Tillbaka i skiten igen... Ätstörningar :-(

Du kan väl kontakta vården direkt, så att du kan få stöd på en gång innan det blir lika jobbigt som tidigare? Tror att det är jätteviktigt att du får support snarast, var inte "duktig flicka" och försök lösa detta själv. Och din sambo får väl för tusan skärpa sig och stötta dig om du behöver det!
Hoppas det går bra för dig!

Jag håller med det första inlägget. Ta kontakt med vården direkt innan det blir värre. Och prata med din sambo. Ju fler som vet om situationen och hur du känner ju fler kan "hindra" dig från att sjunka djupare.

Jag skulle också vilja ge dig rådet att hålla dig på långt avstånd ifrån ALLA former av dieter eller sätt att äta som frångår det "normala" (=ät när du är hungrig och ät tills du är mätt). Att som f.d. ätstörd på minsta sätt kontrollera sitt matintag kan trigga igång det hela igen. Du är aldrig helt fri förrän du kan äta utan att tänka.
Du bör också försöka sluta tänka i termer ava tt "unna" dig. Det är jättefarligt att tänka så, speciellt om man haft en ätstörning. Begreppet unna sänder signaler om att det egentligen är fel det man gör, och då är det lätt hänt att skuldkänslorna. Mat bör aldrig vara förknippat med några sånna känslor öht. Man äter för att man är hungrig, eller sugen. och det är alltid ok!
Vill du på allvar bryta helt med dina ätstörningar så måste du (tyävärr, vill inte låta hård men det är ren sanning) bryta helt med ett ätstört mönster. Och att äta enligt en "metod" eller att tänka att man "unnar" sig saker fallar klart in i det mönstret.

Styrke kramar

Tack för kloka ord... grejen är den att jag vill gå ned i vikt, har fortfarande några kg som jag vill gå ned efter graviditeten, men hur gör man det på rätt sätt? GI har funkat bra, men vet oxå att jag nog är lite för hård... svårt att äta nåt extra, skuldkänslorna kommer... Under graviditeten åt jag nästan vad jag ville, kunde släppa de tankarna för en stund...

Jag både vill och inte vill berätta för min omgivning... Jag är så rädd... vill inte att folk ska se mig som sjuk igen... Är jag sjuk? jag vet inte vad som händer med mig... Idag har jag varit och tränat, som alla andra kvällar... jag och sambon hade ett rejält bråk om att jag jämt... alltid tränar... det är avkoppling för mig, men erkänner att det ibland oxå är ett tvång, vilket är farligt... maten funkar bättre när jag äter sunt och tränar, men jag kan ju inte träna 6-7 ggr/v... blir lite mycket... borde va hemma mer på kvällarna, men det är min enda chans att träna då jag är hemma med lillan hela dagarna... Som sagt, vill verkligen inte falla tillbaka och är livrädd att jag ska föra över några dumheter till henne, det ska INTE få hända!

TS - visst låter det på ditt inlägg som att du inte är helt frisk i alla fall. Du säger själv att du har svårt att se på både mat och träning utan att det finns ett visst mått av tvång och skuld i det, och så ska det ju inte vara. Och att träna varje kväll när man är småbarnsmamma går oftast inte ihop, det är bara att acceptera att när man får barn så är det inte man själv som går först längre.

Så ja, jag tycker att det låter som om du är sjuk, om inte annat på god väg att ramla rakt ner i det igen. Ta kontakt med vården igen, för din skull och för din lilla familjs skull. Du behöver faktiskt hjälp. Jag förstår att det tar emot, att du inte vill visa för omgivningen att du "trillat dit" igen, men om du vill bromsa detta så har du inget val. Du vet säkert själv att det så lätt börjar med att man tänker "jag ska bara gå ner de här fyra kilona och sen blir allt bra" - men sen är den onda spiralen igång.

Du behöver hjälp med att lära dig att acceptera dig själv. Du är en fin och god människa även med några extrakilon (som för övrigt förmodligen bara är extrakilon i just dina ögon). Givetvis är det tillåtet att försöka gå ner några kilon utan att klassas som "sjuk", men när det går över i tvång- och skuldkänslor och blir viktigare än allt annat, då är man inte frisk.

