100% ensamstående har ni någon avlastning.

Jag har mitt barn på heltid och fick stödfamilj ett tag. Men det ställde bara till en massa problem, dels är soc inte så "kul" att ha att göra med direkt *suck*, dels var familjen inte så intresserad av mitt barn så h*n trivdes inte alls där.

Om du har råd så skulle jag tipsa dig om att skaffa barnflicka, barnvakt istället.

Du ska inte ha dåligt samvete för att du vill ha och behöver avlastning en gång i månaden. Eller liknande... Och inte tar soc. ifrån dig barnet heller! Vilka dumheter! Jag tror, men är inte säker, att alla soc. förvaltningar har ngn form av stöd och hjälp med avlastning för ensamma förälder som behöver det. Ring och hör med din förvaltning. Lycka till!!
PS. Lyssna inte på din vän. Ha inte dåligt samvete. Hon verkar uppenbarligen ha svårt att sätta sig in i hur andra människor kan ha det! Brist på förståelse och empati kanske??

Förstår inte din vän som påstår att de skulle ta din son ifrån dig om du ville komma ut och rå om dig själv en sväng. Jag är själv med min dotter som snart är ett halvår. Hennes far bryr sig inte om henne alls. Som du sa så fattar jag inte hur man inte kan vara mer delaktig i sitt barns liv.
Jag har ju som tur har familjen runt omkring och de ställer upp och tar hand om Elsa om jag ber dem plus om de har tid förståss. Du ska absolut inte känna att du lämnar bort honom och sen få dåligt samvete. Det viktigaste är att du mår bra och då smittar ju det över sig till barnet. Så tänker jag i alla fall.
Det där med stödfamilj låter ju bra, kolla upp det sen så undrar jag om din vän där. Klart hon kan ställa upp någon gång, det är ju viktigt att barnet får känna tillit till andra också, det är ju en del av utvecklingen.

Hur gammal är din son?

Sen tänkte jag på en sak till. Om man nu är en familj och farmor och farfar skulle ta hand om deras barn en helg och de blev barnfria...är inte det samma sak som om du skulle få barnvakt en helg?
Tycker din kompis resonenrar fel...stå på dig nu och som jag sa mår mamma bra så mår sonen bra

Kramar Madelene och Elsa

Jag känner en familj där mamman och pappan bor tillsammans men dom bor i en stad långt från sin släkt, så dom hade ingen barnvakt. Dom skaffade en "bonusfarmor", en dam som inte hade några barnbarn, hon sitter barnvakt ibland, och ibland hittar hon på saker bara för att det är skoj.

inlägg 1

det är dte jag kan känan oro att det ska krånga och att stödfamijen inte skulle bryr mig om min son men den finans dte sräkert bra stödfamijer med.

när jag pratade med soc förut pratade lite kort med om detta så skulle jag har rätt til len stödfamij och det var bara att åerkomma när jag kände behov av det.

Men dte just känslan att jag överger honom men sen måste jag får ladda mina batterier imellanåt med för att orka.

Det där med att Soc kan ta barnen är inte helt taget ur luften, tyvärr. Det har hänt att folk har ansökt om olika former av hjälpinsatser, men när Soc har blivit inblandade så har de "tagit över". Och då är det inte längre frivilligt, utan Soc har tvingat dem till åtgärder som de inte velat ha = de hade haft det mycket bättre om de aldrig hade sagt något ifrån början...

Min son har Aspbergers och har därför rätt till en kontaktfamilj enligt LSS. Den första kontaktfamiljen strulade väldigt mycket. De hade en egen liten dotter, och de var alltid rädd att sonen skulle smitta henne med någonting. Hade det t.ex. varit magsjuka eller löss på dagis så fick han inte komma dit (trots att han själv inte varit angripen)...

De ställde också in av en massa andra anledningar: det var semestrar, och gäster som skulle komma, och fester och storhelger som de inte ville ha min son med på... Ibland gick det sex veckor mellan gångerna fast de skulle ha honom varannan helg, och de räknade aldrig med honom i familjen verkade det. Så jag bytte.

