Min relation med min bonusdotter håller på att gå åt skogen!

Har det på sätt och vis på samma sätt, är själv gravid och börjar upptäcka problemen som kan bli

Jag känner också igen mig i dina känslor, inte detaljerna men på det stora hela. Jag har två bonusar i samma ålder fast killar, vi är också otroligt olika och fast jag har ansträngt mig massor för att vi ska få en bra relation så har jag nu när jag själv är gravid fått otroligt svårt för dem, särskilt den ena. Och har också jättejätte svårt för sambons daltande och mjäkande med dem.

Det är ju alltid lättare att se klart på problem hos någon annan än sina egna och något som slog mig när jag läste din historia var att du verkar genomskåda "mönstret" som råder mellan dottern och pappan (och kanske mamman också), dvs det här "liten och söt" beteendet som föräldrarna går på och bara förstärker. Jag känner också att jag genomskådar min sambos och hans barns mönster och det gör mig tokig, när han varken vill eller klarar av att göra något åt det. Själv är man ju mycket mer "utomstående" och därför verkar det som om man ser klarare än bioföräldrarna. Jag har inte direkt något svar på vad man ska göra åt det här att man själv ser mönstret klart men inte kan göra något åt det, men antar att det är det som gör en så himla frustrerad.

Sen när det gäller att din bonus kan tillbringa mer tid med ditt barn än du tror jag du själv har gett svaret på varför du känner som du gör. Du kanske kan försöka se det positivt istället - tänk vad bra att hon engagerar sig i ert gemensamma barn/sitt syskon och bryr sig om det! Jag har motsatt problem, min ena ohängda bonus vräker ur sig "det skiter väl jag i", "inte mitt problem" osv när vårt kommande barn förs på tal. Jag har ingen som helst känsla av att de kommer tycka det är kul eller intressant på något sätt, inte att de känner att det är ett syskon de ska få och är tom rädd att de ska vara elaka mot barnet. Isåfall är din sits mycket bättre. Du kanske själv också ska ta del mer i bonusens engagemang i barnet, jag menar alltså pedagogiskt och tillsammans med henne leka och sköta barnet osv. Alltså kliv in i det och gör det tillsammans med henne när du är hemma istället för att känna som att "du inte finns" om du förstår vad jag menar.

Du har satt fingret på en av de mest subtila, enligt min mening, problem som man som kvinna kan ha med styvdöttrar. Jag har försökt förmå min sambo att se att hans döttrar, isynnerhet den äldsta, försöker anta en jag-vill-gifta-mig-med-pappa roll, men han ser det inte. Han ser det som hjälpsamhet och uppmuntrar det. Ja, i början var det så men nu verkar det som om hans ögon börjar öppna sig något. Det tar sig inte uttryck i att hon försöker ta en mammaroll eftersom vi inte har gemensamma barn men mer när det gäller beslut i hemmet.

Min sambo levde ensam i flera år innan vi träffades och är sas inte den husliga typen. I brist på annan vuxen kvinna fick hans barn ta hand om de "kvinnliga" uppgifterna, eller de delar som de ville eller tyckte de behövde ta.

Det kunde handla om val av inköp av möbler eller hur huset skulle renoveras. Klart det blev en omställning när de åter "reducerades" till barn och bara fick ha ett ord med i laget.

Du får helt enkelt ta din plats och bjuda med henne att medverka och inte tvärtom. Du är den vuxna kvinnan och måste ta din roll. Ett barn klarar inte av att avstå utan tar det den vill tills någon markerar annorlunda. Din man måste hjälpa dig förstärka din roll och tilldela henne hennes annars kan det bli konflikter mellan dig och hans dotter. Du kommer alltid att vara förloraren i din relation gentemot hans dotter om din man och du inte är samkörda.

Jag känner också igen en hel del av det du skriver om. Vi har kommit en bit ifrån detta nu, men som sagt, jag kände igen mycket av det du skrev och hur vi hade det tidigare, särskilt direkt efter jag fått vårt gemensamma barn och bonusdotterns relation med sitt syskon var "viktigare" än min mammaroll.
Du får gärna skriva till mig privat, jag tror jag skulle kunna bolla en hel del med dig i den här frågan. Jag skall inte röja vem du är.

