Peppa mig! Lever med deprimerad man

Lider med dig..kanske kan du komma med en ide att mysa framför en film tillsammans men nåt gott att äta..åka iväg...skriv ett brev till honom berätta hur du känner men att du älskar honom..

Lycka till

med dom ideerna kanske det släpper lite..att du visar att du verkligen vill vara med honom fast han mår skit just nu...

Har föreslagit så mycket sååå många gånger att jag börjar ge upp... Vill du duscha med mig? Ska vi sitta jämte varandra i soffan? Lagar lite god mat med gott vin till kvällen... visst, han smuttar på vinet och sen när det har varit mysigt ett tag så vill ha gå en promenad själv, eller så tar han bilen för en kort sväng. Och mitt mys att få dricka vin ihop med HONOM !!!försvinner j-ligt fort... har sagt det till honom, men tror inte han fattar, ärligt alltså, han fattar inte! Ja ni hör, jag är så ledsen.. så det låter argt...

Håller med Anonym nr 1, att du kanske kan skriva ett brev eller försöka berätta vad du känner.
Jag har själv lidit av depression och känner mig även nu väldigt nedstämd ibland. Har inte riktigt insett hur jobbigt det måste vara för min sambo att se dom gånger när jag mår så dåligt.
Det betyder säkert mycket för din man bara att du finns där men när man mår som sämst är det svårt att inse hur det känns för någon annan.

Har han känt sig deprimerad länge?

Lycka till! Hoppas det går bra för er.

såg nu att jag vart anonym i mina 2 första inlägg *sorry*

har du prövat att sätta dig ner med honom och sagt till honom att ni MÅSTE prata?
Är han *bara* deprimerad eller är det nåt annat som tynger honom?

Har ni vart tillsammans länge? kan han ha kommit i en svacka?

ta kontakt med en psykolog och ha gemensam samtalstid?

Han har nog varit "dålig" mer än ett år, men jag är iblandad först för 6 månader sedan då det verkade bli sämre.
Tack för era inlägg, särskilt intressant att få vinklingar från någon som varit deprimerad själv. Försöker ju verkligen förstå honom, men när man känner sig som sist JÄMT tar det på krafterna. KRAM !

Jag har väl i och för sig inte dragit mig undan min sambo men det har hänt ofta att jag inte haft lust att hitta på nåt. Numera kan jag förstå hur jobbigt det är att vara på den andra sidan också. Måste vara väldigt jobbigt att ta initiativ till att göra saker och inte få nåt gensvar tillbaka. Det är nog svårt att sätta sig in i hur det är att vara så nere men tror att det hjälper bara att du finns där för honom.

Är det mest det med närheten du tycker är jobbigt eller är det också rent allmänt att hitta på saker att göra?

Närheten som saknas är SUPER jobbig, men VET ju att det beror på sjukdomen. Vet inte vilka krav jag kan ställa för att få honom att komma upp ett steg. Tabletter? Han är anti tabletter själv och vill bli bättre utan. Förstår det men det börjar kännas ohållbart för min del... är trött och sliten... och ledsen ofta

"medicinen" som det kallas har den effekten att man blir "känslokall" man blir som en jävla grönsak. Jag själv har lidit (lider) av depression och jag kan bara säga att dom där tabletterna är det värsta man kan råka ut för.

Jag nonchalerade allt. Låg bara och stirrade i sex månader. Sen slängde jag tabletterna åt helvete och flyttade utomlands.

Prova det.

Jag är i precis samma situation som dig och vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. Vi skulle kunna ha ett fantastiskt förhållande på alla sätt, men tyvärr så står sjukdomen emellan.

Ibland tar jag på mig själv att han är olycklig och nere, fast jag vet att det inte har med mig att göra.

Vill inte riktigt prata med mina vänner om detta heller, för jag vill inte lämna ut min man på det sättet som det skulle innebära. Kanske skulle du vilja maila med mig så kan vi peppa varandra, och älta älta?

För mig skulle det kännas skönt tror jag.

Maila jättegärna mig på krakungen@live.se

Kramar till dig!!

Jag tillhör ju den sjuka sidan.

Det jag funderar över är hur mkt har du själv läst på om sjukdomen? Kunskap är som alltid makt.

Sambo o jag hade nog inte sex på över ett år när jag kraschade. Har nog inte mkt sex egenltigen heller än. Jag tyckte det var apjobbigt o ha honom i samma lägenhet. Jag sitter fortfarande mkt själv (4 år senare).

Att sätta sig ned o prata med en sjuk är dödförklarat. Då berättar du för honom att han är jobbig. Vilket man redan vet som sjuk. Man är ivägen, man är bökig, man är svår mm. Du bekräftar då bara hans vetskap om sig själv.

Vad äter han för mat? Vi lade om kosten efter 2 års sjukdom o jag måste säga att det blev en klar förbättring. Jag äter inte heller några piller o har aldrig gjort.

Hur har han det annars med sjukskrivning, samtalskontakt, sjukgymnastik osv?

Ingen sjukskrivning, har aldrig varit på tal. Samtalskontakt finns, upplevs dock inte som så framgångsrik av mannen. Sjukgymnastik? Nej, ingen gymnastik.Idag är en BRA dag känner jag. Det får jag ta vara på!

Vad gör att samtalskontakten inte är framgångsrik? Vad förväntar han sig av den o vad saknas?

Är det så att det är för tidigt med kontakten o att han behöver bli mer 'frisk' innan han kan ta den till sig bättre.

Går det att byta?