Min man tar inga som helst initiativ - jag orkar inte längre

Kunde varit jag som skrivit ditt inlägg förutom att vi bara har ett barn, bor i våning och inte varit tillsammans lika länge. Men jag har under hela tiden vi varit tillsammans tagit 95% av ansvaret för hemmet trots att jag ber snällt och vänligt och sedan kommit med påminnelse efter påminnelse så händer INGENTING. Just nu är han föräldraledig medan jag jobbar mer än heltid (8.30 - 18.30) då jag har ett chefsjobb. Trots detta måste jag varje dag mata, tvätta och klä på vårt barn innan jag går till jobbet. Kommer hem vid 19-tiden varje dag efter att ha handlat mat. DÅ är det dags att diska all disk som samlats under dagen medan jag fixar middag åt vårt barn och lagar middag åt oss. Därefter är det dags att ta hand om hela disken innan jag badar och lägger babyn.

Jag har nu ställt ultimatum till honom; gör minst 50% av arbetet hemma, annars åker du ut. Alternativt får han anställa någon som gör hans del av jobbet. Just nu är jag ensamstående med två barn och det är JÄVLIGT jobbigt, så jag förstår dig som tröttnat på att vara ensamstående med tre barn.

Ställ ultimatum till din man. Jag har en bekant som efter tio års äktenskap fick höra sin man säga att han aldrig kommer att ändra sig och då tog hon ut skiljsmässa. Fullt förståeligt anser jag.

Jag tror inte på ultimatum. Det är en sådan negativ klang. Det är inget konstruktivt sätt o lösa en konflikt.

Vad gör att din man inte gör något? Har han alltid varit sådan eller är det något som har kommit på senare tid?

Han gör en del hushållssysslor men efter att jag har tjatat och frågat, det största problemet är att han inte tar tag i något på eget bevåg. Det kan vara allt från större saker till småsaker, som att ansvara för att svara på barnens kalasinbjudningar, tvätta bilen, ta hand om hans egen post osv. Det finns inget som han tar tag i.
Ja, vad är det som gör att han är så här? Han tar för givet att jag gör vissa grejer, men en del saker vet han att jag ej kan göra (typ byta däck på bilen, åka iväg med skrot/trädgårdsskrot till tippen för att säckarna är för tunga), men det blir aldrig gjort så det slutar med att jag tjatar på honom.
Vi kom överens om att för att slippa tjata så skulle jag skriva upp på en lista saker som han skulle ansvara för, så det har jag gjort nu men han tittar ju inte på listan, så inget händer ändå. Känns ganska otacksamt.
Nu har jag föreslagit att vi ska provseparera, på så sätt måste han ju ta sitt ansvar. Men det vill han förstås inte.
Nej, han har inte alltid varit såhär, men det syns ju tydligare nu när man har barn och det är mycket mer att göra och fixa med.

Varför jag undrade om han varit såhär förut är om det hade kommit i samband med barnen...om han fått någon slags depression?

Annars så kan jag ju undra varför du lärt honom att allt ordnar sig ändå. Han behöver inte göra ett jota. Du fixar ju iaf.

Wow,detta kunde även varit jag som skrivit här- men vi har varit ihop i 11år och varit gifta i 7år och har fyra barn..
Står oxå just nu och stampar för att d inte blir någon som helst ändring från hans sida...
Har försökt ALLT nu, t om sänka "kraven" på hur vi ska ha d överallt- både i förhållandet och i hemmet och med barnen..
Kan ju inte ge sig hur mycket som helst- nån gång får d väl ändå vara nog...
Känns inte alls kul att vara "ensamstående" med fyra barn. NÄR MANNEN VERKLIGEN FINNS MED I BILDEN FORTFARANDE... Oftast känns d ju som man har fem barn istället.. Suck! Eller vad tycker du??
Vad ska man göra??

Tös - nej, ingen depression eller något sådant. Ja, jag är medveten om att det har blivit så att jag har gjort saker och ting och att han då tar för givet ett jag gör dem, det har han tom sagt själv. Jag har försökt att skita i att fixa sakerna men då det i slutändan tex blir barnen som får lida för det så tar jag tag i det i sista sekund ändå (ett exempel på detta är att han lovade ta tag i nästa kalasinbjudan, dvs ringa och tacka jag och sedan köpa present. när han då inte gjorde detta så blir det ju mitt barn och vår familj som får skämmas när man ej ger osa i tid eller kommer för sent till kalaset för att man kommer på samma tid man ska åka hemifrån att det inte finns något paket och man måste åka och handla detta. kan ge många såna här exempel där vi alla eller vår ekonomi blir lidande). Ibland kan det vara så enkelt som att man bara skulle bli uppskattad att bli uppmärksammad över att man gjort sakerna, jag skulle bli såå glad om mannen bara kunde fråga typ "har du förberett vad x ska ha med sig till utflykten", istället för att bara ta så för givet att man inte ens noterar allt man gör.

