Lever du också med en energitjuv?

Jag vet att det är svårt men låt honom sura. Har han inte tagit kontakt med dig på så lång tid kan han gott få sitta och tycka synd om sig utan att ha dig bredvid sig i ett antal veckor till.

Och Du bör ta kontakt med t.ex. Alanon där du kan få prata med andra anhöriga/vänner till alkoholister/missbrukare. Det är öppet för alla, oavsett om man fortfarande har kontakt med den 'aktuella anhöriga' eller ej och kan vara ett bra forum för dig att få stöd från då du kommer att få prata med andra i liknande situation.

Om du vill och orkar så skicka ett brev till honom där du skriver hur DU vill ha er kontakt, om du alls vill ha någon. Då har du meddelat din sida av saken och vill han verkligen ha någon kontakt er emellan så kommer han att iallafall försöka anstränga sig.

Jag har också en pappa som är en energitjuv. Jag har hjälpt och stöttat honom både känslomässigt och ekonomiskt under hela min uppväxt. Nu är han svårt sjuk och har väl inte så lång tid kvar och detta bidrar till att jag känner mig tvingad att upprätthålla en kontakt som väl egentligen inte är bra för mig. Även min pappa har haft alkoholproblem, men sedan nyår så har han faktiskt inte druckit alls, vilket beror på att vi inte handlat åt honom (han är pga kroppsliga problem bunden till sin lägenhet).

Jag känner inte att jag "kan" göra slut på relationen som situationen är idag, men tillsammans med den sorg jag kommer att känna när han går bort, så kommer det förmodligen även vara en lättnad.

Här är det min mamma som är energitjuven.... Eller tjuv... Hon är fan energimaffia känns det som ibland.... Hon hotar och tar och hotar och tar och hotar och tar...

Nu förra sommaren fick till slut min man nog och sa vad han tyckte.... Det får jag ännu äta upp.....

Vad var det han sa då.. ?? Ja, det var inget farligt egentligen... Han sa ju bara som det var.... Att hon har ett barn som inte vill veta av henne alls, två barn som mer eler mindre gråter ett par gånger varje månad efter smtal med henne samt ett barn som har slutat bry sig men som låter henne hållas.... Att hon misshandlat framför allt mig (vilket jag och mina syskon konstaterat) fysiskt och psykiskt så länge jag kan minnas.... Att hon av någon anledning har ett så pass dåligt självförtroende att hon inte klarar av att andra har et bättre och då måste hon slå ner på dem.... Han sa att han tyckte det var synd att det var så men att han inte kunde fatta att hon aldrig slutade någon gång då hon borde se vad det gör hennes barn...

Kan ju nämna att jag gick i taket totalt på maken som sa det där... Jag har ju redan för 15 år sen och 10 år sen och 5 år sen föröskt få svar på allt det han tog upp och första gången skyllde hon på sexuellt utnyttjande som barn, andra gången på blackouter och att hon inget mindes och tredje gången ryckte hon bara på axlarna och sa "Jaja" och sket det hela sen... Jag visste ju att det inte gav nåt att ta upp det där med henne och att jag skulle få äta upp det de kommande 20 åren eller så... (Hon gnager på vad hon anser vara oförätter som gamla köttben... )

Jag är så pass hunsad och lagd i rätt fåla att jag trots allt hon gjort iaf ringt pliktskyldigt till henne varje dag sen jag flyttade hemifrån för snart 16 år sen.... Pratat mellan 2-5 minuter, mest om henne och pappa, det tycker hon om..... Tills min man fick nog och spärrade telefonen för utlandssamtal... (De bor i ett annat nordiskt land numera... ) vilket gjorde att jag alltså inte kunde ringa.... Bara skicka SMS med min mobil och den fylls ju bara på med 300:- per månad så det blir inte så många SMS till henne heller numera, 1 om dagen ungefär....

Och gud vilken lättnad... Jag slipper höra hennes malande röst.... Dag ut och dag in.... Jag slipper höra henne anklagerlser och hennes dömande ord om allt och alla... Jag slipper stå till svars för saker jag gjorde då jag var 12 år gammal.... Jag slipepr henne helt enkelt... Hon ringer 1-2 gånger i veckan numera.. Pratar 2-3 minuter, inget mer.... Och det är himmelskt...

