Hej,
Har just misslyckats med mitt fjärde IVF försök (36 år, svårstimulerad, dålig kvalité på äggen) och vår läkare ger oss inget större hopp att lyckas utan rekommenderar istället äggdonation. Själv känner jag mig inte riktigt redo ännu - men kommer jag någonsin att göra det? Hur växte era beslut att göra äggdonation fram?
Hej Okara!
Vill börja med att beklaga att era IVF-försök inte lyckats:(
Kände bara att jag ville svara på ditt inlägg, även om jag kanske inte riktigt är rätt person. Jag har aldrig haft någon annan möjlighet att få bärn än via ÄD eller adoption, p g a en medfödd kromosomavvikelse (Turners sndrom).
ÄD känns som en fantastisk möjlighet att trots allt få vara med barnet ändå från början. Jag kommer alltid att vara djupt tacksam över den kvinna som donerat ägg till oss. Vi har gjort två försök med ÄD (varav ett FET), som tyvärr inte lyckats, men vi hoppas på ett nytt försök till hösten. Jag har svårt att tänka mig att avsaknad av genetiskt band skulle påverka relationen till barnet, speciellt när man ändå får bära, föda och kanske t o m amma det. Visst kanske jag kan känna ett styng i hjärtat när man hör folk som måste diskutera om vem av föräldrarna ett litet barn är likt, men man blir väl extra känslig...
Adoption är också tänkbart för oss, om ÄD inte skulle lyckas, men jag tror faktiskt att den tidiga separationen och tidiga upplevelser som ett adoptivbarn har med sig i bagaget kan göra det föräldraskapet tuffare än att ha fått barn via ÄD. Men jag tror att öppenhet inför barnet är mycket viktigt i båda fallen.
Om ni nu tvingas inse att vanlig IVF inte fungerar för er och att er chans är ÄD, så får du ge dig tid att sörja att dina egna ägg inte fungerar. För det måste man få lov!! Sedan tror jag att du, även om du har svårt att tro det idag, kommer att kunna se äd som en fantastisk möjliget att trots allt få bli mamma.
Kram
Lillefot
PS Jag svara gärna på frågor om äd om du vill. DS
Fick beskedet förtidigt klimakteriet och hade då stått i IVF-kö i 4 månader.
Blev ställd i ÄD-kön rätt omgående efter det.
Jag kände från start att jag ville ta den chansen. Gener har aldrig varit viktiga för mig som för en del andra.
Visst funderade jag i början på hur skulle det kännas att få nån annans ägg. Just att äggen i sig inte var mina
Men dom tankarna gick snabbt över och det jag kände var hopp över att det skulle lyckas.
Och det gjorde det.
Jag kan välja mellan äggdonation & adoption. Adoptionskön slingrar sig fram såååå sakta att vi till slut iaf ville prova äggdonation. Jag har aldrig funderat mkt över att ägget är donerat (faktiskt är det inte ngt jag reflekterar mycket över), utan mer insett att det är min chans till barn med den jag älskar, där en bit av honom förevigas i mitt barn.
Däremot var vårt förstaval adoption, eftersom vi satte igång den processen först. Gener är relativt oviktiga i ett föräldraskap eftersom det handlar om omhändertagande och samhörighet genom annat än just generna.
Vi funderade även över ngt som heter "embryoadoption" där man tar emot bortadopterade embryon och ingen av oss har ett genetiskt band till barnet. Vi kom fram till att vi även kan tänka oss det om det inte fungerar med våra frysta ägg. Dvs det är föräldraskapet som är viktigt för oss.
Jag tror att om er läkare rekommenderar ÄD är det för genom
"vanlig" IVF är det väldigt lite chans för er att bli gravida.
Vi har ungefär en liknande historia, har gjort en IVF och därefter rekommenderade läkaren ÄD.
Det är ju psykisk påfrestande att inte bli gravid gång på gång.
Om du inte är mogen så tänk inte för länge eftersom ska du göra ÄD i Sverige är det åldergräns, även en adoption har väntetid
och åldersgräns, en familjeutredning måste göras.
Lycka till med ditt beslut.
Vårt beslut växte fram efterhand. Jag har 2 barn sedan ett tidigare äktenskap och de blir 20 och 23 i år.
Min förre man vägrade att skaffa fler och steriliserade sig.
Vi gick skilda vägar ett antal år senare.
Men min barnlängtan har aldrig försvunnit under åren.
Träffade min nuvarande man våren 2004. Vi kom ganska fort fram till att båda gärna ville ha fler barn.Han har barn sedan tidigare äktenskap men har aldrig fått uppleva allt det som händer när barnen växer upp eftersom mamman hela tiden motarbetat att han ska få träffa dem.
Vi har försökt på egen hand sedan sommaren 2004 och även genomgått IVF behandlingar som inte fungerade.Vi ses som oförklarligt barnlösa.
När vi sedan genomgått sorgearbetet att vi kanske aldrig skulle få barn. Var det en läkare i vår bekantskapskrets som sa att det fanns ju ÄD.
Vi tänkte fram och tillbaks och kom fram till att den genetiska biten är inte så viktig. Min man blir ju biologisk pappa och jag kommer att ses som barnets mamma, även juridiskt.
Känner att vi kommer att få samma känslor för detta barn eftersom jag kommer att bära det under hela graviditeten och kommer att föda barnet själv. Vilket gör att de känslomässiga banden stärks. Och vi ser det så här: Det blir VÅRT barn och jag har bara fått en äggcell från någon annan.
Och kliniken kommer att leta efter en kvinna som är så lik mig som möjligt.
Hoppas du får nytta av svaren 
makima
Okara, även vi blev rekommenderade ÄD när IVF var kört. Jag reagerade direkt med att såga den idén. Tänkte att det var ju VI som skulle ha barn.
Sen sörjde jag länge. Det var en stor sorg. Usch.
Jag har barn sedan tidigare och mannen räknar absolut min familj som vår, men han vill ju vara med ifrån början.
Vi åkte på semester ett par år senare och på stranden kryllade det av barn. Och jag tänkte, att de där kunde vara mina allihop, jag skulle älska vem som helst av dem ifall de var mina.
Det är ju en framtid vi vill ha, en framtid med familjemiddagar och ungar som ska på fritidsaktiviteter och som ger livet liv.
Och SÅ himla märkvärdiga är inte mina gener!
Hej igen,
Håller absolut med om att äggdonation är en fantastisk teknik och för oss är det alternativet mer tilltalande än adoption (eftersom man vid äggdonation får vara med redan från början) eller barnlöshet. Är också övertygad om att jag kommer älska ett barn som kommit till genom äggdonation precis lika mycket som om det var mitt eget genetiska barn. Men faktum kvarstår - mina gener kommer inte leva vidare (och därmed heller inte mina föräldrars eftersom jag inte har några syskon) och för mig känns det jobbigt. Beror kanske på att jag är utbildad biolog men vad förutom våra barn lever kvar efter det att vi dött (om vi nu inte råkar höra till de få som platsar i historieböckerna)?
OOps! det blev visst fel med inlägget 
Mitt svar kom med i Okaras inlägg...