Gravid och rädd för att barnet ska bli missbildat/handikappat. Oroar mig hela tiden. Normalt?

Jag har oroat mig över att mitt barn ska bli handikappat dö osv varje dag i 25 veckor nu.. börjar också undra om detta är normal.. Sen tänker jag att han kommer göra det bara för att jag tänker det så ofta osv.. Men då är vi två ialla fall :D

Kan inte säga åt dig vad du ska känna eller inte känna..
Men all denna oro är ju inte till fördel för din graviditet om man säger så..
Om du är lugn och harmonisk förs detta över till ditt foster, vilket får positiva egenskaper sedan.
Det kommer du få en massa info om sedan av din bm.

Vad är det som talar för att din oro är besannad? Har ni, förutom kusinen, cp skadade inom familjen?

Att ta nupp-testet kanske skulle lugna dig, eller inte.
Vi fick infon, och den kan avar fel, vi valde att inte ta ngt som helst prov alls. Och jag är 33, hur gammal är du? Ju yngre desto mindre risk, fast det visste du säkert.

men det där mät-testet när dom mäter nacken på fostret så får dom inte fram om ditt barn har ds eller inte. Man får bara fram en ny sannolikhetssiffra och utifrån det ska du sedan ta ställning till om du vill veta mer, dvs ta ett fostervattenprov där dom får reda på dom flesta "defekter".

Men att fostervattenprov ökar risken för missfall är ju heller inget man sticker under stol med.

Dessutom, vid fostervattenprov kan man aldrig ändå se alla "fel", dvs dom kan ju aldrig se som vår bm sa, om barnet har njurfel eller kanske föds med ngt annat som är minst lika "belastande" som ett DS barn mm..

Vi valde bort alla tester, och lever under mottot att om jag mår bra så mår min bebis bra (är i vecka 24), om jag är lugn så förs detta över till mitt barn. Om jag äter rätt, frukst och grönt och massa vitamer och folsyra och det jag kan fär att förbättra utvecklingen av hjärnan, då har vi gjort vad vi kunnat, mer än så går det inte.

Och ska du göra dom tester du funderar på så tänk också på vad det får för följder, dvs, OM det skulle visa sig att det är ngn onormalt med fostret, kommer ni ändå behålla det?
Vi tog beslutet att inte göra tester pga att vi kände så starkt att detta är VÅRT Knytte, oavsett skador eller ev fel, och varför då göra tester som oroar och stressar upp i onödan?

Men som sagt, dina känslor är dina känslor och du måste få känna den oro du känner, men det gynnar inte barnet, och det gynnar inte dig som blivande mamma.
Njut av din graviditet istället, sluta oroa dig, det leder oftast ingenstans, det ger dig bara ännu mera grubblerier...

Om några veckor kommer du få se ditt barn på UL, om du inte redan har fått göra det, vi såg Knyttet första gången i vecka 11, men oftast sker det i vecka 18. Och om ytterligare några veckor kommer du få höra hjärtljuden och du kommer känna sparkar och det är en helt underbar känlsa, så njut istället av all denna tiden fram till BF.

Massa kramar, M

Jag oroade mej också massor och drömde mardrömmar om det... O_o Gjorde dock inte FP... ultraljudet såg bra ut fast barnet var lite litet så fick gå på extrakontroller för det. Oroade mej dessutom extra mycket när jag hann gå 8 dagar över tiden, hade ju hört att det kunde bli lite vatten/näring på slutet och att det kunde bli något fel av det. Under förlossningen så tänkte jag dock inte alls på det, hade fullt upp med annat :P

Och ingenting gick heller fel, han mår jättebra idag och är frisk :D Han verkar inte ens ha ärvt min allergi hittills :P

Hej

Jag tror det är fullkomligt normalt att oroa sig mycket under graviditeten. Det gjorde jag också under min graviditet. Tyvärr fick man oftast svaret att oroa dig inte det är klart att det ska gå bra. Nästan alltid gör det det men jag
fick tvillingar varav den ena senare visade sig ha ett handikapp/utvecklingsstörning trots att FVP visade normalt. Hon är världens goaste tjej idag trots sitt handikapp. Idag går hon i 1:an. Oftast går ju allt jättebra Men om det ändå inte visar sig bli som man tänkt sig så kan det bli precis lika underbart ändå-fast annorlunda! Jag älskar bägge mina barn ovärderligt! Det kan hända saker hela livet med ens barn. Det finns inga garantier för något och jag vi föräldrar slutar aldrig oroa oss för våra barn oavsett om de är i magen eller senare i livet. Jag önskar dig all lycka till och hoppas du kan få prata med någon så att du får njuta av din graviditet mer!

