Bo med långa avstånd mellan föräldrarna

Om den andra föräldern är en aktiv part i barnens liv så skulle jag göra allt jag kunde för att inte flytta långt bort. Växelvis boende är ju inte att tänka på om man bor långt ifrån varandra. (inte för att jag är för vv boende) Sedan beror det ju på vad man anser som långt, och vad den andre föräldern tycker om det hela. Har ni idag barnen vv så måste du ju också fundera på om du är beredd på att bara ha barnen varannan helg, för om du flyttar så kan du ju inte begära av den andre föräldern att endast se sina barn varannan helg.

Tack för tankarna Barnnr2.

Är det någon annan som har åsikter? Som lever i situationen själv? Trodde jag kanske skulle kunna få lite "statistik" genom detta för att det verkeligne är vanligt eller ovanligt att föräldrar bor långt ifrån varandra.

Jag menar att man kan vara mycket aktiv i sitt barns liv trots långa avstånd och man kan få till ett väl fungerande umgänge ändå. Självklart kan man inte ha vv vid stora avstånd, men det ser jag absolut inte som ett krav för att man ska ha ett "aktivt" inflytande i sitt barns liv.

Anonym (funderar) skrev 2008-03-27 17:32:39 följande:

Min sambo bor 65 mil från sitt barn.

Han har aldrig träffat barnet sen han flytta.

Jag anser att man kan träffa sina barn mycket o ha en bra kontakt även att man bor långt ifrån o att dom är bosatta på ett ställe. Det gäller bara att den förälder som inte är boende förälder accepterar att de inte BOR hos den men att den är lika mycket förälder ändå, o att den självklart är så aktiv som går för att träffa barnen

jälvklart kan man vara en aktiv förälder med långt avstånd. Men en aktiv förälder på kort avstånd måste vara så där 1000 gr bättre.

För barn är det oftast kvantitet som gäller istället för kvalitet. En lov-vecka med tivoli och biobesök väger inte upp för hela terminens missade vardag.

Själv har jag valt att bo kvar i samma område efter skilsmässan för att barnen skulle kunna stanna kvar på sin skola, bland sina kompisar. En skilsmässa är tillräckligt uppslitande för barnen. Att dessutom behöva byta skola skulle göra livet dubbelt så jobbigt för dem.

Men om jag blev arbetslös och enda alternativet vore att flytta vet jag faktiskt inte hur jag skulle göra. Barnen bor hos mig nu och har valt det själva, men om jag flyttade till en annan ort så skulle de nog välja att bo hos pappan för att kunna stanna i sin skola. Som tur är så bor jag i Stockholm så jag behöver inte flytta pga jobb.

Kan säga att jag sitter lite sidan om och tittar på... har en bonusson på snart 11 år, han bodde innan med sin mamma och sin halvsyster bara några mil från oss, vi hade honom varananan vecka torsdag till måndagmorgon för att pojken själv ville det och min sambo kunde lämna av honom på fritids måndag morgon då det ändå låg på vägen till hans jobb...allt lungt...
Sen kommer smällen, hans mamma har, efter sin 2:a skilsmässa träffat en ny man, som bor utanför Ängelholm... Nu ska dom flytta...9 mil bort på "fel" håll... sambon vill inte, det kommer att minska umgänget då det inte kommer att gå ekonomiskt eller på nått annat sätt att hålla det umgänge som dom hade...
Tyvärr har min sambo inget att säga till om då dom inte bor i samma kommun, bara och digga läget, visst kan han vägra att skriva under men det kommer inte att hjälpa...
Därermot så pappan till lillasystern bor i samma stad, vägrar att skriva på papper då dom i dåläget hade vv-boende på flickan...
Hon flyttar ändå med båda barnen, utan godkännande av fädrarna, min sambo förlorade, men pappan till lillasystern vann i tingsrätten och flickan är nu skriven hos honom och går kvar i sin skola...

fyra mil mellan oss. jag flyttade med barnen. inga problem alls. vv var inte på tal om även om jag hade bott kvar i hålan som han bor i nu. varannan helg är barnen hos sin pappa.

jag bode som liten med sepaerade föräldrar som bodde 10 mil ifrn varrandra, skit jobbigt. Skulle inte utsätta mitt barn för det. Skulle ju inte flytta efter exet men skulle inte flytta långt bort från deras pappa. ALDRIG.

Kram