• Anonym

    *Jag känner mig så ledsen och nedstämd.

    Jag känner mig så ledsen och nedstämd... dels är jag sjukskriven pga depression och äter Zoloft som aldrig gör någon nytta, känns så meningslöst. Ni som äter dem, hur mår ni? Är ni mindre nedstämda, jag börjar undra om man överhuvudtaget kan förvänta sig att må bra, kanske för höga krav.

    Sedan är jag mammaledig men känner nästan inga mammor häromkring, alla jobbar, skulle vilja lära känna mammor som man kan gå ut och gå med och fika etc. Kan tilläggga att jag bor i Stockholm. Känns så tråkigt, trodde på mammagruppen men det visade sig rinna ut i sanden.

    Normalt är jag en positiv person men det senaste året har jag inte alls mått bra, vad ska jag göra? Det kan kännas så meningslöst.....

  • Svar på tråden *Jag känner mig så ledsen och nedstämd.
  • Anonym

    Hej!

    Jag känner igen mig. Känner exakt lika dant. Allt går emot mig och den som jag vänt mig till har nu i sin tur vänt sig t ngn annan. Det förväntas att man ska vara en glad mamma och leka med sin barn men jag är precis tvärt om. Tvär o sur o orkar ingenting,.... är ingen rolig människa alls. Har fått svar från bvc att det går över - men när vet dom inte...

    Dagarn bara rinner förbi och jag känner inte för ngt just nu.

    Är ute o går ibland o så fick jag tipset om denna sidan som jag nu lever på... ska kolla in lite andra akt i min kommun, babycafe är inte min grej då jag har två st lite väl mkt att hålla reda på tycker jag, men yoga, eller vanlig träning eller ngt så man kommer igång fysiskt så kanske man tänker lite positivare.. Babyjympa kanske ; ) hoppas jag.

    Kanske inte har hjälpt dig så mycket, men jag ville bara säga att du inte är ensam om hur du mår. Tycker att du ska tala om det för bvc o se vad kan hjälpa dig..

    Kram på dig!

  • Anonym

    Jag har varit deprimerad i ca 2 år, har nu vart bra i 1 år men har fått slängar av min depression igen p.g.a. dödsfall i släkten, svajigt förhållande med sambon m.m. saker som inte är som de ska just nu.

    När jag hade min mörka period, brydde mig inte om att äta eller sova som jag behövde och funderade på hur det skulle va att vara död t.o.m.
    Levde då bara för mig själv, tog 1 dag i taget för att ens orka med vardagenn. Tyckte det var genant att uppsöka psykolog eller så så jag fick ta mig fram för egen maskin. Förhållandet till min sambo var inget direkt förhållande, vi bara bodde tillsammans men hade inget riktigt liv tillsammans förutom alla våra bråk.
    Det som hjälpte mig ur min djupaste depression var att jag lyssnade och levde mig varje dag in i den musik som jag älskar. Det var den jag levde för, musiken. Träffade ingen kurator och tog ingen medicin.

    Om du inte tycker din medicin hjälper så prata med en kurator. Det finns nån ny metod nu, det kallas nåt med kognitiv beteende terapi. fråga på vårdcentralen! Du måste ta tag i problemet från botten och ta reda på varför du mår dåligt, man mår inte dåligt utan anledning. Sen måste du försöka lösa problemet, vet att det inte alltid går/ är så lätt, men gör det bästa av situationen och gör saker som du mår bra av. Njut av din tid med din lilla bebis och ta en dag i taget om det är det du behöver.

    lycka till!
    många kramar!

  • Anonym

    tips: kolla på www.netdoktor.se
    där kan du registrera dig och prata med andra som också är deprimerade/ läsa mer om sjukdomen/ skriva dagbok m.m.

    vet inte om vad man ska kalla det, men jag tror det är nån typ av community endast för de som är deprimerade.

    kram

Svar på tråden *Jag känner mig så ledsen och nedstämd.