Jag kan inte göra slut med henne helt och hållet.... För även om jag har otroligt mycket mörkt i min barndom och ungdom pga av en psykiskt instabil (har jagfattat nu i vuxen ålder) människa så finns det även så mycket ljust också.... Och det är det ljusa jag håller fast vid.... Och även om hon i perioder är knäpp så vill jag iaf att mina barn ska ha nån sorts mormor men jag lämnar henne aldrig ensam med dem.... Tyvärr... men jag litar inte på henne...

Dock har hon slutat få sno alla energi av mig.... Lite tar hon fortfarande men bra mycket mindre än förr och det är otroligt skönt...

Det finns stödföreningar för barn som i dag är vuxna och som vuxit upp i hem med alkoholproblem, ta kontakt med en sådan.... Sen finns det även nätet ;) där man kan få tömma ur sig om det man varit med om och där man kan få stöttning... Sen finns det naturligtvis terapi i olika förmer.... Jag gick hos en kurator under hösten för att få prata av migdå jag helt gått ner mig... Hon i kombination med "lyckopiller" under en kortare period lyfte mig otroligt mycketoch fick mig att sluta anklaga mig själv...

Bygg upp dig själv... Ta avstånd från honom ett tag och berätta varför i ett krotare brev.... Bygg sedan upp dig själv för att sen orka med att ha ett längre snack med honom alt. skriva ett längre brev.... Men ta hand om dig själv i första hand.... Du har bara ett jag och det jaget måste du vårda...

NadiaMi: Tack för ditt fina svar. Tyvärr är det nog så att jag åtskilliga gånger har provat dessa vägar som du föreslår. Min pappa är nu (enligt egen utsago) nykter sedan drygt ett år tillbaks. Jag vet inte vem han fösöker lura
Han dricker nog inte lika mycket längre, men nykter är han då INTE. Det gör mig så less, att han underskattar min förmåga och garvar bakom ryggen på mig. Jag som levt med hans alkoholism i alla år, är absolut den som först hör eller ser när han druckit. Men jag har kommit till det stadiet att jag inte längre orkar bry mig. Jag hatälskar pappa. Har dock nu kommit till ett stadie i livet där jag inser att jag kanske måste bryta med honom eftersom han drar så oerhört mycket energi ur mig, som jag behöver till annat. Jag orkar inte längre trippa på tå för hans skull.

Me2: vad jobbigt du har det! Jag förstår att du känner att du måste finnas där för din pappa när han är sjuk. Men samtidigt är det så tragiskt att det är DU som ställer upp för din pappa nu, när han aldrig gjort detsamma för dig. När det gäller min pappa så har jag svårt att se meningen längre i att hjälpa och stötta honom eftersom han aldrig givit mig ens tillnärmelsevis samma stöd. Men skulle han bli sjuk, så vet jag ju med mig att jag kommer att finnas där för honom ändå, trots att han faktiskt inte egentligen är värd det längre. Hoppas du orkar igenom din pappas sjukdomstid utan att knäcka dig själv.

JessicaAcissej: Tack för ditt svar...din mamma låter precis som min farmor. Hon är precis likadan. Ingenting man gör är någonsin bra nog, och hon ältar gamla oförätter som hänt henne i livet. Vissa saker som hände under hennes egen ungdom ältar hon och tjatar om än idag, fast det har gått 50-60 år. Det är tragiskt när männsikor "fastnar" och inte kan komma vidare i sina liv. Jag hade orken och styrkan att bryta med min farmor för snart ett år sedan, efter åratal av dagliga, malande samtal. En oerhörd lättnad. Att min pappa nu är som han är, är inte underligt alls. Men jag orkar inte längre ta skiten! Det verkar vara dömt, generationer av dåliga barndomar rullar på i en ravin. Jag är tjatad till leda av att höra pappa älta sin barndom, men han har inte förmågan att ens för en sekund sätta sig in i vad han utsatt mig för.
Jessica: jag förstår att det är svårt att bryta helt, sitter ju själv i den sitsen. Men som du skriver, man får inte låta denna typ av människor äta upp en. Ska man orka så måste man sätta en gräns för hur mycket kontakt man kan ha. I min pappas fall är inte kontakten särskilt tät (nåt telefonsamtal i veckan) men det är sättet han behandlar mig på som gör att jag måste avsluta på nåt sätt, annars går jag under.