Helt normalt att oroa sig, frågan är bara om man vill att det ska styra hela ens liv?

Hej igen..

Jag förstår till fullo att det inte är lätt att koppla bort oron, men det vore nog bra, inte minst för din egen skull om du iallafall försökte.. Om än så lite pö om pö..

Ett steg i rätt riktning är ju att du skriver om den, då kanaliseras den ut..

Vill du skriva mer "privat" så hoppa in på min sida så har jag alltid ett lyssnande öra.

Men gör inte som min vännina gjorde, som också fick två st barn med enorma problem, inte alls sjuka, men otroligt stressade från dag ett, vilket bara späds på hela tiden.
Det hon gjorde var att i 9 månader letade hon upp på google alla sajter hon kunde, och all information hon kunde, om saker som gått snett, hon sökte helt enkelt fel och vad som kan gå snett.
istället för att se sig omkring och se att -Hallå, 100% av alla mina vänner och familj har fått friska barn...

Dom säger ju att man ska ta det lite lungt fram till vecka 12, kanske inte tokträna och hoppa och studsa men sen är det bara att leva så normalt man bara kan och orkar.

Förösk, du kommer få såååå mycket mer ut av din graviditet som ju faktikst ska vara något underbart för dig.

Om du lever med ngn, har du stöd i honom? Kan ni prata om detta och vad säger han/hon?

Ha en underbar dag, solen skiner, iallafall här, och det ger extra energi.

kramar Maja

Chleeo. Jag är gift men jag har inte berättat om min oro för honom. vill inte förstöra stämningen - han är så glad. jag kommer att vara 34 när barnet föds så jag är ju också lite äldre och har därför tänkt mycket på FVP. och jag tror att OM det visar sig va nåt fel på barnet vid ett FVP så kommer jag att avbryta graviditeten. jag vet att alla på FL blir skitarga nu men det är jag som känner så här. jag orkar inte med ett liv med ett gravt handikappat barn. det är synd om barnet som inte får ett värdigt liv samt om föräldrarna som går omkring olyckliga och oroliga resten av livet typ. jag är nog inte så stark som person att jag klarar ett skadat barn om jag kan välja.

men jag är glad att höra att jag inte är ensam om min oro. jag tror det är ganska vanligt ändå, åtminstone att man oroar sig nån enstaka gång under grav:en.

Vi har ingen mer i släkten som fått förlossningsskador än den där kusinen. hon föddes med navelsträngen flera varv runt halsen och föddes hängande ner eftersom läkarna tvingat mamman att gå upp och gå så att det skulle komma igång.

Vännen..ingen här på FL kan klandra någon annan för beslut som rör bara en själv och sin man/sambo.

Alla ÄR vi olika, och bara för att jag och Jonas känner oss starka nog att klara oss igenom eventuella svårigheter betyder inte att alla måste vara det. men för den sakens skull kan INGEN döma dig.

Men jag tror du gör bäst i att berätta för honom, det skulle nog göra honom ÄNNU gladare om du delade med dig om hur du känner. Så han KAN vara mer delaktig och kanske lugna dig, om du berättar har han ialafall en chans att göra det, sen om han tar den chansen att stötta dig det vet ju inte jag. Men det är nog värt ett försök, tror du inte?

Nu kanske jag är bortskämd med en underbar sambo som stöttar i alla lägen, men han är van, när vi träffades var jag redan skadad så att säga efter trafikolyckan och levde med ständig smärta i ryggen, han är van att stötta, puscha, vara engagerad i vad mina läkare och specialister kommer fram till och är angelägen om att om jag mår bra, mår barnet bra, och då mår även han bra..

Jag tror dessutom att din man säkert redan känner att något trycker dig, man brukar sällan kunna hålla masken eller spela teater så länge innan det skiner igenom och vi avslöjas av dom vi älskar.

Ta upp det lite odramatisk, bara säg att det är något som oroar dig men du kan inte sätta fingret på vad. Då får han chans att komma med egna tankar, det kasnke är så att han också trots allt skulle vilja prata om det men han tar inte upp det eftersom du inte tar upp det?

Jag hoppas ju verkligen att det löser sig för dig/er, verkligen. Jag önskar ingen att gå omkring med så mcyket oro som du verkar ha i kroppen..