Tack! Vad skönt att höra att det finns fler som upplever detta! Det du beskriver med att bonusdottern antar en "jag-vill-gifta-mig-med-pappa"-roll är otroligt träffande. När du förtydligar det på detta sättet så ser jag väldigt tydligt den maktkamp som vi har fört hemma ända sedan jag flyttade ihop med min man. Nu, den senaste tiden har jag mest hängt upp mig på det här med att hon tar "mamma-rollen", är så van vid att hon hela tiden inkräktar på "pappas fru"-rollen så jag ser det knappt ens längre. Hon skall hela tiden hjälpa pappa att handla, bestämma veckans matsedel med honom, laga mat ihop, städa, planera, vika tvätt osv osv. Det tar aldrig slut! Min man ser naturligtvis bara sin söta snälla dotter som gärna hjälper till men för mig blir det en "konkurrens-situation" som känns väldigt jobbig. Visst, det kanske är löjligt att konkurrera med någon som är 12 år gammal men det känns som att hela familjelivet blir en kamp!

Jag har verkligen försökt "ta min plats" och istället erbjuda henne att medverka och "hjälpa till" (linjen är verkligen hårfin så det är inte lätt hitta balansen) och så länge jag var mammaledig så funkade det rätt bra. Då hade jag tid att hålla ställningarna hemma och då blev det mer naturligt att rollerna var mina och hon som barn "hjälper till". Nu när jag jobbar däremot har jag degraderats till någon som inte behövs och bonusdottern har snabbt och effektivt kidnappat mina roller, både som mamma och pappas fru. I och med att jag är borta från hemmet så mycket nu när jag jobbar så känner jag mig helt maktlös, bonusdottern har ju all tid i världen att befästa "sina" roller medan jag endast kommer hem och gästspelar en stund på kvällarna. Jag vet faktiskt inte hur jag skall komma ur detta.

Att prata med min man om detta känns svårt. Han vill som sagt helst inte se något annat än att hans lilla söta dotter bara är snäll och hjälpsam. Risken finns att han bara tycker att jag är knäpp om jag försöker förklara det här med roll-konkurrensen. Och även om jag faktiskt lyckas få honom att förstå (han brukar verkligen försöka förstå) så kommer han inte att veta vad han skall göra för att lösa detta. Har du några mer konkreta tips att ge? Jag känner mig också rätt förvirrad och det är, precis som du säger ett väldigt subtilt ämne.

Tyvärr tror jag att så länge "maktkampen" pågår så kommer mina känslor för bonusdottern att förbli rätt kyliga. Så att lösa detta känns väldigt angeläget.

Kom på ytterligare en sak som bekräftar detta med att rollförväxlingen är en viktig del av problemet. I helgen mådde bonusdottern dåligt. Plötsligt var hon bara ett litet barn som behövde (och ville) pysslas om och självklart svämmar moderskänslorna nästan över hos mig med en gång. Jag pysslar gärna om henne och tar hand om henne. Behandlar henne gärna som min egen dotter, bara hon nöjer sig med den rollen! När jag själv däremot mår dåligt så tål jag inte bonusdottern. Hon blir då "mamma" till mig med en gång och skall "pyssla om" mig och bekymra sig för mig på ett fruktansvärt lillgammalt sätt. I dessa lägen är hon "mamman i huset" till 100% och jag klarar det inte!

Anonym (kännerigen) skrev 2008-03-28 16:03:42 följande:

Självklart är jag väldigt tacksam över att bonusdottern har en bra relation till sitt lilla syskon. Men hon tar inte "syskon-rollen" utan hon tar "mamma-rollen" och visar med all tydlighet att de, "hon och pappa och lillasyskonet" klarar sig så bra utan mig. Att behöva "kliva in" och ta över när jag är hemma är det som är orsaken till denna ständiga maktkamp som är så tärande.

Jag tycker du kanske ska visa din man tråden. Han får se hur du känner, vilket jag tycker du beskriver jättebra, och att andra faktiskt kan se och känna igen problemet.
Du är mamma i huset och du är din mans partner. Dottern är just en dotter, ingen person med veto i lika stor utsträckning som ni har.

