jag sitter och tittar här på bilderna på det hus vi ska titta på i nästa vecka. Det är jättefint och jag försöker föreställa mig hur sonen leker i trädgården och hur han växer upp i området och får bästa vänner. Jag försöker se att jag och min man är lyckliga. Jag försöker övertala mig själv att det är rätt beslut att ta att flytta dit. Trots att det är en annan kommun, trots att det inte har ett lika bra dagis (för vilket dagis i välrden kan vara bättre än det vi redan har) och trots att det är en bit från allt det vi känenr igen som hemma.

Hejsan..

Jag skriver för jag känner igen ert problem trots att vi ej bott i något hus..men vi har tänkt...många gånger.

Vi hade en tvårummare då vi blev gravida och vi kände det var självklart vi skulle bo i ett hus..så vi letade och letade och letade..några av våra vänner gjorde samma sak..fast dom köpte tomt låååångt ut på vischan det ville INTE vi...ok, vi köpte istället grannens trea...längtan fanns kvar..vi blev gravida igen efter några år och vi hade såklart under tiden letat hus-radhus som en tradition på helgerna för ett hus skulle vi ha...det var liksom självklart..vi bjöd tom på hus och var på väg att flytta till drömhus på en helt annan ort..hmmm vad hände sen...ja  som så någonstans under denna resa så tänkte vi efter...hur händiga är vi.?? jag måste ärligt säga att jag är mera händig än min man *skratt* men inte för projekt s a s...att känna att man har eget ansvar för allt om man är husägare kändes alldeles för betungande så vi köpte ännu större lägenhet. Idag finns såklart en längtan efter hus..speciellt så här år..vi UT..MEN vi ångrar ingenting..vi har genomlevt ett stambyte i lägenheten då rev vi ut badrum kök etc duschade i källaren ja det var lite krigssituation s a s min man började men nytt jobb (han är proffesor ocg egen företagare)..så han såg man mindre av...då slog det oss att hade vi haft ett hus som skulle renoveras i denna omfattning kan jag garanter att det blivit skilsmässa.

Att bo i lägenhet och hyra sommarhus är enl mej det optimala...ekonomin räcker för att inte bara drömma..sen är det självklart så att man måste själv med barnen ut i parken..men vadå det är väl egentligen fantastiskt att få tid till att umgås med sina barn eller hur ?
jag hoppas verkligen att ni hittar en lösning som får er att må bättre..livet är för kort för att må dåligt ..nu har ni provat att bo i hus...men till vilket pris ???

stor kram marie (mamado)

Jag har inte varit i din sits gällande renoveringsprojekt som håller på att knäcka äktenskapet.
Däremot valde vi att flytta till en annan kommun trots att vi rotat oss med dagis osv. Pendlandet tog för mkt tid o vi levde i en ständig stress för att passa tider för lämning o hämtning.
Vår son var 4,5 år när vi flyttade - så det var rätt tufft att få honom att förstå att vårt liv skulle bli bra/bättre även på det nya stället. Han hade ju sina vänner o fröknar på förskolan som han älskade. Det sved rejält i hjärtat när han var ledsen o saknade vännerna o gamla bostaden. Vissa kvällar grät han sig till sömns.

Nu, 7 månader senare sitter samma lille kille och berättar att han ÄLSKAR nya huset och sina nya vänner. Så barn är anpassningsbara och jag tror att ju yngre de är desto lättare är det med förändringar.
Ert barn kommer ju självklart känna att mamma o pappa mår bättre och då blir ju hans liv bättre också.

Har bara läst TS. Vårt äktenskap gick i stöpet och vårt stora fantastiska renoveringsobjekt var absolut en bov i dramat. Om inte annat en på-skyndare. Fy vad mycket tid, ork, onödiga bråk, år av opraktiska boendeförhållanden det kostade att bo och renovera. Jag älskade huset och kunde inte se hur dumt det var att ha det så.

Bor nu i lägenhet och det funkar jättebra. Läste en krönika en gång som jag tyckte var slående. Om alla som flyttar till hus mitt under brinnande småbarnsår och renoverar och renoverar. Lägger massor med tid på trädgård och hus och hinner inte med barnen som ju var själva motiveringen till att skaffa hus. Jag vet inte...har barnen det så himla roligt medan de väntar i trädgården på att mamma och pappa ska bli färdiga någon gång. Eller har de det roligare på utflykt, på museum, i parker osv MED mamma och pappa. En fråga värd att ställa i alla fall. Oavsett svar.

mitt förra förhållande sprack av andra orsaker men jag kommer ihåg frustrationen med renoveringen och då var det ändå bara vi två i huset. Hur mycket kvar har ni att renovera? Skulle ni ha råd att låta någon annan slutföra renoveringen?

För mig kändes mitt förra hus som en belastning till slut, det fanns alltid nåt att fixa och det kändes aldrig som man fick nån ordning på prylarna. Kanske är det bästa att flytta och få en nystart.