Må så gott.
kram M

Visst oroar man sig och det klart att man önskar sig ett friskt barn. Men samtidigt måste man kanske accpetera att man inte kan kontrollera allt. Du skriver ju själv att även om FVP visar att allt är normalt kommer du att oroa dig för förlossningsskador osv. Och om förlossningen går bra kommer du kanske att oroa dig för att barnet får en infektion som leder till hjärnskada eller blir påkörd och handikappad eller att något annat hemskt ska hända.

Så är det ju hela livet och det går inte att få några garantier. Som jag ser det är oron lite av "kostanden" för den kärlek och glädje ett barn ger. För oron blir inte mindre efter att barnet fötts; det kan hända så mycket gräsligt att man aldrig borde skaffa barn öht om man vill slippa oroa sig.

Jag tror det är normalt att vara orolig, men tar det över hela ens liv borde man kanske försöka prata med någon! För oro har en tendens att bara bli värre ju mer utrymme man ger den; man kan liksom aldrig "oroa sig klart". Det dyker alltid upp något nytt.

Jag fyller snart 35 och väntar mitt andra barn så det klart att jag har tänkt tanken att något kan vara/gå fel. Men jag försöker tänka att barnet ändå är en del av mig och att han/hon vad som än händer kommer att ha känslor och behov av min närhet och kärlek. Och som jag ser det kan även ett gravt handikappat barn skänka glädje och mening åt livet och även själv ha ett meningsfullt liv! Och kanske är det någon mening med att man får just det barn man får!?

Eftersom jag tänker så har jag inte gjort FVP eller NUPP-test för jag hade nog aldrig kunnat avbryta graviditeten oavsett vilket. Men jag klandrar inte dem som väljer att göra så!

Vad underbart du skriver Aunt Molly!
Precis dom tankarna kan jag stämma in på, därav valde jag och sambon bort alla test vi kunde få göra.
Knyttet hade ju redan börjat bli en del av oss, av mig och Jonas, och inga testbesked skulle ändå få oss att avbryta graviditeten, för inga test kan vara hundra procent säkra ändå och tänk om man tgait bort ett frisk barn..

Min vännina födde sin dotter med DS, jordens underbaraste barn denna lilla solstråla som alltid är glad, hon är nu 1,5 år och börjat på vanlig dagis fast med extra resurs och alla barnen älsar henne, just för hennes positivitet. Och min vännina har aldrig låtit dotterns "handikapp" stå i vägen för något, hon är med i vardagen med allt vad det innebär, precis som deras andra två barn..

Men Anonym, jag hoppas att din oro snart går över, för som Aunt Molly skriver, det kommer hela tiden finnas saker man inte kan kontrollera eller styra över och det finns nog risk att oron tar över glädjen och att man missar det roliga och udnerbara man kunde upplevt istället för all oro...

Anonym (orolig) skrev 2008-04-03 14:33:01 följande:

Jag oroade mig för en massa saker när jag väntade min Leo. Jag oroade mig mest för att han skulle dö (jag skriver inte hur för då börjar du bara oroa dig för de grejorna också), men också för att det skulle vara något "fel" på honom.

Jag tror att det är fullkomligt normalt att oroa sig för det barn man bär i magen, det värsta man kan tänka sig som gravid är väl att barnet dör eller föds med något allvarligt handikapp.

Min son är frisk och glad.

Det är normalt o oroa sig men ja tror man ska försöka låta bli o ora o älta för mkt. Det mår man inte bra av. Stänig oro. Mår mamman sen inte bra mår inte bebis kasnke heller så bra. Förstå mig rätt.

Själv oroar jag mig till viss del nu när vi väntar nr två. Men inte för olika skador men för att barnet ex får kolik, autism vid senare ålder o dyl. kolik skulle va hemsk. har sett föräldrar närtan gå under pga av det. och så mkt hjälp finns ju inte.

Vi föde en helt frisk liten tjej. dock hade hon LKG (läpp, käk o gomspalt) Hade inte en tanke på att nåt sånt kunde hända men så blev det. Och nu med facit i handen va det det "bästa" hon kunde födas med då det går o åtgärda. Hon har knappt vart förkyld och är 2 år. alltid ätit o sovit som hon ska. lätt o ta med o lämna bort. En dröm unge Sen är det aldrig kul med operationer men ma nglömer så fort när det är över.