Min 1-åring vaknar ofta på natten och skriker , det har varit så i 3 månader nu, varför?

Kan ju ha med separationsångest att göra....Just vid 8-9 månaders ålder börjar barnen bli medvetna om det här med att mamma försvinner och kommer tillbaka. Detta kan störa sömnen för många barn som vaknaar på nätterna och måste kolla att mamma faktiskt finns där. Detta kan pågå länge och först då barnet kan förstå att föräldrarna inte försvinner för evigt bara för att de inte finns inom synhåll.

Jag vill absolut inte säga att det är så, men för oss! (son1 var visserligen 1,5 år) så kom vi på att han vaknade och hade mardrömmar. Vi insåg då att vi läste en läskig bok för honom, som han prompt ville ha själv. Tog bort den och det blev bättre efter ca4-5 dgr..

Det kan också vara nattskräck, han kanske vill att det ska vara tänt i rummet?

Tack för svaren. Jo, det där med separationsångest har vi funderat på, men man tycker ju att han efter 3 månader borde ha "förstått" att man finns kvar och inte lämnar honom...? Vi sover ju i samma rum oxå.

Funderar också på det där med mörkt i rummet, han verkar bli mer orolig när man släcker lampan. Kan man ha nattskräck redan vid 1 års ålder? Trodde det var vanligare runt 3-5 år. Vet varken ut eller in just nu. I natt var vi vakna flera timmar i sträck...

Prova er fram med olika lösningar. Fast det kanske ni gjort i 3 månader nu Hur är han annars på dagen om du försvinnerÄ? Börjar han gråta och ska bara vara med dig. Ingen annan duger liksom. Ett barn som är väldigt fäst vid en person kan ju ha problem fast de vet att de inte blir lämnade ensam i hela världen.

Sen har jag en bekant som först när de flyttade ut barnet ur sovrummet plötsligt fick ett barn som sov hela nätterna. Tydligen hade de stört barnet och eftersom det hade sovit en godstund så var det utsövd och kunde vara hur pigg som helst då mitt i natten. Först efter 2-3 timmar så somnade barnet om igen. De flyttade ut barnet ur sovrummet för att åtminstone den ena föräldern skulle få sovro. Men de slutade med att båda fick det

Med vår dotter så blev sovandet en maktkamp ibland. Vi kunde få hålla på i 3-4 timmar för att få henne att somna. När hon sen väl somnat så somnade hon lätt om igen om hon vaknade. Det var först då hon skulle fylla 5 som hon plötslit somnade på 30 minuter.

När vår son kom ( är nu 11 månader) Så har jag en helt annan syn på sovande. På nåt sätt så tar jag sov problem som faser. De faserna får sen ta hur länge de vill. Storasysters fas varade ju i 5 år. Så då är några månade en kort period. Sen har jag också inställningen att småbarn har inte lärt sig hur man j****s. Det finns alltid en orsak till att de inte får sova.

Denna inställning hade jag inte förr och jag hade för mig att alla andra fick sina barn att sova sött och snällt hela nätterna. Det var bara min unge som vägrade....Nåja nu är det lättare att härda ut tycker jag...

Zarah Zofie: Tack för ditt svar! Jo, han kan ofta bli orolig även på dagen om jag går iväg till ett annat rum. Då kryper han efter och gnäller oroligt. Så han kanske fortfarande är i en sån fas där separationer är känsligt. Man kanske ska försöka se faserna som längre perioder, som du gör. Man är ju så van vid att höra att faser ofta går över så fort, på några veckor, så man hade väl förväntat sig det när det gäller det här också.

När det gäller att byta rum så att han skulle ligga i eget rum, jo, tanken har slagit mig. Fast samtidigt är jag rädd att testa det ifall det skulle leda till att han blir ännu oroligare av en sån förändring. Är så svårt det där, vad som är rätt och fel. Och alla är ju olika... Men jag får väl ge det lite mer tid och i annat fall försöka byta rum som en sista utväg.

Hoppas ni hittar nåt som passar er. Har ni tur går det som för oss så ni heltplötsligt får sova hela nätter.

lite OT men syrrans barn vaknade på nätterna och det är/var deras gammelfarmor som var in och väckte dem på nätterna.

sen hade de dit en kvinna som talade om för henne att hon inte fick "röra" barnen på nätterna eftersom de blev rädda..