Vi har ett barn som gladligen går fram till främlingar. Ibland bara för att le mot dem. Ibland för att ge en kram. Är det någon mer här som har eller har haft samma distanslösa bettende hos sitt barn? Vad gör ni i så fall för att visa barnet att man inte kramar främlingar? Problemet är ju också att främlingar som inte är insatta i adopterade barns beteende blir ju ofta glada och uppmuntrar barnet till kontakt.
Vårt barn är 2 år och har varit hemma i mindre än ett halvår.
Hej!
Vi hade stora problem med vår tjej när hon hade varit hemma ca ett halvår. Hon gick gladeligen iväg med vem som helst, sökte alltid bekräftelse hos främmande männsikor genom att söka ögonkontakt med dom, kramade gärna männsikor hon inte kände.
Jag började med att ALLTID säga att nej, det är mamma du skall hålla i handen, man kramar inte andra än mamma och pappa och när jag såg henne söka ögonkontakt med andra människor på tex språvagnen så ställde jag mig i vägen för henne, sökte hennes ögonkontakt istället och sa att här är mamma eller avleda henne på något annat sätt.
Vi körde stenhårt med detta tills vi märkte att hon inte var så "framfusig" längre. Och det tog inte så jättelång tid innan vi märkte att hon ändrade sig sakta men säkert.
Det var jättejobbigt och det tog lång tid innan vi vågade slappna av när vi var bland främmande människor. Men det lönade sig. Nu har vi en social tjej som vet att man inte pratar eller går iväg med främmande människor.
Det är bara att jobba på det så går det att få bort distanslösheten.
Lycka till!
Bra tips från familjen S.
Vi fick också be våra nära om hjälp eftersom vår 6-åring testade oss genom att gå till våra vänner för närhet. De fick vara ganska korta mot henne och hänvisa henne till oss, typ "gå till din mamma, jag är Annas mamma och kramar henne". Och i det läget var vi så klart där och tog hand om henne, ibland ganska bestämt för att visa att hon är vår och ingen annans.
Min bror gjorde så också när han kom vid 2 ½ års ålder. Mamma och pappa fick också be omgivningen om hjälp med detta så de förstod att det inte var bra att de lyfte upp honom för att gosa och kramas etc. Det funkade till slut 
Mitt barn är så distanslös. Har alltid varit det sen han var liten. Nu är han autistisk bla så det beror nog på det. Men hans går inte bort. Det blir inte bättre för att man varje gång talar om för honom att man bara får krama eller ta annan fyskisk kontakt med folk han känner. Våra barns distanslöshet beror nog på olika orsaker, ville bara skriva att jag känner igen det och vet hur jobbigt det är.
Mitt bästa tips är att förekom barnet. Sitt med barnet överallt där det finns andra människor. Lämna inte utrymme för att söka kontakter med främmande.
Vi har haft två barn som varit distanslösa, de två sista som vi adopterat, och det var till att ha stränga tyglar för dem länge. Vi försökte skapa närhet genom massage,flera gånger varje dag,det utsöndrar nämligen samma hormon som vid amning. Sedan åkte vi mycket till badhuset eftersom det är lätt att vara nära varandra i vattnet.Vi bar våra barn en hel del vilket för makens del slutade med diskbråck och sedan samsov vi,dock kunde inte tösen sova i vår säng så då fick hon flytta in i en säng bredvid oss.
Vi begränsade deras kontakter med främlingar nästan hela första året,det vill säga de fick umgås med mor och farföräldrar,mina och makens syskon och deras barn och andra nära vänner till oss och deras barn,samt barnen i vårt bostadsområde,men då fick kompisarna komma hem till oss och leka. Vi hade dem ofta i ett stadigt grepp i handen om vi var på stan eller i affärer,den ena vuxna körde kundvagnen och den andra höll fast dem.
En gång försvann vår son med en annan vuxen hållandes i hans hand och efter det blev vi verkligen rädda.Sonen trodde att det var morfar han höll i handen men det var det inte.....men han var frejdig och glad när vi hittade honom och inte ett dugg bekymrad över att hålla en främling i handen.
Vi pratade mycket om att man inte kramar och pussar andra människor utanför familjen och att man aldrig får gå med en främling.Tösen är fortfarande mycket social men hon har fortfarande bekymmer med anknytningen,dock är det en milsvids skillnad mot för ett par år sedan.Det blir bättre för varje dag som går......
Vi gjorde också så att när vi såg att de flirtade med andra människor brukade jag sjunga eller något för att påkalla deras uppmärksamhet eller så berättade jag saker för barnen med mycket glad röst.Ser ni träden där ute, de har gröna löv och kolla in dem röda bilen ) Vi övade mycket ögonkontakt,sonen har fortfarande en aning kämpigt med det. Sedan lärde vi dem att hälsa med hand,för då kommer människor på lagom avstånd,en viss distans upprättas, och barnen betraktas som mycket artiga när de kommer bort eftersom de hälsar med handen.Det har blivit en god vana som sitter i fortfarande
Närhet och olika närhetsövningar är det viktiga, för det är positiv förstärkning för barnet och för er vuxna i er anknytningsprocess som pågår.Gör det obekvämt att ta kontakt med främlingar genom att påkalla deras uppmärksamhet,inte genom att säja nej utan genom att vara mycket intressantare.Ha för vana att ha en överraskningsgrej i fickan,jag hade en liten fingerdocka som kunde komma fram vid bussåkning,som ungarna älskade och då glömde de omgivningen och andra människor.Eller något gott som de gillar i matväg,eller 5 russin eller en torkad aprikos,eller fruktbitar.
Vi pratade med våra vänner om vikten av att de inte gullade för mycket med barnen och att de skulle hänvisa till oss.Efter en period gick det mesta över och vi kunde lätta på tyglarna.Främlingar diskuterade jag inte med utan då påkallade jag barnens uppmärksamhet genom ett överraskningsmoment.
Tack för alla tips och råd! Jag uppsakattar verkligen att ni tog er tid!
Vi har precis varit och hämtat vårt barn i Kina. Vi har läst en del om det här med anknytning och distanslöshet och tycker att mycket låter vettigt så vi kommer säkerligen att hålla oss till mycket av råden.
I det vi läst står mycket om hur man bör göra, tips och råd och så, men vi har faktiskt inte läst så mycket om vad som händer om man INTE lyckas med anknytningen. Om barnet är distanslöst, vad ger det för effekter på kort och lång sikt? Jag vill gärna få era erfarenheter och kunskaper på området.
/L