Vill tipsa om en bok, som är den absolut bästa jag läst på länge! Det har givit mig en enorm styrka att läsa den och jag tror den skulle hjälpa alla människor, även de som inte tror sig ha en energitjuv i sin närhet. Man förstår sina egna känslor, och varför man känner som man gör i umgänget med andra. Och framförallt, den ger styrka till att bryta en sjuk realtion, eller att kunna se på saken mer objektivt och inte ta på sig skulden över hur det är.

Boken heter "ENERGITJUVAR, i familjen, i relationen och på jobbet" Den är skriven av socionomen och samtalsterapeuten Ingalill Roos. Den rekommenderas varmt!!

Går in anonymt, då jag inte vill utlämna någon. Det handlar om ett barn, mitt styvbarn.
Han är innerst inne en underbar kille, men har hamnat på villovägar fullkomligt.. Har i åldern 15 redan hunnit långt när det gäller sitt drogande, senast injicerade han amfemtamin intravenöst. Snacka om energi tjuv.. Han bor inte ens hemma(är boende på behandlingshem) men han är ALLTID närvarande ändå, genom det han gör som inte är speciellt positivt om man säger så!
Vi har 6 barn till i vår familj, som ständigt hamnar i skymundan pga min mans äldsta son.
Ibland vill jag lämna mitt livs stora kärlek och pappan till vårt gemensamma barn, för att överleva och för att kunna ge det mina egna barn behöver, en närvarande och glad mamma!

Hej Citron: jag förstår att det är en riktig energitjuv, så tragiskt!! En knarkare är ju dessutom energitjuv på ett sätt som överhuvudtaget inte går att styra. Hoppas att han slutar med sitt destruktiva beteende för allas skull.

Tack för dina ord! ja, det känns tragiskt att behöva uppleva detta genom ett barn.. Ett barn som egentligen inte ens ska ägna sig åt drogande överhuvudtaget. Beklagar att du lever med en pappa som är en äkta energitjuv, beklagar också att du hela ditt liv varit tvungen att ta rollen som förälder i en destruktiv far/dotter relation. Försök begränsa den energin han får ta av dig. Låt honom tjura om du inte kan tillgodose hans omedelbara behov, Låter lite faktiskt som han fortfarande är ett trotsigt och tjurigt litet barn som blir sur när han inte får sin vilja igenom. Att du gång på gång förlåter honom är ju naturligt, men tänk på att din kontakt med honom inte ska kosta dig för mycket, för gör det det.. då finns det inget positivt i relationen mer.

Jag upplever att jag har mer energitjuvar omkring mig än människor som ger energi. Just nu sitter jag hemma och mår riktigt dåligt av olika anledningar men nu när jag behöver prata finns ingen, fast det är jag som alltid är den starka annars så vill ingen hjälpa mig nu. Jag har funderat på att stöta bort dessa människor men då får jag ju inga kvasr. Senaste månaden har jag funderat på om det är någon "bscill" som går nu då precis alla omkring mig verkar må dåligt. Jag känner mig som en hobbypsykolog åt alla i min närhet...

Li: jag förstår känslan, att man kan känna att alla runtikring är energitjuvar men att man inte får någon kvar alls utan dem. Jag tror tyvärr att en del människor är "givarmänniskor" som det kan vara lätt att ta för givet. Man ger, ger och ger men får aldrig något igen, och de som ständigt blir "matade" inser inte att de sliter ut givaren till slut eftersom det alltid varit på det här sättet. Hoppas allt ordnar sig för dig, och du...jag vet att det är svårt, men en del människor mår man kanske bäst av att helt bryta med. Umgänget med andra människor skall nära - inte tära!