Nu har vi en familj som är mycket bättre. De är engagerade på ett helt annat sätt. De gör mycket: går i kyrkan, på muséer, åker till landet... När de går på en fest eller har en fest, eller om en storhelg infaller under den helg då sonen ska vara där, så får han vara med, och de har även tagit med honom på weekendresor inom Sverige. På så sätt har min son fått uppleva mycket mer än vad jag hade kunnat ge, samtidigt som jag får vila. Det är jättebra!

Nackdelen med dem är att jag känner att de ser det här som välgörenhet. De bor i en villa med stor tomt och har dessutom ett sommarhus, de har två bilar, båt, åker till Thailand varje vinter och jag vet inte allt. Kontrasten blir så tydlig mot mig som bor i hyreslägenhet och är fattig. Jag kan bli riktigt ARG ibland (fast jag visar det inte, för sonens skull) när de liksom tar för givet att de vet allting bättre - vad vi än pratar om. Jag har ändå läst på universitetet några år, fastän jag jobbar med något helt annat nu. Men jag kniper käft och sväljer det, för fördelarna överväger - och vi behöver inte ha kontakt med dom längre än jag vill.

Ja, jag är ensamstående på heltid och numera har jag stödfamilj till sonen var tredje helg. Lyckosamt nog så är det människor jag känner sedan tidigare.

Och att man måste ta hand om sitt barn själv till 100% hela tiden är inget annat än äcklig jävla bullshit.

Du kan ansöka om familj, men sedan så behöver du inte ens tacka ja! Bara steget att ha gjort så kan kännas skönt. Dessutom så kan du avsluta om du inte känner att familjen är riktigt vad du har önskat. Jag tror absolut att det finns många bra stödfamiljer med hjärtat på rätt ställe där ute!

Soc tar INTE, jag upprepar _INTE_, ditt barn ifrån dig för att du söker stöd.

Jag flyttade in i lägenheten under min mamma. Det är jätteskönt att ha henne så nära...

Nu är inte jag i så stort behov att ha egentid. Även om jag vet att jag behöver ha det ibland... Jag känner det som om jag inte skaffade min tös för att lämna henne. Men det är mitt problem... Att andra känner annorlunda har jag inget emot....
Klart du kan skaffa en avlastning... Jag skulle nog satsat på en barnvakt till en början. Då slipper du ju allt som har med soc att göra...

Nej. Men nu ska pappan ha dem en helg imånaden om det kommer att fungera den här gången...

Du ska INTE ha dåligt samvete om du vill söka avlastning. Det är nog bara bra för er båda, sonen får se lite andra människor på ett annat vis än av besök hos andra eller de hos er. Och du får lite välbehövlig avkoppling och kan ladda batterierna.

Kan tillägga att jag har haft barnen på heltid i nästan 4 år nu med sporadiska besök hos pappan samt några tillfällen då jag bett andra såsom min bror, barnens farmor etc om hjälp.

Ja, precis sådär hade jag det med min kontaktfamilj också.
Avbokningar i sista stund hela tiden. Jag fick aldrig veta tidigare än 1-2 dagar innan om de kunde ha mitt barn den helgen/kvällen eller inte.
OFTAST gick det 6 veckor eller mer mellan besöken trots att barnet egentligen skulle vara där en kväll varannan vecka.

Vet inte varför de ens ville vara stödfamilj från början? Tjäna extra pengar kanske, för jag tror inte de har anmält alla dessa ggr de faktiskt INTE ens hade mitt barn hos dem.

Som alla andra säger:
Ha inte dåligt samvete för att du behöver avlastning.
Få mammor (eller pappor) skulle orka att vara förälder dygnet runt, 365 dagar om året.

Självklart behöver du egen tid, och ingen kommer ta ditt barn ifrån dig för att du, liksom ALLA andra mammor o pappor, ibland vill hitta på egna saker för att ladda batterierna.

Lycka till!