Är der bara jag som upplever att förhållandet har blivit sämre efter att vi fått barn?

Prata med varann. Ju längre tiden går dessto sämre blir det. Ni har ett barn ihop - ni är skyldiga att se till att ni har det bra (även om ni gör slut).

Snarare är det ju ett faktum att de flesta förhållande utsätts för påfrestningar efter barn. Alla är definitivt inte lyckliga. 70% av alla samboförhållanden tar ju slut inom ett år efter första barnet fötts.

Jag är i samma sits... Har en underbar liten parvel på halvåret, men vad hände med man/kvinna-relationen liksom? Mannen somnar tidigt på soffan och jag går in och lägger mig efter att ha nattat lillen. Jag har försökt att ta upp detta, för jag saknar verkligen min sambo! Jag saknar att ha sex med honom och att mysa och kela Men, det är som att prata med en vägg.

Jovisst är det så. Själv var jag gift med barnets pappa, men vi skildes 5 år efter sonens födelse. Men det är jobbigt att vara skild med barn. Nya relationer med andra män kan bli oerhört komplicerade. Det är inget jag rekommenderar. Det blir bättre/lättare när barnet blir lite äldre.

Ursäkta om jag är petig, men det där kan ju inte stämma. De flesta barn lever ju faktist i kärnfamilj, inte bara 3 av 10. Möjligtvis kanske du menar är att 70% av samboförhållanden som tar slut, gör det inom ett år efter första barnet?

För övrigt känner jag med TS, har det precis likadant. Tror det är ganska vanligt, men i ett förhållande får man kämpa ibland och ge upp så himla fort.
Själv är jag separerad från stora barnens pappa, men tänker inte ge upp detta förhållande än!! Vill tro att det blir bättre när man vant sig i sitt nya liv!

Man måste prata med varandra, det är jätteviktigt. Maken och jag pratade jätte mycket innan vårt första barn föddes hur vi ville ha relationen.
Vi har alltid varit mycket fysiska, mycket pussar och kramar, smek och kel. Och vi har haft tur som fortfarande har det så. men vi pratade mycket och tror det har hjälpt oss bibehålla en man/kvinna relation fast vi är föräldrar.

Den första tiden efter en förlossning, upp till 1-1½ år, är ett förhållande (oftast) i kris. Det är inte lätt att ha små barn hemma så enkelt är det. Jag ska snart ha barn igen och jag och min man har redan pratat igenom det här, då vi vet att det inte var lätt förra gången. Men det går över om man bara kämpar. Orka stå ut det första året, sen blir det bättre... Prata med varandra, boka tid när ni ska ha sex annars blir det inte av. För att komma igågn igen med förhållandet till sin partner behöver man göra lite uppoffringar här och där, detta gäller såklart båda två.'

Lycka till!!!

Tack snälla ni för alla råd. Ni har så rätt. Vi måste prata med varandra och reda ut det här och börja umgås med varann igen. Det är ju trots allt vi 3 som är en familj nu. Det är bara så svårt att "ta tag" i något som känns jobbigt.

Känner igen det där.
Har en dotter på ett år och relationen mellan mej och sambon var väl inte den bästa första tiden. Jag var så inne i vår dotter, hade ingen/inget annat i tankarna. Det var hon och jag, sambon hamnade liksom utanför. Levde i min lilla "mamma-bubbla". När jag slutade amma helt vände det och det har bara blivit bättre och bättre. Vi pratar mycket och jag tror inte att vi varit lyckligare än vi är nu.

Håller med TS på alla punkter. Vi har en flicka på fem och en på ett år. Jag började gå hos en kurator redan när lilltjejen var tre månader. Nu har vi börjat på familjerådgivning. Tyvärr tror jag att det gick för långt för mig och att känslorna hann fördvinna helt inanan problemen blev tagna på allvar av min sambo. Rådet; kräv att ni ska få hjälp att prata konkret med varandra. Det är inget misslyckande att gå på samtal. Där kan det inte spåra ur och bli gräl...

Glömde bort att du ville ha råd.
Prata (som många andra har skrivit), berätta för varandra hur det är och hur ni vill att det ska vara. Glöm inte heller bort att lyssna på varandra. Ge varandra komplimanger, en puss när som helst bara för att visa den andre lite kärlek.
I inlägg 7 skrev en anonym att "boka in tid när ni ska ha sex", det funkar säkert för många men det hade absolut inte funkat för mej. Jag var väldigt stressad över just sex, att det bara måste funka på en gång, och då låste sej allt och jag stängde in mej ännu mer i min bubbla.

att lasa detta far en att INTE vilja ha barn ju!

Jo, första året var väldigt tufft men eftersom jag läst att folk skiljer sig så ofta under just första året bestämde jag mig för att hur dåligt vi än hade det så skulle vi hålla ihop. Sedan när det första jobbiga året gått och vi båda började jobba så blev allt bättre. Helt plötsligt var vi båda ute i arbetslivet och fick liknande behov igen. Mitt råd är att hålla ut men att prata. Vi säger ofta att vi är nmedvetna om att vi inte har så mycket sex och närhet men att vi båda vill och vet varför vi inte kan ha det. Sedan tycker jag det är jätteviktigt att få lite tid både med sin partner och för sig själv, annars är man alltid bara mamma.

Att många separerar under första året med första barnet känner man till.... Kan vara ett kämpigt år med många förändringar som är svåra att följa med i..
Vi hade det jobbigt många perioder,men vi gav oss 17 på att fixa det! vi intalade oss att det var det första året och det kan vara kämpigt på många sätt. Vi klarade det och håller ihop än, väntar nu vårt andra barn tillsammans. Lillen blir 2 i sommar.

Glöm inte att prata med varandra om det! Och glöm inte närheten! Bara att kramas, en berörning i förbifarten, hejdå puss när han far till jobbet...m.m...
Lycka till TS!

Jag håller inte med dom flesta här..

Jag anser snarare att vårat förhållade har stärkts sedan vår 1a dotter föddes för sex månader sedan! jag iallafall uppskattar min kille mer och känner att nu mer än någonsin behöver vi varandra.
Det blir inte lika mycket små tjafs längre som förut utan nu är det andra saker som är så mycket viktigare. Och visst jag har inte lika mycket ork för sex och sånt men det är bara faktiskt att ställa upp lite... gör man mer får man lust för mer har jag märkt för mig själv.