inte illa menat utan handlar om hur barnen mår efter skiljsmässor jag tycker det ger bra tips vad man ska tänka på och hur dom uppfattar det hela.
Svar:
Kärnfamiljen är fortfarande den vanligaste samlevnadsformen i vårt land men det är allt fler som väljer alternativa lösningar. Familjer bryter upp och nya par flyttar samman. Med barnen som länkar bildas nätverk av relationer. Familjen är inte längre en sluten social enhet. Det ställer helt nya krav på vår förmåga att etablera fungerande relationer till medlemmar i vår förlängda familj. Detta skapar nya problem som är av både av känslomässig och praktisk natur. Måste man tycka om sin nyas barn, var firar man jul och vad kallar man alla dessa nya människor och familjebildningar? Det har bildats en mängd uttryck som försöker fånga detta, man pratar om helgföräldrar, plastsyskon, regnbågsfamiljer och bonusbarn. Hur påverkar de nya strukturerna barns och föräldrars roller?
Barn har lättare att anpassa sig än vuxna. Ett barn som tex har växt upp med särboende föräldrar, två mammor eller pappor, tycker inte att det är konstigt. Problem uppstår först när barnet möter oförstående reaktioner från människor i sin omgivning. Barn lider därför inte av de nya sätten att leva, så länge barnet får sina behov av trygghet och kärlek upfyllda. Vuxna däremot, med sina fasta föreställningar om hur saker ska och bör vara, har troligtvis svårare att anpassa sig. Omvälvande förändringar som ändrar de grundläggande förutsättningarna kan däremot orsaka svårigheter för både vuxna och barn.
En skilsmässa är ofta en traumatisk upplevelse. Både som barn och vuxen och oberoende av vem som tar initiativet till skilsmässan går man igenom en känslomässig process med upplevelser av sorg, kränkning, maktlöshet, övergivenhet, skuld och kaos. Skilsmässor är olika, men de är alla smärtsamma -mer eller mindre och under längre eller kortare tid. Både vuxna och barn ställs inför svåra uppgifter. En skilsmässa är ett beslut som får konsekvenser för alla i familjen. Livet blir inte som förut. Både för barn och vuxna brister den invanda ordningen. En nära gemenskap upplöses. Roller förändras och nya människor kommer ofta in i bilden. De som ofta drabbas hårdast är dock barnen. Den ursprungliga familjen existerar inte längre och barnets naturliga plats i familjen rubbas. Det är de vuxna som skiljs. Deras intima relation upphör, men inte deras föräldrarelation. Därmed ställs alla föräldrar, när de skiljs, inför samma uppgift: att försöka sätta en gräns mellan å ena sidan parrelationen och konflikterna och å andra sidan barnet och föräldraskapet. Man måste skapa ett utrymme som gör det möjligt för barnet, att efter den första svåra tiden, gå vidare med sitt eget liv och sin egen utveckling.
Många vuxna "glömmer" sina barn i den smärtsamma process som skilsmässan är för dem. Det är viktigt att prata om att det inte är barnets fel att mamma och pappa skiljer sig. Barn används på många olika sätt som vapen i föräldrakonflikter. Barnet ska inte, som så ofta, behöva agera budbärare mellan föräldrarna. I en skilsmässa upplever barn ofta en stor lojalitetskonflikt. När barnen är hos den ena föräldern har de skuldkänslor över att de inte är hos den andra och tvärtom. Som barn måste man få känna att det inte är något problem för den ena att tillbringa tid hos den andra föräldern, att man är medveten om och accepterar att barnet har ett behov av att träffa båda sina föräldrar.
Det är viktigt att låta bli att baktala den andra föräldern. Barn vet mycket väl att de är en del av den andra föräldern. När man kritiserar sitt ex kritiserar man samtidigt barnet.
Det kommer alltid reaktioner vid en skilsmässa. Frågan är bara vilka, och hur våldsamma de blir. Detta beror på barnets personlighet, ålder osv. I en skilsmässa kan barn reagera med vrede, sorg eller depression. Man bör vara uppmärksam på barn som inte visar några känslor eller reaktioner. De behöver hjälp att uttrycka det som rör sig inom dem, annars är det stor risk att de senare drabbas av en depression.
