från en vilsen själ

Detta inlägg kommer bli långt och troligen osammanhängande. Behöver ventilera mina tankar innan jag sprängs.

Jag har egentligen ett bra liv. Jag har en bra utbildning, har precis börjat ett jobb som varit min dröm i 5 år, jag har en underbar sambo och vi planerar bröllop. Jag borde vara lycklig men istället gråter jag mig till sömns varje kväll. Bakom fasaden är jag rädd och vilse.

Relationen till föräldrar och syskon (främst mor) är ansträngd. För några år sedan bröt jag kontakten med henne helt efter en rad händelser men den är nu återupptagen om en mycket sporadiskt och ytligt. Min familj (far undantaget) tål inte min sambo. Jag kan inte ens nämna honom. Detta är en av anledningarna att kontakten brutits till och från. De verkar inte kunna förstå att jag är tillsammans med honom för att jag vill, för att jag älskar honom, inte för att provosera. För dem är jag den förrymda lillasystern som aldrig kan bli vuxen.

Min uppväxt var ganska isolerad, jag hade mycket litet kontakt med jämnåriga. Detta har gjort att jag har svårt att få kontakt med nya människor. Jag känner mig inte bekväm, vet inte hur man konverserar. Har dock några nära vänner där vänskapen hunnit växa fram långsamt. Jag är konflikträdd och vill inget annat än att bli omtyckt. Kommer dock hela tiden på mig med att säga saker som blir fel, små elaka kommentarer som inte alls är menade så. Vet inte hur andra upplever det men jag hatar mig själv för det.

På nya jobbet känner jag en otrolig press att jag måste visa att jag var rätt person. Så snart det går lite långsamt en dag får jag ångest för att jag känner att jag inte förtjänar jobbet. Jag tar på mig saker för att vara till lags och får panik för att jag känner att jag inte hinner med. Det har gått så långt att det inte känns roligt att gå till jobbet längre. Jag jobbar för att jag måste, för att jag inte kan säga nej nu.

När jag kommer hem är tårarna nära och minsta lilla motgång leder till hysterisk gråt. Min sambo försöker trösta men det slutar bara med att han får en helt oförtjänt känga. Sen blir jag än mer otröstlig för att jag betett mig illa mot den enda i världen som verkligen betyder något. Förstår inte varför han vill vara med mig trots detta och så gråter jag ännu mer.

Att tänka på bröllopet (det kommer bli ganska hemligt) borde göra mig glad men där finns bara ännu mer press. Det kommer innebära att jag måste berätta för familjen att jag gift mig och bytt bort familjens namn. Reaktionerna från detta kan jag inte ens föreställa mig, men de bilder jag får är att min mor hotar ta livet av sig med motivation att hon misslyckats i livet.

Samtidigt tänker jag på min sambo och allt han får utstå pga mig och vill inte att han ska drabbas mer. Kanske vore det bästa för honom om vi gick skilda vägar. Han bedyrar att han vill vara med mig, men hur kan man älska någon som endast känner avsky över sig själv?

Ibland när jag väntar på t-banan och känner vinden och draget när tåget kommer känner jag att det vore skönt att hoppa. Jag vet att det är fel och jag låter bli. Sist jag flög hamnade vi i ganska kraftig turbulens, min tanke var "Tänk om vi störtar" följt av att tänka att det vore skönt. Då skulle det ju inte vara "mitt fel". Dessa tankar skrämmer mig.

Vet snart inte vart jag ska ta vägen med mina grubblerier. Minsta lilla beslut tar en evighet eftersom jag måste gå över det gång på gång på gång. Håller på bli tokig på riktigt. Har ingen kontroll på mig själv. Vet snart inte vad jag heter.

Om någon fortfarande läser, tack för uppmärksamheten. Det var skönt att få ut lite tankar.