Min sambo och jag har letat efter hus men vi är livrädda för att köpa något där man måste totalrenovera just för att det sliter så mycket på förhållandet, ekonomin och det tar alltid längre tid än man tänkt sig. Och de hus där det är någorlunda fint är ofta snordyra så nu flyttar vi till en större hyresrätt och ska spara pengar till ett hus längre fram. Förhoppningsvis trillar det in en trissvinst också

I början renoverade vi allt själva. Vi grävde runt huset för att dränera, bytte kök, spacklade och tapetserade alla väggar, lade nya golv. Vi tar inte lån till nya renoveringsprojekt vilket innebär att vi måste spara pengar. Pga det så blir det veckor eller månader då vi inte renoverar så mycket.

Däremot så känns det som om vi bor i en sämre standard under tiden, särskilt eftersom vi inte ens har påbörjat planeringen av trädgården (som ser hemsk ut). Och det finns alltid småsaker att göra. Vissa golvlister är ännu ej fastsatta, vi har väl inte orkat antar jag.

Vi har tagit hjälp av hantverkare till vissa moment. Men att leja ut allt resterande arbete ser jag inte som en lösning heller. För att jag ska trivas till 100 % i det här huset måste vi ändra saker som idag är fungerande, men som jag av estetiska skäl vill förändra. Det känns så onödigt, och dyrt! Jag är inta bara fysiskt trött av allt renoverande utan i första hand mentalt trött på att alltid vara begränsad och veta hur mycket mera som finns kvar att göra.

Igår bråkade jag och min man nästan hela dagen....över småsaker. Jag stod och skrek och var helt vansinnig. Jag hade lust att dunka huvudet i väggen av ilska. Jag kände knappt igen mig själv. Mitt i detta inferno fanns vår son som satt och åt i köket. Han blev förstås rädd och jätteledsen när vi skrek på varandra. Det gjorde så ont i hjärtat på mig att se vilken destruktiv miljö vår son måste leva i. Jag vill att han ska ha lyckliga föräldrar som inte bråkar.

Idag känns det lite bättre. Vi är säkra på vårat beslut och vi undersöker på allvar möjligheterna att flytta. Vår son har fått extra många pussar och kramar idag eftersom jag har så dåligt samvete för igår.

Vi köpte ett hus i behov av totalrenovering strax innan vi fick reda på att jag var gravid. Hela min graviditet gick ut på att jobba så mycket som möjligt, och min annars så kära sambo blev som förbytt... Jag gjorde aldrig tillräckligt, det jag gjorde var fel... Förhållandet knakade och jag föreslog att vi en enda dag kunde ta ledigt och vårda vår relation. Men inte. Min sambo bara jobbade och jobbade och jobbade, på dagarna på sitt jobb och på kvällarna i huset. . Han blev mer och mer elak och började stänga mig ute. Jag trodde att allt skulle bli bättre bara barnet var fött. Men det blev det inte... Det blev bara värre. Han renoverade, jag tog hand om barnet. Så fort barnet sov drog jag på mig arbetskläder och jobbade. Jag "vågade" inte bara sitta och ta det lugnt, för då jobbade jag inte tillräckligt... Kändes som jag hade ögonen på mig och en inre panik av att vara duktig och duga växte sig inombords. Vi hade nästan ingen kvalitetstid tillsammans alls. Jag hade så gärna velat ta bara några timmar ledigt och hitta på något mysigt med familjen, eller bara gå ut och gå tillsammans. Men han hade aldrig tid. Han resonerade att jag inte kunde ta ansvar då. Vad jag än föreslog så var det fel och sambon tyckte att man kunde se renoveringen som kvalitetstid... Han tyckte inte vi behövde göra något annat, vi träffades ju varje kväll när vi höll på att renovera. Första semestern med barnet hade han tänkt att vi bara skulle jobba på huset, medan han själv skulle åka på en liten semester med sina vänner, utan oss - hans familj... Oss träffade han ju de andra veckorna när vi höll på med huset Nu blev det dock inte så, men det är en annan historia...

Jag sa flera gånger att jag ville sälja huset och flytta. Samtidigt älskar jag huset, men hade gärna sålt för att rädda vårt förhållande. Men han vägrade! Han menade att ett förhållande ska väl klara detta och sa hela tiden att jag borde vara tacksam för att han fixar huset åt familjen, jag borde inte gnälla... Han blev mer och mer kall mot mig och all respekt försvann från hans sida. Kommunikationen brast och vi kunde inte längre prata med varandra...

