Ok..
Lite olika svar, så ja fattar inte riktigt vilket som gäller. Men papprerna finns kvar iaf tror ni? Å oavsett om man skulle få nån med sig att läsa dom om man nu behövde de lr inte, så ska de gå att få tag på dom alltså?
Då ska jag ta tag i detta på måndag, kommer förmodligen inte må bra efter om ja nu skulle få tag på papprerna, men jag måste verkligen få veta.. De e hemskt att ha vissa minnen av en grej men inte vara helt säker, allt kanske kommer klarna efter jag fått läsa dessa pappren, jag hoppas på nåt sätt att jag kanske kan minnas igen va som hände den där kvällen, och på ett annat sätt känner jag att det kanske e bäst att inte veta, att bara glömma den där saken,att inte låssas om dom få minnena jag har, för det är förmodligen kroppens eget försvar, att radera ut saker som är för hemska att minnas, för hemska för att leva med, jag vet inte,, ja har velat så jävla länge nu, å på ett sätt vill jag verkligen veta. Fast å andra sidan, skulle jag verkligen må bättre? De här e fan de svåraste valet jag har i mitt liv.. Va skulle ni gjort? svårt kanske att svara på när man inte vet vad det handlar om, men de handlar om min pappa och att han ska ha gjort nåt väldigt hemskt med mig när jag var i tre fyra års åldern.
Och enligt läkaren (detta har jag fått berättat av personen som var med som vittne vid rättegången) så hade någon med största sannorlikhet fört in något mellan mina ben.
Men i rätten så fanns det inte tillräckligt med bevis, även om läkaren till 99% sa att något hade hänt som inte ska hända ett litet barn hade hänt. Och trots mina egna ord till polisen å andra myndigheter så kunde dom inte fastställa att pappa var skylldig till något. Å dom enda minnena jag har av allt det här är polis förhören.
Straffet min pappa fick, var att under en tid, vet ej hur länge inte fick träffa mig själv, utan att soc skulle vara med vid umgänget. Under den här tiden skedde de en massa hemska saker hos min mamma också, hon träffade nån ny kille, en psykopat, hon börja knarka, han misshandla henne. Hon blev så förstörd av allt så hon bara släppte allt. Hon förlorade vårdnaden av mig och min bror. Min bror hade en annan pappa, som inte ville ha honom, så han flyttade till våran dagis fröken som har funnits där sen den dagen. Å soc helvetet ansåg de inte att det var någon fara för mig hos min pappa, och att de inte fans några brister i hans skötsel av mig så fick han vårdnaden av mig.. Så i hela mitt liv har ja levt me en människa som kan ha gjort nåt sjukt mot mig, men som ja tvingats leva med, trots vissa minnen,, '
Nä fan,, ja måste få veta... eller?