Man bör inte föra in en ny partner i barnets liv alltför snabbt efter skilsmässan. Det blir ytterligare en svår situation för barnet att hantera. Det är bättre att vänta. De flesta barn har en "hemlig mission" - att återförena föräldrarna. Om man frågar ett barn, vill det nästan alltid att föräldrarna hellre ska fortsätta att vara tillsammans än att de ska skiljas. Detta gäller också för äktenskap som har varit mycket svåra. Barn är otroligt lojala mot sina föräldrar. För att nå målet att återförena sina föräldrar förnekar och förtränger de ofta sina egna känslor. När barnet börjar acceptera skilsmässan, kan hon/han lättare ta emot en ny familjemedlem. Man får dock räkna med svårigheter. Barnet kommer att reagera med motstånd. Det kommer att kämpa om territoriet för att få eller behålla en plats i den nya familjen. Det gäller både i förhållande till nya syskon och till nya partners. Det krävs enorma mängder tålamod för att få detta att fungera. När barn och ny partner träfftats, bör man avsätta tid då barn och förälder är ensamma med varandra så att den nya relationen inte blir ett hot mot kontakt mellan förälder och barn. Många barn saknar sina föräldrar och vill inte dela med sig av den tid de har. Här måste man som förälder både stå på sin nya partners sida och bekräfta barnets behov av en egen relation. Man bör se till att barnet känner sig hemma, att ha ett eget rum eller en egen plats vid matbordet kan betyda mycket.
Att komma in i en redan existerande familj är inte enkelt. Ju mer barnet har förberetts på vad som ska hända desto bättre. Att som vuxen skapa en egen relation till barnet istället för att ta över en roll som mamma eller pappa kan hjälpa. Som ny partner får man kanske hålla sig lite i periferin i början och låta barnet närma sig när det är redo. Med en ny partner följer också en helt ny släkt. I början bör man undvika stora släktträffar så att det inte blir för mycket nya relationer på en gång.
Bara för att man flyttat ifrån varandra är separationen inte över. Den emotionella skilsmässan är över först när man lyckas släppa taget om den andre. Slutet på en relation innebär en mängd förändringar. Det är inte bara den intima relationen som tar slut. Gemensamma vänner, svärföräldrar och vanor som hör det gemensamma livet till förändras och tar slut. Det innebär ofta en sorg och saknad på många plan och kan utlösa en livskris. En kris i ordets rätta bemärkelse betyder att det har hänt något i livet som är nytt och så svårt att man inte vet hur man ska hantera den nya situationen. Detta gör att man tillfälligt tappar fotfästet. En kris som utlöses av en separation är en typ av kris som oftast går att bearbeta och komma igenom på egen hand, även om det inte alltid känns så när man är mitt uppe i den. Det finns vissa utvecklingsfaser då man är mer sårbar. Det är ofta perioder då man går igenom en viktig förändring, man är nybliven förälder, går igenom en åldersrelaterad kris, har blivit av med sitt arbete osv. Går man samtidigt igenom en separation har man sämre förutsättningar att hantera det. En person som befinner sig i kris kan vara känslomässigt labil, ha svårt att koncentrera sig och sakna lust till att göra saker. På grund av detta kan en person börja bete sig oberäkneligt och annorlunda under en period. Kanske känner man inte ens igen sin före detta livspartner. Som före detta partner är man inte alltid rätt person att prata med, man går igenom sin egen sorgeprocess och är inte objektiv. För en person i kris är vänner och familj det viktigaste stödet. Behöver man ytterligare stöd och hjälp att komma vidare kan man antingen söka profesionell hjälp eller vända sig till sin kommun som ofta erbjuder par stödsamtal under och efter skilsmässan.
Separationer och nya relationer är komplicerade och svåra, men med kommunikation och tålamod kan man hitta lösningar som, med tiden, blir acceptabla för alla parter.