Vårt förhållande klarade det inte... Önskar SÅ att vi hade kunna prata om problemen, men vad jag än sa och tyckte så var det fel enligt honom... Jag hade velat vrida tillbaka tiden! Han var min drömprins, min livkamrat, mitt livs kärlek!! Vi hade levt ihop i flera år i lägenhet innan vi skaffade hus och barn. Jag var säker på att det var han jag skulle dela mitt liv med och att vårt barn skulle få växa upp med sin mamma och sin pappa. Vårt barn är snart 3 år och jag drömde om syskon... Men den drömmen sprack... För lite mer än en månad sedan tog min sambo beslutet att inte fortsätta med mig längre. Det gör så ont och jag är så ledsen! Jag älskar honom oändligt mycket fortfarande och hade hoppet in i det sista att han skulle bli som förr, den han en gång var! Jag är säker på att detta inte hade hänt om vi inte köpt huset. Vi var ju det perfekta paret och hade det perfekta förhållandet - hade roligt tillsammans, skrattade, busade och älskade varann... Det är sorgligt att se hur det fina vi hade förvandlades och fick denna utgång! Framförallt eftersom vi har ett barn tillsammans... Vet inte hur jag ska klara att inte alltid få bo med mitt barn...

Hoppas verkligen att ni hinner rädda ert äktenskap i tid! Tycker det är skönt att ni båda är beredda på att flytta och att båda inser att man faktiskt inte kan lägga all tid på renovering när man har familj. Här fick jag ju inget stöd alls i mina tankar, det var som att prata för döva öron. Lycka till!

Anonym (aldrig mer): Lever ni tillsammans i lägenhet idag eller har ni delat er?

Nej, vi har separerat! Jag har hela tiden sagt att huset inte var orsaken men att det bidrog. När jag läser det du skrivit känner jag igen mig men ändå inte. Huset blev en belastning som krävde och kvävde. Med huset där var chansen att vårda relationen betydligt mindre. Och tillfällena att vara frustrerade och irriterade desto fler.

Sitter i ungefär samma sits.
vi (jag, helgsambo + 4 hemmavarande barn) började med ett litet hus på 1 rum och kök 47kvm! inga problem, gick jätte bra i början.... vi skulle bygga ut ca 100kvm.

Men nu ca 1 år senare blir galen på detta. Gubben jobbar borta i veckorna å jobbar hemma på helgerna, jag tar hand om barnen hushåll städning osv
Vi är inte klara på långa vägar, men det är ändå så pass att vi fått utbyggnaden klar.
Dessutom Efter att utbyggnaden är klar så ska vi riva ut Gamla husets kök och vardagsrum!! undrar om vi är kloka igentligen?
Får se om vi står ut eller vad som händer, men vi får ju försöka, har ju inte råd att göra nått annat ändå nu. Men fasen vad det sliter, gubben har varit sur hela påsken.

Anonym (aldrig mer): Behöll han huset eller sålde ni vid separationen? Var det inte fruktansvärt jobbigt att flytta ifrån något som ni hade som en gemensam dröm? Har ni barn?

Jag får ont i magen bara jag tänker på att flytta härifrån. Som det är nu så bor jag i huset med barnet och pappan bor på annat ställe (tillfällig lösning).

Anonym (varit där) skrev 2008-03-24 15:34:13 följande:

Vi sålde med förlust! Nu lever jag skuldsatt med våra barn i lägenhet. Att ge upp drömmen om huset som ju kostat så oerhört mycket i form av uppoffringar, opraktiska boendeförhållanden, pengar osv osv var fruktansvärt tufft!!! Jag visste ju precis hur det skulle bli, kan huset utan och innan. Huset var en del av min identitet så hälften av skilsmässotraumat stod huset för. Helt galet men sant. Det huset bodde i mig.

Alla i min föräldragrupp började prata om hus strax efter bb. Nu är det bara jag som bor kvar i lägenhet. Och jag är tillfreds med det.

Önskar inte att något av deras äktenskap ska pricka, absolut inte, men jag tror det är en påfrestning med dyra lån, dyr bensin och kanske två bilar, för att ta sig nån stans. Jobba heltid blir ju nödvändigt och dagarna på dagis jättelånga för barnen.

Själv klarar jag mig på 75% och har tid i vardagen för barnet. Skulle det bli tal om hus nån gång så först när barnet är runt 10 och har ett mer eget liv utanför familjen.

Varför denna hets?

hoppas att jag inte låter som en besserwisser, jag blir bara så ledsen när jag hör hur vi vuxna sätter våra behov och drömmar före barnens.

Lycka till!!
Släng alla inredningstidningar och stäng av teven när det är äntligen hemma mm

Nu är papprena påskrivna och allt är bestämt. Vi ska flytta! Det blev ett nybyggt hus som är superfräscht, ingenting behöver göras! Det känns lite jobbigt att behöva lämna vår kommun och alla snälla grannar, men jag hoppas att detta är början på en nystart för oss. Förhoppnigsvis kan vi njuta mera av livet i framtiden! Tack för alla svar i tråden, det har känts skönt att veta att man inte är ensam med de här problemen.