Lycka till med allt.

Jo, jag kanske borde ta mod till mig och göra det. Men han har inte så mycket till övers för sådana här forum och jag vet inte hur han skulle reagera på att få veta att jag "hänger ut" vårt familjeliv på det här sättet.

Fast det gör du ju inte. Du är anonym av hänsyn till allihopa. Anledningen till att man skriver i såna här forum är ju för det mesta för att få råd och stöd.
Av olika anledningar kanske man inte får förståelse för sina känslor i hemmet. Tänk vad skönt att då få dryfta sina åsikter och känslor där man kan märks att man faktiskt inte är ensam, även fast det mörka dagar kan kännas så.

Kan han inte förstå det?

Du gör verkligen en bra analys av situationen, och jag känner igen mig i en del saker. Som andra har varit inne på tror jag att din man måste ombord. Han måste hjälpa dig att stärka din roll, att helt enkelt "vinna" maktkampen som pågår vad gäller mamma- och makarollen. Inte bra för flickan heller att ha en sådan här kamp pågående i hemmet. Hon kommer att må mycket bättre om hon fråntas den kampen tror jag, och får bli en tonåring i lugn och ro med ett helt annat fokus. Så, jag tror att din man måste stärka din roll (och flickans dotter/syster/styvdotter-roll) och ni måste gemensamt diskutera hur det ska gå till. Han kanske t ex ska markera mot dottern att "detta vill jag göra tillsammans med NN" eller "detta måste NN vara med och bestämma", när du inte är hemma. Behöver inte vara dramatiskt, bara en liten kommentar i förbigående vid väl valda tillfällen. Sen kan det vara bra också om din man och hans dotter (och kanske ni alla tre) kunde prata lite öppet om problemet. Sätta er ner och diskutera det helt enkelt. Inte så lätt kanske men ibland kan det vara skönt att lägga ett problem på bordet, men det funkar bara om din man förstår vad du pratar om och om du känner att du har hans stöd.

Nån mer som har erfarenhet att bonusdöttrar som har lite svårt att hitta sin roll i den nya familjen?

Jag har också upplevt liknande problem med mina sd. De har alla varit tätt knutna till pappan, och allra mest den yngsta som nu är i tonåren. Det har verkligen varit gifta-mig-med-pappa-beteenden. När hon var 12 kunde hon inte sitta själv utan att ha någon sorts kroppskontakt med sin pappa. Om hon t ex inte fick sitta tättintill smekte hon honom på benen i soffan. Han pussade henne i hela ansiktet med sådär 50 pussar (för mig en sån grej man gör med ett väldigt litet barn). Osv, osv.

Det kändes som de inte separerat alls sedan småbarnsåren. Efter rådgivning och bråk insåg min man att det här inte var så bra för flickan och ändrade det delvis. Ibland glider de tillbaka i det här och jag får rysningar.

Jag tror också att du behöver prata med din man om det här. Berätta vad du tycker är föräldrasysslor, som bara din man och du ska göra, och vad som är ok att dottern gör. Att du har en roll och hans dotter en annan när det gäller ert liv och ert gemensamma barn. Om man bara säger det på ett snällt sätt tror jag inte heller att dottern behöver bli sårad. Hon kanske helt enkelt inte förstår var gränserna går.

Mitt problem ligger tvärt om. Intresant att läsa era åsikter mm.
Jag har problem med min 13 åriga dotter.Jag och min sambo fick ett barn i hop för 4 år sedan.Här började våra problem. Dom gjorde saker ihop mm nu så är hon bara tyken mot honom, lyder inte mm mm Hon tar över rollen som "pappa" i våran familj. Han får "kämpa" för sin pappa roll. Hon vill nog att våran familj ska bara vara vi tjejer. Så jag känner igen jätte mycket som står skrivet här ovan...men jag sitter i den andra sittsen. Men jag känner mig totalt maktlös. Har pratat med henne flera gånger även sambon. Deras relation är bedrövlig i dagsläget. Pust!!!!
(Nu är det inte bara hennes fel, han är ibland väldigt trångsynt. Han har nog missat hur det är i tonåren