Det är jättebra att du ventilerar dina känslor här på FL, det tyder ju på att du innerst inne vet att allt inte står riktigt rätt till.

Hoppas att du väljer rätt väg och får hjälp att må bra igen. Du är inte en svag människa för att du ber om hjälp - tvärtom är det en oerhörd styrka att kunna göra det!

Tack... Viljan är ju enormt viktig, utran den så fxar man det inte och jag vill verkligen, vill vara/bli helt frisk och fri från det här. Ska dra ned på träningen och försöka att prata med min sambo ikväll... kanske även ringa till kontakten jag hade när jag gick i behandling. jag vet ju faktiskt att det går att bli frisk från detta, men känner mig som sagt så rädd och sårbar just nu...
Träffade en vän som jag gick i behandlingen med här för några veckor sedan, hon är ej frisk och jag tror nog att det påverkade mig negativt... det drog igång mycket tankar som jag trodde var borta...
Anonym (i know) skrev 2008-04-10 08:18:31 följande:

När det gäller att vilja tappa i vikt och samtidigt ha en ätstörning i bagaget är oerhört svårt!
Att vara helt fri från sina ätstörningar innebär ju också att acceptera sig själv och sin kropp precis sån som den är!
Jag tror, och av egen erfarenhet, att innan man kan hålla träning och ett kontrollerat matintag på en nivå där det inte är förknippat med krav, prestation eller skuld så ska man låta bli helt. Vad gör det egentligen att du väger några kilo mer än du vill? Med mindre skuld följer ofta ett mer normalt och balanserat matintag som i sin tur ofta resulterar i en viktstabilisering på en bra och hälsosam vikt. Att äta utan att tänka på det innebär INTE att gå upp i vikt.
Och träning gör man för att det är skoj! För att man mår rba av det. kanske behöver bli lite starkare när man har en liten att kånka på hela dagarna. Kanske för att orka vara vaken en hel natt när lill*n är sjuk. Det handlar om hälsa, inte vikt. Vikt är och måste få vara, speciellt om du haft eller vill ur en ätstörning, en ren BISAK till ett hälsosamt liv.

Det går. Det är skitsvårt, men det går.
Jag tränar själv i mycket liten skala. Enbart av den orsak att min rygg inte orkar småbarnslivet annars. Och min man är informerad om när och hur ofta jag tränar, samt att jag sagt till honom att stoppa mig/säga ifrån(bli arg om jag tränar med än så eller om han på andra sätt märker att jag ändrar mitt beteende.
Du kanske ska våga lita på din man? Min är en enorm stötta och hjälp. Kanske kan din vara detsamma för dig?

Förrästen TS; Du råkar inte bo i Stockholm?

Tack för att du/ni tar er tid att skriva... Dagen har varit tuff... började bra med frukost och sen lunch... helt normala portioner, men efter lunchen blev jag otroligt sötsugen och tog en bit mörk choklad 88%... en bit blev 2 bitar och efter det så gick jag till skafferiet och tog lite nötter och sen blev det en liten kaka oxå.... fattar inte varför jag börjat så igen... Det är inga enorma mängder, men mer än jag tänkt mig och då blir det liksom kört för mig... Kunde inte behålla det utan jag kräktes naturligtvis, skäms och avskyr mig själv när jag gör så... Har tänkt flera dagar nu att "Nu är det SISTA gången", men det blir inte så tyvärr.... men nu säger jag det till Er oxå... det var sista gången jag gjorde så!

Skulle egentligen ha velat träna ikväll, men jag avstod och tog en promenad med en kompis och lillan istället... Till middag blev det fil med banan och 1 smörgås, hann inte med att laga mat idag, men annars funkar maten jätte bra så länge jag INTE äter nåt onyttigt utöver det...
Min sambo har verkligen varit underbar och stöttat mig, han fick mig att förstå att jag var sjuk... men vet oxå att han är väldigt less och trött på det här med mitt krångel... han bryr sig på alla sätt, men ibland rinner hans tålamod över och han fixar det inte... vet inte hur han skulle ta det om jag sa att jag fallit tillbaka... vill så gärna berätta, önskar att jag verkligen visste till 100% att han skulle krama om mig, tala om att han fanns där för mig... att vi skulle hjälpas åt att fixa det, men jag vet inte om han tar det så...