Anonym (så trött) - jag vill bara säga som du: så trött. Jag har ingen energi över just nu känns det som. Jag har satsat så mycket på familjen och att vi ska ha det bra och man får just ingenting tillbaka, ibland undrar man varför man ska bo 2 vuxna ihop, det skulle inte göra så stor skillnad på det planet om jag skulle vara själv. Men jag vet ej om jag skulle klara att vara utan barnen varannan vecka, och sonen är bara 1 år...
Jag känner igen det där att det känns som man har 3 barn istället för 2.
Nu har jag skickat iväg en förfrågan om värdering på huset i alla fall så får vi se vad som händer. Han vill ju givetvis inte att vi ska separera (och det förstår jag ju för han lever ju ett ganska skönt liv), och har sagt att han är beredd att göra vad som helst och verkligen försöka skärpa till sig...suck, det där har man ju ALDRIG hört förut....Han är oförmögen att skärpa till sig så frågan är ju nu om man ska acceptera detta eller gå vidare. Hur tänker du...vad säger din man om detta?

jag kan hålla med...

vi har nyss bråkat om detta problem..
det går en period och sen är vi tillbaka i samma sväng igen...jag tröttnar på hans oförmåga till intiativ och det blir bråk. Han lovar förbättring, för att han verkligen vill att jag ska må bra. Men det håller aldrig särskilt länge..

Pust! Vad göra?

älskar honom! men ibland saknar jag lite mer driv och passion i saker och ting..

råd och tips någon?

Till Anonym - ja, jag har nog också ställt någon form av ultimatum tidigare och det som har hänt är att han har skärpt sig typ i 1 vecka, men sen blir ju allt som vanligt igen. Men det största problemet är som sagt inte att han inte hjälps åt med typ tvätt och disk, utan det är alla andra saker som blir liggande och inte åtgärdade. Sen man skaffade hus så är det ju otroligt mycket mer att fixa och dona med, både inomhus och på tomten. Vi hade som sagt delat upp sysslorna, jag ska ta mat & tvätt och han ska ansvara för städningen. Men är det rent någon gång? Nej...utan då får jag tjata för att han ska göra detta. Och visst kan jag strunta i att tjata, men återigen blir det ju familjen och barnen som blir lidande, man kan aldrig ta hem någon när man har stora dammråttor överallt och det är inte heller trevligt när man har en i krypålder. Han ska även ansvara för bilen dvs bla byte av däck, se till att den är ren. Det blir alltid tjafs om däcken för han byter dem aldrig och till slut åker han till en verkstad så han slipper byta själv. Bilen är alltid smutsig, vi har som sagt hus så man kan tvätta själv, men nej då samma sak där, det slutar med att han åker till en biltvätt. Alltså, hans lathet kostar oss pengar också.
Usch vad nere jag känner mig nu, trodde aldrig att jag eller vi skulle hamna i denna situation.

Anonym oxå - exakt så har vi här också. Bråk och löfte om förbättring, han vill mig ju egentligen bara väl och jag tror han uppskattar allt jag gör men varför kan han inte visa det lite mer?? Mer driv och passion - precis vad som saknas här också! Han är som ett rakt sträck, ingen passion här inte. Han älskar barnen över allt annat men inte kom det en endaste tår när barnen föddes...nu är jag löjlig jag vet men varför kan man inte visa känslor ens då när barnen kom....

TS
jag vet att min man vill mitt bästa oxå..jag tror att det r det som gör det så svårt.
jag har funderat mycket på vad det kan vara som gör att han är som han är.
För i övrigt är han supersnäll (nästan för snäll), omtänksam, givmild, ordningssam, och helt fantastisk..
Han är känd för att vara den goda och roliga...
Vi är jättebra vänner som har väldigt roligt ihop..
Men jag kan verkligen må jättedåligt över hans brist på driv.

Säger vi att vi vill resa, och jag vet att han verkligen vill resa... Så blir det ändå jag som får styra upp den. Sköta alla kontakter och bokning etc... Suck!

Antingen är detta bara hans personlighet eller så har han blockerat alla sina djupa känslor? För han är ganska dålig på spontana kärleksförklaringar och uttryck...

Jag kan bli så hård när vi bråkar om detta och slänga ur mig så taskiga saker. men jag e så trött att han lovar förbättring men inget sker...

jag har satt ultimatum flera ggr, men nu vet ju han att trots allt stannar jag varje gång... Och det vill jag ju! men jag vill inte driva allt...

Vilka ultimatum har du/ni satt?