Att sakna sina barn vid en separation

Jag och min sambo är mycket, mycket nära att separera, och det är en tanke jag levt med länge och vant mig vid. Ska bli rätt skönt.

Men vi har en son på drygt 2 år som kommer att hamna i träsket med delad vårdnad. Något annat är otänkbart, för jag skulle aldrig förvägra hans pappa att få ha honom varannan vecka. Men hur överlever jag det? Jag plågas av tanken att jag frivilligt avsäger mig min son på halvtid. Jag går med på att missa halva hans liv. Ena sekunden känner jag att jag kommer att dö av saknad, nästa sekund känner jag att jag nog kommer att klara det ändå, eftersom jag har så många andra intressen att fylla den där "fria" tiden med. Och kanske jag kommer att uppskatta tiden med min son bättre, när den är så kort.

Jag vill höra era erfarenheter om delad vårdnad, att inte ha era barn hos er hela tiden. Både negativa och positiva sidor vill jag höra. Vad har jag att vänta?