Jag bor inte i Sthlm tyvärr, vad tänkte du på?
Jätte bra att du har din man som finns där och stöttar dig. Kämpar du fortfarande med mattankar? Blir man nånsin av med det helt?

Kram på er alla!

Anonym (Been there) skrev 2008-04-10 16:07:55 följande:

åh jag känner igen mig så mycket. har kämpat med ätstörningar i många r. var fri från dem under raviditet och kanske ett år efter. jag kan inte acceptera hur jag ser ut. allt jag gör blir maniskt. tränar jag så får ag dåligt samvete om jag inte tränar varje dag, ska jag äta nyttigt får jag ångest av mista lilla. nu har jag just avslutat en cambridge kur med att hetsäta 8 kexchoklad och spyt upp dem..
faan.
jag har sökt hjälp när jag varit sjukare än jag är nu och det var värdelöst. sitta i grupp och snacka. blä.
jag är livrädd för att min familj ska få reda på detta. skulle gänra prata med någon men jag vet inte med vem.

Anledningen till att jag frågade om du bodde i Stockholm var för att jag såg att AB-kontakt har stödgrupper där för gravida och mammalediga.

Det märk tydligt på det du säger att du sitter fast i ett skadligt mönster. Du klarar dig sålänge du äter inom din ram. Råkare det blir mer än du tänkt dig så blir det panik.
Alla regler och strukturer man bygger upp för att klara av sin vardag är ju egentligent till för att behålla kvar sin ätstörningen, även om man intalar sig att de är till för att kunna leva utan ätstörningen. Förstår du hur jag menar då?
Någonstans måste man bestämma sig för att bryta med det ätstörda mönstret. Jag tycker det var jättebra att du skippade träningen och tog en promenad istället. Kanske kan du skippa träningen helt ett tag? Eller bara bestämma 1-2 fasta dagar i veckan och ingen träning utöver det? Klarar du sen av det och känner att du vill träna mer kan du ju öka det men minska direkt igen när det börjar bli ett tvång.
Min erfarenhet är att man måste gå till den andra ytterligheten för att återfå kontrollen. Är träningen ett tvång måste man avslå från den helt tills man klarar av det (ungefär som en alkolist).

Några andra första steg för att bryta med det ätstörda mönstret är t.ex följande:
-Har du en våg, så släng ut den och tillåt inte dig själv att väga dig hos andra.
-Spegla dig inte mer än nödvändigt. Att kolla så kläderna sitter ok är en sak. Men börjar du kasta blickar på hur dina lår ser ut, om rumpan är stor etc. så gå därifrån direkt.
-Undvik tidningartiklar och tv-program som handlar om kropp och bantning. Är det möjligt så undvik också att hamna i samtal med vänner och bekanta om mat och vikt. Försök slå dövörat till.

Kom också ihåg att har man en gång haft en ätstörning är man lite "allergisk" mot bantning och diet. Det är enormt lätt att det triggas igång.

Vad gäller mig själv så blev jag kliniskt friskförklarad så sent som i somras. Då hade jag ätit normalt i över 1 år.
Jag äter helt normalt och utan att tänka på det. Men jag har fortfarande problem med saker som kan trigga igång mina tankar. Jag kan inte tillåta mig själv att ställa mig på en våg. Jag satte upp en spegel först i höstas (bara haft badrumsspegel innan) och det har inte varit problem fritt. Tränat har jag inte börjat göra förrän nyligen och det gav mig ett snabbdyk rakt ner i ätstörda tankar igen.
Om det går att någonsin bli helt fri vet jag inte.
Däremot vet jag att det går att leva ett fullt normalt liv utan ångest och mat/kropps- tankar om man bryter med de saker som triggar ingen det.
Vill också tillägga att jag fortfarande går i samtalsterapi, trots att jag inte haft något ätstörningsbeteende på 2 år alltså. Nu jobbar vi med andra saker. Det är ju trots allt något som gör att man får en ätstörning från början och det kan man behöva reda ut.